Söndagskväll  

Det har gått nästan som en röd tråd genom många av radioprogrammen i P1 idag, la jag märke till då jag bilade till Skövde och tillbaka, nämligen den om livet och döden sett ur ett existentiellt perspektiv. I "Filosofiska rummet" fick vi veta att medicinska myndigheter och forskare anser att världens första 150-åring redan är född och att vi måste börja förbereda oss på att människor lever oerhört mycket längre än någonsin förut... kanske rentav i flera hundra år, varför inte för alltid? "Döden har blivit en sjukdom som skall bekämpas" hörde jag bl.a. och så pratade man om huruvida vi verkligen vill leva för evigt, vad ett evigt liv innebär för oss både moraliskt och rent praktiskt och hur äldre litteratur har framställt "utopin" (som nu alltså kanske inte längre är någon dylik) om människor som lever väldigt, väldigt länge. Samma perspektiv togs upp i flera andra radioprogram - t.o.m. i "Odla med P1" där man bl.a. pratade om forskningen kring religionernas förhållande till trädgården som existens. För mig som har studerat den heliga Teresa av Avilas skrifter, är tanken på trädgården som metafor för vårt andliga växande inget nytt - och, som man påpekade i programmet, betyder ju faktiskt ordet "paradis" just "trädgård". För trädgården innebär så mycket mer än bara en samling ordnade, prydliga växter - den är en plats att överleva på (grönsaker, rotfrukter, frukter, bär, örter m.m.), en plats att återhämta sig, en plats att vila och känna trygghet (där finns inga farliga djur och inga rövare gömmer sig i buskarna) o.s.v. I trädgården planterar vi långsiktigt - t.o.m. så långsiktigt att vi inte kommer att vara i livet för att se den färdiga växten om det handlar om ett träd eller någon annan riktigt långlivad krabat. Och framför allt handlar odlandet om liv och död, precis som våra egna liv.

När jag lyssnade till debatten kring detta att forskningen satsar så enormt på att bekämpa döden och förlänga våra liv svindlande långt utöver det vi tidigare kunnat se fram emot, funderade jag på konsekvenserna sett ur ett större perspektiv än huruvida det vore trevligt att leva längre eller inte. Har samhället råd med odödliga människor? Skulle vi leva i frisk arbetsförhet hela den där långa tiden och på så sätt bidra till kostnaderna eller skulle vi bara få ännu längre tid på oss att bli gamla, sjuka och dementa? Om jag finge vara frisk och stark skulle jag inte ha något emot två-tre karriärer under en livslängd... när man jobbat i flera decennier med en sak, satte man sig på skolbänken och blev något annat, som man kunde ägna de närmast kommande decennierna åt o.s.v. Men om vi fortfarande blev gamla och sjuka ser jag ärligt talat ingen mening i det - och tror absolut inte att vi skulle ha råd till det. Hur blev det med sjukvårdskostnaderna? Och pensionerna? Dessutom, skulle folk föda barn i samma utsträckning om de levde i flera hundra år? Skulle vi förbli fertila under längre tid? Jag kan inte föreställa mig att det vore nyttigt för utvecklingen att samma människor med samma tankesystem, åsikter och vanor fortsatte att styra samhället i århundraden... och så tråkig tillvaron skulle bli utan den vitalitet vi upplever i mötena mellan generationer! För att inte tala om huruvida människor fortfarande skulle skapa om de levde för evigt... en hel del skapande sker ju därför att människor vill lämna ett arv efter sig, på något sätt bli ihåg-komna även sedan de dött o.s.v. 

Nå, för att komma tillbaka till dagens verklighet en stund har jag alltså varit i Skövde idag. Det var inte planerat så, men mamma ringde och berättade att personalen efterlyste flera mediciner som jag inte hade med mig igår, och jag kunde inte annat än bolla vidare frågan till hemsjukvården som trollade fram medicinerna i fråga - och så åkte jag alltså till KSS för att lämna dem på njuravdelningen. Väl där sken mamma upp när hon såg mig och berättade att jag "just hade missat något fantastiskt - Torbjörn hade varit där i flera timmar!", och jag blev förstås tvungen att avslöja att jag hade vetat om hans planer rätt länge men lovat att tiga ifall han i sista minuten inte skulle kunna komma... det hade nämligen gjort henne så gruvligt besviken att varken Torbjörn eller jag ville utsätta henne för det. Men jag är glad att hans besök blev av... ni som följer min blogg vet hur mycket jag har hoppats på det *ler stort*.

Medan jag var på avdelningen råkade jag säga något i stil med att jag borde elda när jag kom hem så att jag kunde tvätta håret eftersom "det känns som stålull"... och flera i personalen hörde mig, varpå de ordnade fram handdukar m.m. och såg till att jag fick duscha! Gissa om det kändes befriande... nu kunde jag unna mig en varm dusch och tvätta hela mig ordentligt, och mamma hade mycket roligt åt att jag sa till henne att jag var glad att slippa Hibiscrub (ett starkt antiseptiskt rengöringsmedel som man måste tvätta sig noga i flera gånger innan en operation) som hon måste använda när hon skulle duscha lite senare. Någon har sagt att "man skall spara överdrifterna till man verkligen behöver dem", och när det gäller Hibiscrub stämmer det - för efter att ha tvättat håret i det känns det som stålull! Och huden känns som på en torr gammal ödla... 

Nå, eftersom Belle satt i bilen kunde jag inte stanna så länge som jag hade velat... men jag kompenserade den stackars lillvoffsan under hemvägen genom att stanna vid Kleva Sand (en liten sandstrand strax norr om Moviken, bara några kilometer söder om Otterbäcken) och ta en vilsam promenad utmed stranden. Inte för att Belle var så förtjust i platsen, för hon gillar absolut inte att bli blöt och såg noga till att vi inte kom för nära Vänerns kluckande vatten... men jag njöt av den fina kvällen och lyckades ta ett par bilder på henne som jag är nöjd med. Det är verkligen underbart att bo så nära Vänern och kunna promenera precis i vattenbrynet! Under flera decennier bodde jag först i Saltsjöbaden, sedan Nacka och så Saltsjö-Boo (sistnämnda ligger på Värmdö) och hade till min stora glädje alltid nära till Östersjöns sälta... här saknas i och för sig själva sältan, men fiskmåsarnas skrin och doften av vatten har jag här också och det betyder mycket för mig.

Resten av kvällen har också varit bra - jag lagade en riktigt god kvällsvard (stekt potatis, ägg och korv) och satte mig sedan att betala in skuldsaneringen, trots att jag var orolig över att inte ha mammas vakande öga på siffrorna. Genom att ta mig gott om tid, lyssna på lugn musik och dricka te samtidigt höll jag dock ordning på nerverna och tog varje räkning för sig i en takt som tillät både dubbel- och trippelkontroll, och tänk, allting stämde! *glad* Så nu behöver jag inte tänka på det på en månad, och vet att allting är som det skall. Och så snart just de här posterna dragits från mitt konto, skall jag sätta mig att betala fler räkningar med de pengar som kommit för stenplattorna... samt försöka hitta fler saker att sälja. Är det verkligen ingen som vill ha ett superbra teleskop? Jag får snart använda det till att spana efter köpare...