Onsdag kväll  

Igår kväll, när jag hade lagt mig, funderade jag på vart livet fört mig. Vad hade det blivit av mig? Efter en lång stunds grunnande slog det mig: jag har blivit ett gott hjärta. Och det är sannerligen inte det sämsta, eller hur? 

Under dagen idag kände jag mig dock som allt annat än ett gott hjärta - tvärtom var jag fullkomligt rasande. Jag minns inte om jag skrev det i förra veckan, men mamma har ett par förfallna räkningar hos Telia, som hamnat hos Sergel Inkasso, så jag ringde dem och ordnade anstånd till pensionsdags. Sedan ringde jag till Telia för att försäkra mig om att bredbandet (d.v.s. TV:n, den fasta telefonen, mammas larm samt Internetuppkopplingen) inte skulle stängas av. Damen på reskontra sa att funktionen var automatisk, att "systemet" känner av om en räkning förfallit och stänger av abonnemanget... men om det hände behövde jag bara ringa så skulle de slå igång det igen manuellt. 

Hursomhelst hände det i förmiddags - bredbandet stängdes av. Så jag ringde reskontra, berättade om förra veckans samtal och fick svaret (av en annan dam än den jag talade med i förra veckan) att hon givetvis skulle slå igång alltsammans och att det borde vara igång "om en timme". En timme gick, två också... när vi var inne på tredje timmen ringde jag reskontra igen och fick tala med en ung man som i princip talade om för mig att de bägge kollegorna hade ljugit och att det inte gick till som de hade sagt: reglerna säger att man först måste betala, och sedan dessutom betala en avgift för att få abonnemanget igångsatt igen. Jag frågade om han menade allvar med att anklaga sina kollegor för lögn och han svarade att de väl inte hade ljugit direkt, men de hade felinformerat mig. Men skall inte jag som kund kunna lita på vad den jag talar med säger, oavsett vem det är? Jo, visserligen, men nu hade de båda andra "råkat ge fel information" medan han gav mig den korrekta. Då bad jag att få tala med någon som hade befogenhet att kringgå reglerna, eftersom jag ansåg att p.g.a. situationen - dels att vi fått besked vid två olika tillfällen att de skulle slå igång, eftersom vi hade beviljats anstånd o.s.v., och dels då det här handlade om en svårt sjuk äldre dam som inte hade så mycket annat att göra i livet än titta på TV - borde ett undantag kunna göras av ren välvilja... och först hävdade han att det inte fanns någon sådan person för att sedan, när jag hotade att gå hela vägen till VD, ändra det till att han själv hade den befogenheten men inte ville göra något undantag ens för en svårt sjuk gammal dam. "Jag väljer att följa reglerna" sa han flera gånger. Vid det laget var jag urförbannad och frågade rasande om han trodde att någon skulle skjuta honom om han gjorde ett undantag som ett slags reparerande åtgärd när hans kollegor nu hade fört oss bakom ljuset, enligt honom - och han svarade att nej, naturligtvis inte, men han valde ändå att inte hjälpa oss. Vi fick helt enkelt vänta till den 18:e, betala och sedan vänta ytterligare tre-fyra dagar till de kunde se att pengarna kommit. Däremot kunde han "generöst" tänka sig att ta bort avgiften för påslagningen. Jag såg rött och krävde ilsket att få tala med hans chef, han svarade att "det går inte till så" och jag röt åt honom att jag fullständigt struntade i hans regler och KRÄVDE att få tala med hans chef NU PÅ DIREKTEN, varpå han backade lite och erbjöd sig att lämna mitt mobilnummer (den vanliga telefonen går ju på bredbandet, så den fungerade inte) till chefen "så hör han av sig när han har tid". Inte mer än fem minuter senare pep min mobil och jag fick ett SMS från Telia som meddelade att abonnemanget skulle slås på igen "inom åtta timmar"! 

Under hela det här bråket hade mamma varit ute på rullstolspromenad med en av de rara damerna i hemtjänsten - jag valde att ringa just då, eftersom jag ville skona mamma från stressen och oron i att det strulade med Telia... så när hon kom in igen, hade SMS:et precis anlänt och jag kunde berätta hela historien för henne. Vi gick in i vardagsrummet, slog igång TV:n och voila - den fungerade! Testade telefonen och uppkopplingen också och jajamensan, de fungerade också perfekt. Antar att när den där killen gick in till sin chef med mitt mobil-nummer och berättade vad som hänt, flög vederbörande i taket och vrålade något i stil med "Är du inte riktigt klok - så behandlar man väl inte en kund som ber om hjälp?!?" eller "Och du öppnade förstås abonnemanget direkt när du hörde vad som hänt?" eller kanske "Har du en aning om vad som händer Telia om den här historien hamnar i tidningarna eller på Facebook?!?" *skrattar* Hur som helst kände jag mig stark och glad, självförtroendet sköt i höjden och jag tackade Gud att Han givit mig modet att inte bara ta itu med frågan utan framför allt att inte ge upp förrän jag hade ordnat så att mamma fick tillbaka sin TV. Det är ju i princip allt hon har, allt hon orkar göra numera - hon slår på TV:n när hon kommer in i vardagsrummet och stänger av den när hon går och lägger sig. Tanken på att hon skulle vara utan TV i två veckor... nej, vet ni vad, det går helt enkelt inte.

Ju mer jag tänker på de senaste veckornas händelser, desto mer inser jag att jag bestått prov jag inte trodde mig själv om att klara och att jag kommer ut starkare på andra sidan problemen. Vilket inte betyder att jag känner mig redo att ta itu med vad som helst - tvärtom längtar jag efter lugn och ro nu, och jag hoppas att allt som kan gå snett redan har gjort det så att det kan få vara någorlunda bekymmersfritt åtminstone en tid framöver.

Nu är det dags för te... men eftersom det är dialysdag i morgon, lär jag skriva mer senare i kväll/natt. På återseende!