Söndagskväll 

Tidigare i kväll deltog jag i ett tältmöte i Otterbäcken. Där fanns människor jag känner någorlunda sedan förr, människor jag kände igen utseendet på och människor jag aldrig tidgare träffat. Och så fanns där en amerikanska som heter Sandra och som sägs vara profet. 

Mötet var uppdelat i tre delar: först lovsånger, sedan talade Sandra (och tolkades av en kvinna som satt bakom henne, medan hon själv stod upp) och sist plockade hon fram en efter en ur bänkarna för att profetera om dem personligen. Själv satt jag längst bak, och redan i inledningen till Sandras tal (jag kan ju amerikansk engelska lika bra som svenska, eftersom jag lärde mig det språket av min amerikanske fosterbror innan jag ens börjat skolan) drabbades jag av en rejäl troskris. Jag blev nämligen arg! Hennes tal innehöll homofobi, en fixering vid synd och ett ständigt uppdelande i "vi" och "dem" där "vi" förstås var goda och "de" (syndarna, hedningarna, de som inte lyder Guds lagar och regler m.m.) var förtappade. Alltsammans kunde ha varit mer en kultur- än troskris, för jag vet ju hur de mest högljudda amerikanska troende (vilket är långt ifrån alla!!!) har en tendens att åtminstone utåt sett dela upp mänskligheten i onda och goda, visar prov på dubbelmoral och på många sätt är mycket fördomsfulla... men just detta att jag reagerade så kraftigt och blev så arg drev mig in i en alldeles personlig kris inombords. För vem är jag att döma? Om jag betecknar henne som fördomsfull, är inte jag då lika fördomsfull? Om jag tycker att hon brister i ödmjuket och kristen kärlek, begår jag inte då exakt samma fel själv gentemot henne?

Mitt i mitt antecknande av sådant hon sa och särskilt de bibelställen hon hänvisade till (det var många, framför allt ur Gamla Testamentet, men också några ur apostlabreven) föll jag i intensiv bön och kämpade en hård kamp för min tro. Jag bad Gud att tvinga mig att hålla mitt hjärta vidöppet och visa kärlek också mot de människor jag inte begriper hur de tänker och känner, som känns så främmande för mig, och jag frågade Gud om och om igen hur man skiljer mellan den Helige Andens röst och de falska andarnas budskap. Karmeliterna lärde mig för länge sedan att man urskiljer Guds röst i larmet genom att den alltid för en närmare Gud - inte längre bort ifrån Honom - och det har jag hållit mig till i alla år. Men att lyssna till den här kvinnan var en nästan schizofren upplevelse, där jag hade oerhört svårt att särskilja mellan äkta Gudsord och kärlekslös dogmatik. Hon talade hela tiden om hur mycket Gud älskar oss, och det var ju enbart positivt... eller var det det, när hon samtidigt så tydligt uteslöt vissa människor från denna kärlek? Och hur var det nu, skulle inte dömandet tillhöra Herren och inte oss människor? Jesus gav oss aldrig tillstånd att välja vilka vi skall älska - Han sa att vi skulle älska vår nästa såsom oss själva. Har vi som kallar oss kristna verkligen rätt att dela upp vår omvärld i "vi" och "dem", i goda och onda? Hur vågar vi kasta den första stenen?

