Natten mellan lördag och söndag 

Egentligen håller jag inte alls med om innebörden i uttrycket jag valt som rubrik den här gången. Det skulle faktiskt aldrig falla mig in att ge upp kampen mot något jag vill bekämpa och ansluta mig till fienden, oavsett hur övermäktig denne än är. Att svika sina ideal är att svika sig själv och allt man tror på... det enda som kan få mig att byta sida i en kamp är att jag blir - vetenskapligt, demokratiskt och medmänskligt - övertygad om att jag tidigare haft fel. Sådant kan hända, och händer emellanåt. I alla fall om man tillåter sig själv att växa som individ och ta till sig fakta, insikter och visdom förmedlad av kloka, kunniga och kärleksfulla medmänniskor.

Ändå stämmer rubriken in på vad jag tänkte blogga om just nu. För efter att ha legat sömnlös, smärt- och ångestriden två nätter i rad bestämde jag mig i natt för att helt enkelt låta det vara som det är. Jag kan inte sova så okej, då sover jag inte just nu. Och stressar inte upp mig över att timmarna går, medan jag vrider lakanen skrynkliga i sängen. I stället unnar jag mig en tyst och stillsam natt helt utan "måsten", uppkrupen i soffan. Djuren sover lugnt omkring mig (de väljer alltid att sova i det rum där jag vistas, oavsett om det är här i vardagsrummet eller i sovrummet - på det viset är vi tillsammans även då), huset är tyst, området är tyst och mörkt... och den där "snösmockan" de skrivit om i tidningarna har tydligen missat oss helt här i Gullspång. Den måste ha tagit en annan väg. Jodå, det snöar - och snön yr omkring, så det blåser förmodligen. Men inte är det sådana mängder snö som de varnade för häromdagen, och temperaturen har inte fallit nedåt -15 grader, som SMHI spådde, utan är (åtminstone i natt) bara -1,8. Så jag vet inte om jag vill kalla det här vädret för "snösmocka". Däremot läser jag ju i tidningarna att det händer otäcka trafikolyckor varstans och att polisen på sina håll varnar folk för att ta bilen. Tur att det är helg! Och jag hoppas att det är mig förlåtet att jag tycker att det är rätt mysigt att se snön yra utanför fönstret... det kan jag ju kosta på mig som är inne i en varm lägenhet och har vad jag behöver utan att gå ut. 

En annan sak som präglat de senaste dagarna är att mina nerver har legat utanpå. Jag förstår inte varför, för allt i mitt liv är bra just nu - okej, jag är totalt pank och det finns ingen bensin i bilen, men jag har mat och mediciner, djuren har allt de behöver, alla räkningar är betalade och ingenting att vara orolig för lurpassar i närheten. Tvärtom är allting bra. Så varför är jag så nervig? För säkerhets skull har jag varnat mina vänner här omkring mig, berättat hur jag mår och känner mig och förklarat att jag inte är särdeles sällskaplig just nu... vilket inte har hindrat mig från att äta middag och fika hemma hos Alex och Daniel igår kväll, och tillsammans med Perry och Maria hemma hos henne i kväll. Nu stundar dock söndag, vilodagen, och jag tänker hålla mig hemma för att vila och ta hand om mig. Jag misstänker nämligen att jag håller på att bli förkyld, för jag har ont i bihålorna och min tinnitus susar och brusar mer än den gjort på länge... så min tanke är att om jag nu ser till att inte pressa mig själv, kanske det inte blir så mycket värre än det här. Inte för att jag kan skylla på att jag "inte har tid att vara sjuk", som folk brukar säga - fast när har någon människa tid för någonting, bra eller dåligt, numera?!? För min egen del så är tid ju det enda jag har. Ork och lust är en annan sak. Det kanske är det de menar när de säger så där? Att de inte har lust att vara sjuka... men å andra sidan, vem har det?!?

Nå, för att komma någonvart i det här rundsnacket, så sitter jag som sagt här i soffan i natt och dricker te, leker med datorn och lyssnar till tystnaden. Och så tänker jag på några vänner på olika håll i vårt avlånga land som inte alls mår bra just nu - somliga fysiskt, somliga psykiskt, somliga bägge delar. Mina böner omsluter dem, och mitt hjärta bär dem... undrar om de kan känna det? Böneljusen brinner, och eftersom jag är i rummet får de fortsätta att brinna hela natten medan jag låter själen flyga fri till dem som behöver någon som tänker på dem i natt, sänder kärlek och styrka, tröst och stöd. Mitt eget mående är inte värre än att jag klarar av det själv - ja, med Guds hjälp, som alltid, förstås. 

