Lördagseftermiddag 


En bok jag återkommer till då och då är Jill Bolte Taylors "Min stroke". Författaren är hjärnforskare och fick som 36-åring en massiv stroke som slog ut i stort sett hela vänster hjärnhalva (det tog henne åtta år att återhämta sig helt)... och eftersom hon var så insatt i hur hjärnans olika delar fungerar, kunde hon studera sig själv både medan stroken pågick, efteråt och i "nyuppbyggnaden" av de skadade områdena. Hennes berättelse är fascinerande, därför att hon som sagt hela tiden visste exakt vad som hände och varför... men också för att hon upptäckte en funktion i hjärnan som aldrig kunnat studeras tidigare. När vänster hemisfär (hjärnhalva) tystnade, började den högra att "prata" (jag sätter ordet inom citattecken, eftersom höger hjärnhalva inte har något språk och därför "talar" i bilder och känslor i stället - och det den berättade var om den totala fridsupplevelsen, om känslan av att inte ha några fysiska gränser utan vara ett med hela universum, om villkorslös kärlek till hela skapelsen och om frånvaron av alla negativa tankar och känslor. Eller, som min egen personliga tolkning skulle uttrycka saken: höger hemisfär berättar om det som religiösa människor upplever och försöker dela med sig av utan att lyckas särskilt bra just för att alltsammans är språklöst. Om vi människor bara hade den högra hemisfären skulle vi vara tysta, men oändlig kärleksfulla och ur stånd att bråka med varandra - krig skulle inte existera, egoismen skulle lysa med sin frånvaro och vi skulle varken kunna vara fientliga eller se någon som fientlig mot oss. Å andra sidan skulle vi inte heller vara individer, uppfatta våra egna kroppar som avgränsade från andras eller behöva vare sig bostäder eller territorier. Sedan får var och en själv fundera över olika för- och nackdelar med det... själv önskar jag bara att det funnes ett lättillgängligt sätt att emellanåt få stänga av hjärnpladdret i vänster hemisfär och ladda mina batterier i den där totala friden som den högra kan ge mig.

Varför tar jag upp detta just idag? Det beror på att jag igår kväll blev ofrivilligt indragen i en diskussion jag försökte undvika genom att inte svara vare sig i telefon eller via Messenger. Efter sexton (jag räknade dem) "påringningar" kände jag mig dock tvingad att svara med ett "Jag vill inte tala med dig just nu", något som fick den andra att fördubbla sina ansträngningar att nå mig (vilket jag visste - det var därför jag försökte hålla mig tyst, men inte klarade av det). Vad det handlade om behöver jag inte gå in på... men jag hade blivit väldigt ledsen och besviken, och eftersom det handlade om min födelsedag tog jag det extra hårt. En liten del i det hela hade sin grund i det faktum att det som hände påminde mig smärtsamt mycket om hur pappa brukade bete sig i samma typ av situationer, och jag har ju bestämt mig för att aldrig mer spela den sortens rollspel. 

Både min terapeut och boken om sunda gränsdragningar varnade mig för att när man börjar sätta gränser kommer man att förlora vissa vänner, därför att ens nya beteende innebär att man plötsligt inte är lika generös med sig själv och att vissa vännens beteenden inte längre fungerar som de brukade. Och på ett sätt kan jag förstå den förvirring som uppstår: "Du har ju alltid sagt ja och nu plötsligt säger du nej?" och "Det har ju alltid fungerat förut, så varför inte nu?". Det kan kännas som om någon förändrar spelreglerna mitt i spelet. Men å andra sidan är det ju mycket i livet som kan förändras, och argumenten håller inte riktigt om man belyser dem med exempel från andra områden: t.ex. "Jag har ju alltid kört i 90 på den här sträckan, så varför skall jag nu plötsligt bara få köra i 50?" eller (som många s.k. incels brukar hävda: "Förr lydde kvinnorna och vi hade fri tillgång till sex - nu får vi inte ligga, för tjejerna vill inte?!?"). Men att spelreglerna i det sociala har ändrats beror ju på att man lärt sig en svidande läxa och insett vad det kostar en själv att spela enligt de gamla reglerna... att man tidigare bara accepterat sakernas tillstånd utan att förstå att man kunde välja en annan väg. Reglerna är inte huggna i sten, utan präglas av kultur, politik, samhällsutveckling och inte minst människors egen utveckling.

Maria var här på ett fikabesök tidigare idag, och vi pratade om nyårslöften. Jag sa att för min del har jag bara för avsikt att avge ett enda: att inte backa nu - inte falla tillbaka i det gamla - utan fortsätta att värna mina gränser. Och det är något jag måste göra för att inte tappa min identitet igen, nu när jag äntligen hittat den. Skulle jag vika mig nu när jag vet bättre, skulle jag förråda mig själv... och det är ett pris jag inte längre är beredd att betala. 

Med detta sagt, vill jag återgå till tankarna kring hjärnpladder (alltså vänstra hjärnhalvans ständiga prat inombords). För vad som hände efter den där diskussionen igår, och som medfört att jag är väldigt trött idag, var att min hjärna fortsatte att "gräla" i flera timmar och hindrade mig från att slappna av så pass att jag kunde somna. Diskussionen fortsatte liksom inuti mitt huvud, och det kunde den förstås göra eftersom jag känner vännen ifråga så väl att jag vet vad hen skulle ha svarat på olika saker jag kunde ha sagt. Undrar om andra människor också har de här evinnerliga, meningslösa samtalen - som egentligen är metaloger, eftersom man ju faktiskt "pratar med sig själv"? Om våra hjärnors basala funktioner är någorlunda lika, antar jag det... och i så fall ligger fler människor sömnlösa p.g.a. gräl som egentligen inte existerar eftersom de bara är fantasier. Så jobbigt! Och ett sådant slöseri med energi! För det är ju bara slagsmål med väderkvarnar och leder ingenstans.

Jag har läst någonstans att hjärnan, vid sidan av bearbetandet av intryck, har som sin viktigaste uppgift att hela tiden testa olika sätt att förhålla sig till verkligheten omkring sig. I så fall är det därför vi har dessa "gräl" pågåendet i huvudet varje gång vi upplever något som känns jobbigt (eller förväntar oss att uppleva det). I våra drömmar testar vi tydligen också alternativa förhållningssätt, verklighetsupplevelser och scenarior... och kanske är det som många hjärnforskare har hävdat, att vi egentligen inte lever i världen utan i våra huvuden? Och att detta att vi upplever oss som ett enda "jag" inte stämmer, utan att vi är många olika men att ett i taget dominerar utåt? Det är förmodligen därför vi kan vara så olika i olika situationer och med olika människor - vi har liksom ett jag på jobbet, ett i skolan, ett i familjen, ett bland vänner o.s.v. Jill Bolte Taylor hävdar att grunden för vårt "jag" är väldigt bräcklig och att det kan räcka med en stroke för att vi skall tappa bort "oss" för kortare eller längre tid... att det är därför hjärnpladdret existerar, för att ständigt påminna oss om vilka vi är. Visst är det omtumlande att tänka på? Det är nästan så att man får huvudvärk...


PS. Nej, att vara flera "jag" innebär inte att vi inte har en själ - alla religioner tycks, såvitt jag vet, vara ense om att själen är frikopplad från "jaget". DS.