Sen fredagskväll  

Nej, det är inte min mening att bara blogga en gång i månaden... men det har varit svårt att skriva på sistone, kanske för att jag hämmar mig själv av behovet att summera vad som hänt de dagar jag inte skrivit. Å andra sidan, om jag fastnar där kommer jag aldrig vidare... så nu får det bli som det blir, helt enkelt.

När jag var barn, älskade jag vintern... men numera är våren min absoluta favorit bland årstiderna. Det är varmt och soligt, men inte så hett att jag inte mår bra och inte så soligt att jag får brännskador om jag inte ständigt håller mig i skuggan. Allting grönskar, och ändå är naturen full av nyanser - och varje dag ser jag förändringar som talar om för mig att våren är på vandring mot sommaren. Kaprifolen som jag för några veckor sedan blev så glad att hitta har nästan blommat över, och maskrosorna lyser tillsammans med tusenskönorna i gräsmattor överallt. Koltrastarna hoppar omkring och letar föda i gräset, och de sjunger lika förunderligt vackert som alltid... av alla fåglars sång tror jag att jag älskar koltrastens mest. Men jag blir också lycklig av att höra måsar skrika, och tranor trumpeta när de passerar på väg norrut. Och tänk, idag flög en uggla över stigen precis framför Belle och mig! Vi går i skogen minst en gång om dagen, oftast två, och runt i området flera gånger - aldrig samma vända två gånger i rad, utan alltid nya kringelikrokar för att uppleva nya saker. Gissa om jag har fått omvärdera det här området sedan vi flyttade hit! Innan, tyckte jag att det såg ut som de flesta flerfamiljsområden med slitna hus och nedgången livsmiljö... nu ser jag hur engagerade de boende är i planteringar, rabatter, uteplatser m.m. och hur föräldrar leker med sina egna och andras barn så fort de kommer hem från sina arbeten. Nattetid lyser det i ytterst få fönster - även fredags- och lördagskvällar sover folk, jag hör aldrig högljudd musik och aldrig människor som skriker åt varandra. Inga tonårsgäng drar omkring mellan husen, inga bilar gasar eller bromsar på gatan utanför. Belle och jag kan ta en promenad mitt i natten och inte möta en människa... det känns tryggt och lugnt, och jag är glad att vi bor här.

Kanske, kanske, kanske är vi också på väg att sälja huset! De senaste två veckorna har jag plötsligt kunnat vistas i huset utan att få ångest eller känna prestationshetsen stressa mig sönder och samman... och ungefär samtidigt har en man börjat stanna till för att prata bort en stund på väg till eller från sin egen fastighet. Han har nämligen köpt huset på andra sidan elgatan - en kåk som stått tom ända sedan innan vi flyttade till Otterbäcken hösten 2002 - och renoverar både huset och trädgården så att det syns när man passerar. Det är en liten spenslig man som talar norska och som verkar vara mycket social... och jag har ingenting emot att prata bort en stund, eftersom han är så trevlig. Nästan synd att han inte köpte det där huset betydligt tidigare. för vi hade säkert blivit bra grannar åt varandra! Nå, hur som helst, de senaste gångerna har han visat intresse för vårt hus och ställt många frågor om uppvärmning, byggår, storleken på trädgården o.s.v... och för några dagar sedan berättade han att hans son med familj söker boende i närheten, och att de är intresserade av vårt hus. Igår pratade vi pris och jag sa att jag behöver täcka de skulder vi har, så någonstans strax under 300.000... och idag kom han tillbaka, frågade om han fick titta inuti huset och föreslog sedan 250.000. Jag svarade att under 265.000 går det inte, eftersom jag i så fall skulle ha kvar skulder relaterade till huset, och det förstod han... så om sonen gillar huset accepterar de priset. Så nu väntar jag på vad sonen skall säga - han måste förstås få komma och titta på fastigheten innan han bestämmer sig, men det känns som om vi skulle kunna ha en affär på gång här. Särskilt när jag fick veta att sonens familj just nu bor i en trång och dyr lägenhet strax utanför Oslo... kan det bara ordna sig med hans och hustruns arbeten kanske de skulle finna det ekonomiskt lönsamt att flytta till ett stort hus i Otterbäcken? Jag har varit totalt öppen med renoveringsbehoven, men också sagt att huset är helt fritt från fukt, svamp, mögel och andra dylika skador, att vedpannan är mycket effektiv och att det går att bo i huset medan man renoverar... vill inte ta ut något i förskott nu, men hoppas förstås att de skall tycka om kåken! Har ju hela tiden sagt att jag tycker att huset förtjänar en stor, glad barnfamilj...