I mitt förra inlägg funderade jag över det sjuka, skulle man kunna säga... så i natt funderar jag över det friska. Det finns ett uttryck som säger att "den friske har tusen önskemål, den sjuke bara ett - att bli frisk" och det stämmer verkligen... men när man nu är sjuk och inte kan förvänta sig förbättring (som t.ex. vi diabetiker, så länge forskarna inte kommer på ett sätt att bota oss, eller som en väninna till mig som har parkinsons), hur lever man så friskt som möjligt ändå? Sjukdomen eller skadan finns ju där, oavsett, men den får inte bli det ansolut enda tillvaron handlar om - livet måste på något sätt gå vidare ändå, och göras så meningsfullt eller åtminstone värdigt som möjligt. Man kan ju inte bara lägga av, menar jag, även om det finns stunder då man skulle vilja det.

När mamma just hade dött, ville jag verkligen lägga av. Det enda som höll mig kvar i livet var djuren. Nu har jag äntligen börjat se att det går att leva vidare och ha det bra utan henne, och att varken hon eller någon annan skulle vilja att jag gav upp. Inte jag själv heller. Och så måste man försöka tänka också i ljuset av en livslång sjukdom, ett handikapp eller en skada som inte läker mer än den redan gjort. Också i det sammanhanget kan uttrycket i rubriken passa: det går inte att önska bort eller bli av med sjukdomen, handikappet, skadan etc., så man måste hitta andra vägar att göra livet värt att leva ändå och trots att det man drabbats av ställer krav på förändringar man egentligen inte vill göra. Maria, Perry och jag pratade lite grand om det under middagen i kväll, när vi konstaterade att vi hade ganska lika åsikter om vad livet i grund och botten handlar om: nämligen att må så bra som möjligt genom att äta, sova och ha trevligt. Jag berättade att just mat är väldigt viktigt för mig, både att planera måltider, att laga mat och att äta, och att jag inte tänker ge upp den delen i mitt liv för diabetesens skull. Förändra, ja, genom att undvika sådant som skadar mig... men inte till etthundra procent, jag menar, jag tänker inte totalt ge upp det där med t.ex. kaffebröd, godsaker, viss mat som jag älskar men som innehåller sockerarter o.s.v. utan bara se till att de inte finns med på menyn alltför ofta. När jag diskuterade den här känslan på diabetesskolan för många år sedan, sa både diabetessköterskan och dietisten att det är viktigt att man fortfarande tillåter sig att maten är god - att äta skall inte vara en plikt, utan en njutning även som diabetiker. Jag frågade t.ex. om det fanns recept på sådant som kanelbullar och tårtor utan sockerarter bland ingredienserna, och deras svar var att så sällan som man som diabetiker äter sådant, skall man inte krångla till det utan använda vanliga recept. Likadant om man blir bjuden på fest: "ät det andra äter, men ta mindre av det" var deras råd. I stället för att begära diabetesanpassning, vilket bara gör en till en besvärlig gäst och ställer till problem för värdarna. "Är det fest, så är det" avrundade de... och att höra sådana råd av proffsen är verkligen uppmuntrande. 

Nu handlar det ju för diabetiker framför allt om vad man stoppar i sig, och hur mycket man rör sig. För andra, som lider av andra kroniska sjukdomar, handikapp och fysiska/psykiska problem, kan det handla om helt andra saker man måste lära sig leva med och hitta vägar runt. Men eftersom jag måste utgå från min egen verklighet, hoppas jag att ni själva kan dra tankegången vidare och hitta andra exempel... för mig är det, som sagt, framför allt diabetesen som styr. Och migränen, som också har till en viss del med kosten att göra. Det finns ju mat och dryck som kan trigga migrän, menar jag... rödvin, choklad, vissa ädelostar m.m. Men den riktigt stora triggaren i just mitt liv är stress, såväl fysisk som psykisk. Sedan min migrän debuterade klarar jag inte av ens kortvarig stress utan att få betala ett högt pris för den... och det har tagit lång tid, faktiskt åratal, att lära sig den läxan. För livet är sällan helt stressfritt. Och vi är alla olika, och stressar av olika orsaker. För mig är framför allt ekonomiska problem en oerhörd stressfaktor - den värsta i mitt liv, faktiskt. Som tvåa kommer relationsproblem, d.v.s. när jag inte fungerar ihop med en person som betyder mycket för mig. Och så de gånger mina djur mår dåligt, förstås - det behöver inte ens sägas. När mamma levde var hennes lidande en obeskrivlig stressfaktor för mig! Ingenting kändes viktigare än att försöka lindra, hjälpa och stödja... och den bästa migränmedicinen var hennes leenden, de lugnade mig bättre än tabletter och vila. När mamma var glad och mådde någorlunda bra, var allting bra i mitt liv också.

Här har vi en viktig lärdom för mig: om jag kan införliva kunskapen att mamma inte längre lider, borde det hjälpa mig att stressa av. Tål att tänkas på!