Sen onsdagskväll



Hade en ny dröm på temat äktenskap natten till idag. Den här gången hade jag varit gift med mannen ifråga ett tag, men vi hade inte flyttat ihop än eftersom jag bodde kvar hos mina föräldrar... något som störde mig alltmer, ju mer tiden gick. Till sist, då det gått nästan ett halvår, bestämde jag mig för att det fick räcka - nu var det dags att säga ifrån och ge sig av, oavsett vad. Så jag packade mina saker, gjorde i ordning burar för mina katter och kopplade Belle... och så gick jag in i det rum som utgjorde kök och matsal, där hela familjen var samlad, och riktade in mig på pappa. "Jag flyttar nu" sa jag lugnt. Han tittade upp på mig och frågade vad jag nu hade hittat på (ett vanligt uttryck han använde i verkligheten när han inte gillade ens idéer) och jag svarade att "du vet mycket väl att jag är gift, och nu tänker jag leva tillsammans med min man". Det syntes lång väg att pappa inte gillade det, han försökte med att min make och jag ju kunde bo "här" (d.v.s. där mina föräldrar bodde) och när det inte gick vädjade han om att jag inte skulle "överge" dem. Det slutade med att jag ändå gick.

De flesta av er kände inte min pappa, men ni som gjorde det förstår att det scenario drömmen målade upp stämmer rätt bra med hur det hade varit i verkligheten. Jag vek mig i stort sett alltid för pappas vilja, och jag bodde kvar hemma längre än de flesta - men, det skall i ärlighetens namn betonas - jag hade inte haft råd att flytta hemifrån så länge jag studerade på universitetet. Det var helt enkelt alldeles för dyrt att studera, och jag hade inte råd att låna mer pengar från CSN än jag redan gjorde för att täcka inköp av studielitteratur m.m. Dessutom var det ännu svårare att få bostad på 1990-talet än det är idag; jag stod i kö sedan tonåren för att ha en chans när jag kom upp i trettioåren och lyckades få en tvårumslägenhet något tidigare än så bara för att en mycket gammal dam avled. Den enes död är alltför ofta den andres bröd. 

Det är klart, om jag hade gift mig så hade inte pappa inte begärt att jag bodde kvar hemma - riktigt så världsfrånvänd och egoistisk var han inte. Men han hade inte gillat att jag befann mig utanför hans kontroll, eftersom hans självförtroende, faktiskt hela hans existens, låg i att han befann sig i centrum av allas uppmärksamhet hela tiden. Om någon annan intog scenen upplevde han att han suddades ut också ur ens värld... och för att slippa smärtan i att folk tröttnade på och vände honom ryggen, tog han i regel första steget och bröt kontakten med folk som inte frivilligt lät honom få huvudrollen i deras liv (nu kan jag nästan se hur många, inte minst mina syskon, nickar igenkännande). 

En sak är lite förbryllande för mig med den här drömmen: att den handlade om pappa och inte om mamma. Missförstå mig rätt, mamma var inte alls som pappa och hade inga som helst behov av att stå i centrum... men att jag ens kom in på temat att gå ifrån, lämna mina föräldrar, beror egentligen på ett samtal jag hade med Nina igår kväll där jag berättade för henne att jag har börjat inse att mammas död var "planerad". D.v.s. att hon gick med avsikt. Och att den insikten fick mig att känna mig övergiven, och faktiskt gjorde mig arg. Nu vet jag ju att mamma inte hade kunnat berätta för mig att hon ville ge upp och dö ifrån sitt lidande, för jag hade bara försökt peppa henne att fortsätta kämpa. Den där sista gärden av kärlek - att tillåta henne att dö - förmådde jag inte genomföra. Så mamma gjorde det åt mig, och lät mig få en roll jag klarade av: att vara där vid hennes sida in i det sista. När jag kom till sjukhuset den där fredagen för att vara hos henne hela helgen, hade hon redan bestämt sig och påbörjat sin allra sista resa - den fram till och över Regnbågsbron. Något utrymme för diskussion och ifrågasättande fanns inte, dörren var stängd. Det var därför det gick så fort. 

Det är helt okej att vara arg på den som har dött, brukar jag alltid säga till andra sörjande. Det tillhör processen att man känner sig sviken och övergiven. Särskilt inför sina föräldrar känner man sig som det barn som inte är redo att stå på egna ben i det avseendet, och jag har hört många, många uttrycka skräck över att "bli den äldsta generationen" i sin familj/släkt. Man vill ha familjemedlemmar "över" sig, äldre människor som av naturen är menade att gå före så att man inte själv står i främsta ledet inför döden. (Fast personligen har jag inte den rädslan, det kan jag faktiskt helt öppet säga... jag är inte rädd för att dö, utan bara rädd för att lämna min familj i sticket. Vem tar hand om mina djur och älskar dem lika högt som jag? Hur förhindrar jag att någon helt enkelt avlivar dem eller lämnar dem till ett djurhem? Svaret är förstås testamente - en noggrann redogörelse i skrift över vem som skall ta hand om djuren och hur. Och så ser man till att alla vet om att detta testamente finns, så att det inte missas när man dör.

Kanske måste min frigörelse från livet jag har levt fram till mammas död börja längre tillbaka - med frigörelsen från hur pappa har påverkat mig? Kanske kan jag inte bearbeta sorgen efter mamma förrän jag har "gjort upp" med pappa? Ja, så är det nog.