Den dödssynd jag är absolut mest rädd för är högmodet. Jag kämpar som ett djur för att förhålla mig ödmjuk och fördomsfri, att förstå och förlåta, att inte sluta mitt hjärta för dem jag själv inte förstår mig på och inte kan relatera till. Ändå satt jag här och kände att jag ville resa mig upp och ropa åt henne att hon inte borde döma alla som inte tillhörde hennes egen "vi-krets" till förtappelse. Jag uppfattade henne som sagt som fördomsfull och dömande gentemot de som inte är som hon själv... men samtidigt insåg jag att det gjorde mig själv fördomsfull och kärlekslös, och det både skrämde och bedrövade mig. Till sist ropade jag inombords på Guds hjälp att reda ut detta dilemma - visa mig den rätta vägen att gå. Som jag ser det, är Gamla Testamentet på sätt och vis övertäckt av Nya Testamentet... hur skall jag beskriva det... Jesu ord, vad Jesus sa och gjorde under sin världsliga tid, står högre i rang än det profeterna uttalade som Guds bud i Gamla Testamentet. Också det lärde mig karmeliterna: att man måste förstå allting i Bibeln genom Jesus. Stämmer det man läser med vad Jesus lärde? Vad skulle Jesus ha gjort? 

Då var det plötsligt min tur att bli framkallad till Sandra för en personlig profetia. Också det hade jag med vånda kontemplerat i intensiv bön: skulle jag gå fram eller skulle jag vägra? Skulle jag helt enkelt lämna mötet eller skulle jag stanna kvar? Hur skulle jag tackla det hon sa om jag gick fram till henne? 

Jag gick fram, på rejält darrande ben (nota bene - jag var inte rädd för henne, utan för striden som pågick inombords mig), och hon la händerna på mitt huvud och tackade Gud för att jag finns. Så sa hon: "När jag la mina händer på ditt huvud kunde jag se dig rusa in i ett högt torn. Och Gud säger att Han är tornet och att du skall komma till Honom, komma in i Honom och söka skydd där. Han skall ge dig styrka och trygghet, Han skall svara på dina frågor och lindra dina plågor. Se aldrig mer bakåt, se bara framåt. Och vet att Gud är alltid med dig, hos dig". (Detta är förstås översatt från engelska - jag är lite för upprörd för att skriva på engelska just nu). Så smorde hon något som doftade stark parfym på min panna och jag, som är allergisk mot parfymer, bad Gud att skydda mig så att jag inte blev sjuk av det. Jag ville ju inte torka bort det inför hennes och alla andras ögon! Men jag erkänner att jag blev rädd för en allergisk reaktion... 

Tillbaka på min sittplats var jag ännu mer förvirrad. För hennes profetia stämmer ju med vad jag känner - att jag vill klamra mig fast vid Korset för att inte gå vilse. Och när man sitter vid Korsets fot och tittar uppåt, ser det ju ut som ett torn, inte sant? Dessutom var det ju exakt vad jag hade bett om: skydd undan det som leder åt fel håll. Om jag befinner mig i Gud, som Han befinner sig i mig, kan vi inte tappa bort varandra. Så trots mina negativa känslor för henne, stämde just de här orden som bönesvar för min troskris. Att hålla sig tätt intill Gud är att också hålla sig tätt intill resten av Treenigheten: Jesus och den Helige Ande. Jag hade fått det svar jag behövde: jag fortsätter att följa Jesu bud, och allt som folk säger som inte stämmer med Jesu ord tar jag inte till mig. Jesus kallas ju för Ordet, Guds Ord. Så om man följer Jesus, följer man Guds Ord.

Det finns mycket kvar att kontemplera i det som hände idag, men paniken har gått över. Jesus gav oss inte rätten att dela upp folk i "vi" och "dem" - Han sa att vi skall älska vår nästa som oss själva. Hela hemvägen från mötet bad jag Gud att om så behövs med våld hålla mitt hjärta vidöppet och skydda mig från att bli fördomsfull. Även när jag möter människor som den här kvinnan. Hon vill varken mig eller någon annan något ont - hon ser bara världen som mer svartvit än jag gör. Det gör inte mig ett dugg bättre, bara annorlunda. Kanske behövs bägge delar? Men då måste också bägge delar finnas tillgängliga för alla. Inte bara kvinnor som hon, utan också kvinnor som jag. 

Jag börjar så sakteliga begripa vilket slags arv Jesus lämnade mig i drömmen om den döende mannen.