Jag funderar vidare på Maj-Britts och Gustavs situation och på mina egna erfarenheter av en nästan identisk upplevelse. Idag ringde Maj-Britt glädjestrålande till oss och berättade att hennes man fått hjälp med andningen - läkaren ordnade med både det ena och det andra under morgonens rond. Det får mig att undra vad som förorsakade tvärvändningen... hade personalen berättat för honom att en utomstående med Maj-Britts tillstånd lagt sig i vården och börjat ställa både frågor och krav? Eller hade han helt enkelt funderat själv och insett det otillräckliga i den tidigare behandlingen? Det spelar ingen som helst roll om mitt inhopp i situationen varit den förändrande faktorn - det viktiga är praktiskt taget aldrig vem som gör något, bara att det blir gjort. Och resultatet hade blivit fantastiskt: Gustav hade fått aptit, varit piggare som vaken och mycket lugnare när han sov. Vilket också hade givit Maj-Britt möjligheten att sova flera timmar i sträck, för första gången på mycket länge. 

För människor i den här situationen måste hjälpen i regel komma utifrån. De som befinner sig mitt i det känslomässiga kaos som både patient och vakande anhöriga upplever, har varken orken eller svängrummet att agera. Den anhöriga sover dåligt, äter dåligt, lever inte sitt eget liv utan befinner sig i ett slags limbo, bunden vid patientens säng. Hon/han kommer ingenstans och använder sin lilla energirest åt att ordna det lilla möjliga åt patienten - vatten, mat som fungerar för patienten att äta, en extra kudde här eller där för att göra sängen mer bekväm,  massage av ett värkande ben eller ryggen, som blivit stel och öm av allt hostande... men att slåss för sina rättigheter är för mycket begärt, den hjälpen behöver komma från andra. 

Familj, släkt och vänner har ingen aning om hur viktiga de är när livet ser ut på det här sättet! De ringer underbart medkännande samtal, kommer på ovärderliga besök, kanske har med sig frukt, godis, blommor eller en liten present... men vad de egentligen skulle behöva göra är att ta vid där den sjukes vakande anhörigs tid, krafter och möjligheter sinar. Hur är det hemma medan bägge bor i ett litet sjukrum någon annanstans? Behöver deras bostad städas? Ligger räkningar och väntar på någons uppmärksamhet? Behövs det ordnas med ved/pellets/olja, gräsklippning eller något annat handfast? Håller paret på att missa en besiktningstid för bilen? Eller - som i det här fallet - behöver någon  jaga vårdfolk och andra ansvariga på telefon för att rätta till begångna misstag, missförstånd eller rena dumheter? Dra i trådar? Använda nyttiga kontakter? Ja, det är besvärligt och det kräver mycket - tid, kanske resande (som kostar pengar), ork. Men vi ingår faktiskt i varandras sociala nät, och vi har på sätt och vis ett slags medmänsklig skyldighet att inte bara se till oss själva. Människor i nöd behöver och förtjänar hjälp, här och nu. Annars återvänder paret till ett liv i  kaos, där allting fallit samman medan de själva kämpat för överlevnad på sjukhuset. Det har de inte ork till och klarar inte av att tackla. Livet väntar inte bara för att man inte har tid med det.

Slutligen vill jag betona att jag nu inte riktar mig till någon särskild, utan till alla som finns i någon annans sociala nätverk. Läs nu för Guds skull inte in något klander i mina ord, för de är inte skrivna så! Och jag vet mycket väl att varje människa har sitt eget liv att leva, sina egna problem att slåss mot, sitt arbete och sin familj m.m. att ta hand om. Tiden vill inte räcka till, hur väl man än vill. Vad jag säga är inte att vi alla har en  moralisk skyldighet att slänga allt vi har för händer och komma störtande... bara att fler borde reflektera över om det kanske finns något just man själv är bra på, som kan hjälpa människor som behöver oss. Det var därför jag ingrep för Maj-Britt och Gustav -  jag vet hur man gör, hur vården ser ut och fungerar, jag har den anhöriges erfarenhet och perspektiv som hjälper mig att hitta lösningar på den här sortens problem. Med andra ord: jag besatt rätt resurser för just detta. Och så är det för oss alla: vi besitter allihop resurser som kan göra stor skillnad för den som sitter fast i ett litet sjukrum någonstans i vårt avlånga land.