Jag vet att jag nämnde det här redan i förra inlägget... men jag kan liksom inte släppa det. Hur tänkte jag?!? Hela veckan har jag  pratat om att jag skulle ge blod, samtidigt som jag har berättat att jag har fått lunginflammation och hur visset jag mår. Har jag överhuvudtaget inga hjärnceller kvar i den här arma skallen?!? Jag vet ju så väl att man inte skall - inte får! - ge blod när man inte är fullt frisk. Det frågan ställs både muntligen och i det formulär man fyller i innan man kravlar upp på britsen hos blodcentralen. Ändå har jag varit hundrapro-centigt inställd på att åka dit i eftermiddag... jag lider av allvarlig brist på kontakt med min egen verklighet, tycks det *skakar på huvudet*.

Hur som helst bestämde jag mig sedan jag skrev förra inlägget för att inte gå och lägga mig igen. Istället har jag packat och kört igång en diskmaskin, gjort fint i mammas vardagsrum, startat en omgång tvätt och eldar. Djuren sover på olika platser i huset, men innan Belle slocknade under det tjocka, sköna täcket var hon ute och röjde i trädgården en stund. Plötsligt bekommer henne varken snö eller slask... hon är förmodligen lika rastlös som jag, som längtar ut i skogen mest hela tiden. 

Otroligt nog lyckades jag också logga in på Facebook, vilket var rätt trevligt med tanke på att jag hade en bild jag ville dela med andra iggy-ägare:

 


Mamma är medlem i Lyssnarklubben, eftersom hon numera bara kan läsa talböcker, och på omslaget till det nyaste numret av klubbtidningen som kom igår syns en söt iggy (italiensk vinthund) på omslaget. Med Dobbyöron och allt! Ja, för er som inte har en iggy (eller flera - de är som rexar, man vill helst ha fler än en) kanske jag skall förklara... vinthundarna är skapta för att springa fort och allt med deras kroppar är strömlinjeformat, så givetvis även öronen. Normalt ligger alltså öronen tätt intill huvudet, men när en iggy lystrar, fälls öronen ut från huvudet - och det kallas ofta numera för Dobbyöron efter husalfen Dobby i Harry Potter-filmerna. Så här, ungefär:

 

(Bilden är hämtad från nätet)


Överhuvudtaget är iggyns öron fascinerande, för de kan formas och riktas åt alla möjliga håll - även stå rakt upp - trots att de känns lealösa och mjuka när man rör vid dem. Och flappar när de skakar på huvudet! Det där flappande ljudet älskar jag, eftersom även rexarnas öron flappar när de skakar på sina huvuden - vilket jag antar beror på att de är pälslösa.

Nu är klockan snart sex på morgonen, och jag funderar på att göra scones och te åt mig. Skall vara hos Närhälsan kl. 9, och innan dess har jag hunnit få varmt i huset... ute töar det, så hälften av den snö vi haft i trädgården i två veckors tid är borta nu. Fast jag läste nyss någonstans på nätet att ny kyla är på väg häråt *suckar*... hoppas innerligt att den inte blir långvarig, för då räcker inte min ved.