Torsdagskväll



Jag har suttit här med min virkning och funderat. Att leva utan mamma är en omställning som kommer att ta väldigt lång tid, det inser jag, men man måste ju börja någon gång och jag vet att det är en process som pågår vare sig jag själv styr den eller inte. Och den styrs inte bara utifrån det faktum att mamma har dött, utan också ifrån sådant som min hälsa (som - p.g.a. sorgen eller av andra skäl, det vet jag inte - blivit sämre de senaste månaderna) och mina krafter. Åldern spelar väl också en viss roll, antar jag... för oavsett hur jag känner mig inombords är jag ju tveklöst medelålders och har passerat de femtio för flera år sedan. Att utgå ifrån hur jag brukade må och orka fungerar inte.

Med det perspektivet i bakhuvudet, inser jag att en kombination av min vilja att göra människor glada och min egen önskan att vara social har trängt in mig i ett besvärligt hörn. Jag har underbara människor omkring mig, som aktivt söker mitt sällskap, och det är en välsignelse som enbart förtjänar tacksamhet. Men jag inser att jag inte klarar av att vara så aktiv som det kräver. Därtill kommer att alla människor är olika; vissa orkar jag umgås mer med än andra utan att det på något vis är deras förtjänst eller fel. Nina är en person som själv håller en väldigt låg profil, eftersom hon är så sjuk (på sätt och vis lika sjuk som mamma var) och därför blir jag aldrig trött av att träffa henne. Andra vänner är betydligt mer aktiva, mer intensiva, mer mitt i livet... och jag har insett att även om jag älskar dessa människor precis lika mycket, tar mina krafter slut snabbare i deras sällskap. Hur gör jag för att inte såra dem? För det vill jag ju inte på något vis göra! Jag vill signalera att de är viktiga och värdefulla, att jag älskar dem... men klarar inte av det. T.ex. Alex blir ledsen när jag säger att jag behöver gå hem, och jag blir rörd av hennes uppenbara önskan att ha mig där samtidigt som jag själv blir ledsen över att jag inte orkar umgås med henne och Daniel så mycket som jag skulle vilja... de är så mycket yngre än jag, och friskare, och befinner sig mitt i livets mest hektiska strömningar, medan jag - som jag brukar beskriva det - sitter i vägdiket och mest tittar på. Hur förmedlar jag det utan att de missförstår och tror att jag inte uppskattar deras sällskap?!? Jag älskar att vara tillsammans med dem! Men jag orkar inte så långa stunder i taget - och inte varje dag.

Märkligt att åldern kan smyga sig på så här... eller är det mammas död som fått mig att bli uppmärksam på sådant jag förut aldrig lade märke till? Jag blir uppmanad av både familj och vänner att nu leva mitt eget liv, göra mina egna val, efter att ha funnits till hands för och skött om mina föräldrar under i stort sett hela mitt liv (åtminstone sedan jag kom i tonåren). Och de har rätt - men ingen människa är en isolerad ö, vi är på gott och ont förankrade i vår omvärld och de människor som finns omkring oss, som älskar oss, uppskattar och behöver oss. Det går helt enkelt inte att bara säga att "det här behöver jag - så här vill jag leva" utan att dessa beslut samtidigt påverkar precis varenda en omkring en. Familj, vänner och bekanta. Det jag gör skapar ringar på vattnet och sätter andras liv i rörelse. Och beslut jag tar kan såra andra, utan att jag vill det. Som detta att jag behöver större rörelsefrihet omkring mig, fler dagar då jag är ensam, fler stunder då jag inte behöver redogöra för vad jag gör/inte gör eller när jag skall göra vad det nu är. De frågor jag får är ställda av vänlighet, omtanke och en uppriktig önskan att få vara delaktig i min tillvaro, men de snärjer mig också eftersom jag kanske just då inte vill vara nåbar. 

Stäng av telefonen, kanske blir ert råd. Men det går inte. Jag har flera vänner som direkt blir oroliga om jag inte svarar i telefon och tror att något hänt mig. De vet ju att jag inte är frisk, och att flera av mina sjukdomar kan bli farliga om jag inte sköter medicinering m.m. Saker kan hända. Att jag inte svarar kan ju faktiskt bero på att jag ligger medvetslös på golvet här hemma, eller har gjort mig riktigt illa. Men det kan också bero på att jag inte vill svara i telefon helt enkelt därför att jag behöver få vara ifred, inte vill bli störd, inte vill prata med någon. Hur förmedlar man sådant på ett kärleksfullt sätt som inte sårar?

En sak är säker: jag måste behålla bilen. Det har inte ens gått en månad sedan jag ställde av den, och jag känner redan av effekter som verkligen inskränker på min livskvalitet. Det fungerar inte för mig att vara utan bil, inte på något vis. Så nu måste jag ordna det hela ekonomiskt på något sätt och få tillbaka den frihet som bilen ger mig. 

En av de mest akuta skälen är att mammas urna står i bårhuset vid Amnehärads kyrka och väntar på att jag skall ta den till Stockholm och begrava den i vår familjegrav. Nej, jag vägrar att sätta mig på ett tåg med urnan i famnen! Och jag vägrar att lämna ifrån mig Belle i en situation där jag verkligen behöver hennes närvaro. Hon är min terapihund, mitt sällskap, min tröst. Kanske kan jag, om jag virkar flitigt och säljer bra, betala både reparationerna och ombesiktningen. Sedan har jag 21 dagar på mig att betala bilskatten. Det kan gå, om jag kämpar på med mitt virkande och verkligen vänder på varje öre. Det måste gå - för mammas skull, och för min egen.