Natten mellan lördag och söndag 


Sitter här i soffan och tittar på min vackre, sovande lille rexkille Robin... och funderar över hur han kommer att må sedan våra gästkatter Olaf och Jessie flyttat hem till sin husse. 

Ibland tänker jag att det räcker alldeles utmärkt för min egen del att "bara" ha Belle och Robin, inga fler djur, eftersom min ork är så begränsad och jag vill räcka till åt dem. Min inställning har alltid varit att varje djur i min vård skall tro sig vara "mattes älskling", och det innebär inte bara att ta hand om deras behov utan ge varje individ gott om egentid med mig. Så en hund och en katt är väl bra? 

Om det inte vore för att rexar är extremt sociala och inte mår bra av att vara ensamma. Jag har själv i alla år förespråkat att man inte skall skaffa sig bara en rex utan två, så att de kan hålla varandra sällskap. Särskilt om man är hemifrån en hel del, som de flesta som jobbar, t.ex. Och fram till i somras, då jag tvingades låta Philemon tassa över Regnbågsbron, har jag aldrig haft bara en rex. Robin mådde definitivt inte bra av att Philemon försvann, det syntes tydligt... men han hade ändå Rafael, och sedan kom ju Olaf och Jessie som båda är unga och älskar att leka. Då blev det bättre och Robin piggnade till igen.

Nu är Rafael borta, och snart flyttar Olaf och Jessie. Då blir Robin ensam katt här, och det oroar mig. Belle älskar honom och de håller ihop som ler och långhalm, men Belle och jag är inte alltid hemma och, som sagt, man skall helst inte lämna en rex alldeles ensam. De är som papegojor - de blir deprimerade om de inte har sällskap.

Så hur gör jag? Att ordna en rexkompis åt Robin är ingen enkel sak; rexar växer s.a.s. inte på träd. En rexunge kostar förmodligen minst 10.000 kronor, och en omplaceringskatt ligger troligen inte långt därunder. Det är dyrt att föda upp husdjur, både katt och hund drar enorma kostnader i omvårdnad och veterinärutgifter och jag vet - eftersom jag har många vänner som föder upp både hund och katt - att uppfödaren sällan tjänar någonting på sin verksamhet. Kostnaderna äter upp hela "vinsten" d.v.s. vad man får för varje djur när man säljer det. Så jag skulle inte drömma om att försöka pruta. Katthem då? De får väldigt sällan in rexar, vilket egentligen är uppmuntrande för det betyder att folk tar hand om sina rexar och inte lämnar dem vind för våg... så att ställa sig i kö på en rex hos ett katthem innebär åtskilliga års väntan. Och Robin kan inte vänta, han är sex år gammal och behöver en kompis nu.

Varför rex? Dels beror det på att jag har sett att mina egna rexar helst håller sig till sina fränder och inte gärna blir direkt bundis med husisarna. Det verkar som om rexar och husisar tolererar varandra, men de blir inte så där nära så att de sover tillsammans, t.ex. Dessutom börjar min kropp bli väldigt sliten av andra orsaker, så det skulle vara rätt bra om jag kunde sluta ta allergimedicin varje dag... ja, jag är egentligen pälsdjursallergiker och jag har ätit medicin mot det i flera decennier nu för att kunna uppleva glädjen i att leva med djur. Rexar tål jag dock alldeles utmärkt, liksom iggisar... vissa raser fungerar bättre än andra, både när det gäller katt och hund, men allmänt sett tål jag välpälsade djur sämst (med undantag av siameser, som jag är superallergisk emot - tyvärr).

Kanske kan jag bli fodervärd? Jag är van att ta hand om andras djur och alla som lämnat djur i min vård har varit nöjda med hur jag sköter dem, så det skulle definitivt kunna vara en väg att gå. Fast då får det förstås bli en hona, eftersom jag inte orkar ha en fertil hane här hemma som skvätter och revirmarkerar överallt. Och honor får ungar, något jag däremot inte har någon erfarenhet av. Nåja, det man inte kan, kan man alltid lära sig. Tid har jag ju gott om, och nattvak är inga problem.

Fast allra helst skulle jag vilja ha en kastrerad omplaceringskille. Skall slänga ur mig tanken på några ställen online och se vad som händer...