Senare samma natt: 


Det blåser så hårt ute att det knakar i fönstren... men annars hör jag bara datorns surrande och Robins småsnarkande i bädden här bredvid mig i soffan. Alla djuren sover så lugna i soffan, men själv är jag vaken; huvudet sprängvärker och gråten brinner i ögonen. 

Har gått tillbaka i bloggen för att läsa hur det var strax innan och efter mammas död. För att påminna mig om vad jag gjorde och hur situationen såg ut. Det var ofattbart smärtsamt, hela upplevelsen av den där fredagsnatten då jag vakade vid mammas dödsbädd vällde över mig igen... 

Mamma har varit död i 305 dagar om exakt två timmar och tjugotre minuter. Min allra bästa vän, min sambo, gammelmatte för våra djur, fattas mig så att det ekar i hjärtat. 

Jag har så många att tacka för så mycket. Alex och Daniel som tog hand om Belle så att jag kunde vara hos mamma, och som såg till att jag fick i mig mat varenda dag veckorna efteråt. Maria som tog hand om katterna och gav mig bekräftelsen i att hon visste exakt vad jag kände... hennes mamma hade dött av samma orsaker, efter samma slags lidande, ett antal år tidigare. Mina syskon som kom rusande till min sida för att trösta, stödja och hjälpa. Mina vänner online som stöttade, förstod och stod ut med min krisreaktion. Nina som kunde förstå mina frågor om himlen och om meningen med lidandet och döden. Mina kollegor och vänner i kyrkan som stöttade. 

Jag var så väl omhändertagen... och ändå kände jag mig så förtvivlat ensam. Det gör jag i natt också - den slags ensamhet som ingen kan hjälpa mig över. Som jag måste bära just ensam. Den handlar inte om att ha eller inte ha sällskap utan om att lära sig leva med att livet aldrig blir detsamma.

Det är nog bra att jag "firar reträtt" en oktav nu framöver. Stannar upp och tänker efter ordentligt. Hinner i kapp. Det är i stillheten och tystnaden man hör sina egna tankar och känslor tala. Att fly ifrån det genom att fylla dagarna med aktivitet bara fördröjer processen.

Jag är lyckligt lottad som har så många fina människor omkring mig - men jag måste också kunna stå på egna ben. Klara mig själv. Kunna vara ensam. Egentligen har jag ju alltid älskat det! Friheten i att ha de där dagarna och stunderna när man inte måste passa tider, anpassa sig till andra, leva upp till folks förväntningar och önskemål... och att våga ta sig den friheten, utan att hela tiden vara rädd att någon blir besviken. 

Nu skall jag göra ett försök att sova... det känns som om smärtlindringen äntligen börjar ta.