Måndag förmiddag 

Frågan i rubriken här ovan kommer ifrån det sista kapitlet i Marie Monsens bok "En märklig väckelse" och svaret är "Som små droppar uppe i bergen". Orden slog mig rakt in i hjärteroten - ja, just det! Min djupaste, mest ursprungliga kallelse har ju hela tiden varit bönen - den kontemplativa, men också förbönen. Och vad är bön annat än små, små droppar? Var för sig verkar de inte betyda någonting alls, men tillsammans blir de en ofattbart mäktig kraft som stiger som rökelse mot himlen. Precis som ett enda sandkorn är väldigt litet, men tillsammans med miljoner andra bildar mäktiga öknar som t.ex. Sahara. Det var det lilla Therese av Lisieux lärde oss: att plocka upp en nål från golvet av kärlek till Gud, alltså, att vara trofast i det väldigt lilla för att åstadkomma det väldigt stora. Så blev hon också ett av de allra största helgonen och kyrkolärare tillika - utan att egentligen ha åstadkommit någonting annat än små droppar.

I samma kapitel berättar Marie Monsen om en nattlig bönestrid hon hade inför att lämna Kina efter många års missionsarbete. Hon kände sig fullständigt värdelös och tyckte sig inte ha uträttat någonting. Ett av bönesvaren hon fick var dessa ord: "Kristus har rätt till allt som Gud är i besittning av, och Han delar det med sina medarvingar". Också de orden slog mig rakt in i hjärtat... för jag mindes återigen drömmen om den döende mannen, som lämnade hela sitt arv till mig. Att mannen var Jesus har jag förstått - den insikten nådde jag redan i våras, efter någon månads kontemplation av drömmen. Men arvet har jag inte fått klarhet i förrän jag läste de här orden.... och Marie Monsen fortsätter: "Jesus hade den oförbehållsamma rätten till arvet, och Han delade med sig åt mig och alla genom blodet återlösta syndare". Arvsskifte sker i regel inom familjen - den närmaste kretsen... vad Jesus talade om för mig var att jag tillhör Hans familj!

Det här med synd är något jag sällan skriver om i min blogg, därför att den som inte är kristen kanske skulle missförstå och antingen tro att jag försökte göra mig viktig genom att fejka ödmjukhet alternativt nedgjorde mig själv alldeles i onödan. Men jag tror att varje människa måste bli medveten om allt hon gjort fel, allt som skadat henne själv och andra, innan hon kan bli hel och verkligt sann mot sig själv. Vi är tvungna att rannsaka oss själva och obarmhärtigt dra fram svärtan i ljuset för att bli av med den. Så länge vi bara gräver ner den inom oss, stuvar in allt det onda i ett skåp och låser dörren, finns det ju kvar där och fräter sönder oss... bara genom att städa ut det en gång för alla blir vi av med det. Dessutom, att bli uppmärksammad på vår egen inre svärta gör oss mer förstående mot andra människor, eller hur? Vi inser att alla människor på jorden, vilka de än är, delar samma grundläggande livsvillkor som vi själva: bristfällighet, ofullkomlighet, sådant vi inte tycker om hos andra men bär på själva i lika mått. Jag tror att var och en av oss måste kunna gråta över allt vi ställt till med... precis som vi gråter när sorgen sliter i oss, skall vi tillåta oss att gråta när synden gör detsamma. För det gör den. Alla har sådana stunder, men inte alla klarar av att se dem i vitögat... det kunde inte jag heller, förrän jag började gå in i mig själv på djupet och rensa i röran. 

Blir vi fullkomliga av en sådan storstädning? Ja, på sätt och vis... vi blir i alla fall fullkomligare, eftersom vi lär oss oerhört viktiga läxor både om oss själva och om alla andra människor. Och det gör oss i alla fall till visare medmänniskor, lämpligare rustade medarbetare i kampen för en bättre värld. Godhet räcker inte - vi måste också bli varse hur lätt det är att vara ond, och hur omärkligt vi alla kan halka in på fel väg. Det lär oss att inte döma andra, utan förstå dem och kunna hjälpa dem hitta bättre stigar att vandra på (utan att samtidigt inta en högmodig inställning av "jag är bättre än du" gentemot dem). Som jag tror att jag skrev för inte så länge sedan, är ordet "synd" en gammal term för att en pil missar sitt mål - så vi är alla syndare, för alla begår vi misstag och gör dumheter snart sagt varenda dag. Du och jag och alla andra. Det finns inga "ickesyndare"! En av mina favorittexter i Bibeln är Ords. 24:16: "ty även den rättfärdige faller sju gånger om dagen"... visst är det trösterikt? Som lilla Therese lärde: det är inte att vi faller som är problemet, det är huruvida vi reser oss och försöker igen - om och om och om igen. Med det menas två saker: 1) att vi reser oss igen, alltså inte ger upp, och 2) att vi inte bara går på som om inget hade hänt, utan lär av våra misstag. I det sistnämnda ligger nyckeln till uppgörelsen med synden, nämligen att vi ser på den med klara, vidöppna ögon och inser att "det här var dumt - så skall jag aldrig göra mer". Sådant kallas ånger och är superviktigt för ens andliga mognad! Utan ånger har vi inte lärt oss någonting! Allting börjar med att vi ångrar oss och känner djupt in i våra hjärtan att vi vill bättra oss... det är det som i uppbyggelselitteraturen brukar kallas "ett förkrossat hjärta", alltså ett hjärta som insett sina fel och uppriktigt vill förändra sig till det bättre. Låter det flummigt? Fundera gärna på det en stund, och känn efter om du kan relatera till känslorna i att man gör fel, ångrar sig och vill göra bättre nästa gång. Svårare är det inte.


Not. Yangzekiang är Kinas längsta flod