Torsdag eftermiddag

Sveriges nationaldag samt mina föräldrars bröllopsdag 



I tonåren läste jag en gripande bok av Colleen McCullough som hette "Tim" och som handlade om en förståndshandikappad ung vuxen man. Folk kallade honom "half a dime" (en dime är idag värd ungefär 10 cent) med vilket det menade att han inte var en fullvärdig människa, att han var värd mindre än det minsta mynt de hade tillgång till... och det där uttrycket har fastnat i mitt minne, eftersom världen kryllar av "half a dimes". Och när någonting är så vanligt, kan man verkligen påstå att det inte tillhör det normala? "Normal" säger man ju om det som flertalet uppfattar som rimligt och riktigt - någon annan tolkning kan man faktiskt inte använda, eftersom man - ju närmare man studerar något - inser att ingenting är "normalt". Vi är alla unika, har alla våra brister och tillkortakommanden... okej, somliga kanske har fler än andra, men fortfarande finns det inte en enda människa som är perfekt. Om vi nu ens skulle kunna föreställa oss en perfekt människa, menar jag. Vilket åtminstone jag går bet på.

Att jag kommit att tänka på det här just idag beror på att jag har städat. Och finns det någon situation i min dagliga tillvaro där jag verkligen inser hur bristfällig jag är, så är det när jag skall städa! Jag får göra massor av pauser - städa i tio minuter, vila en halvtimme, städa i tio minuter, vila en halvtimme o.s.v... och just däri ligger det jag upplever som jobbigast: att vilostunderna måste vara betydligt längre än de aktiva stunderna. Annars fungerar det inte alls. Men det betyder också att det som en arbetsför person skulle klara på en eller två timmar, kan ta flera dagar för mig. Att jag vet det beror på att jag har varit arbetsför en gång i tiden och kan jämföra mina prestationer mellan då och nu... 

Nåväl, nu har jag i alla fall sopat och svabbat de flesta golven (har sovrummet och badrummet kvar) samt plockat undan i vardagsrummet. Och så har jag försökt skapa utrymme i mammas sovrum, för det är därför hela den här städningen måste ske just idag: om några timmar kommer min biskop och hans son med en hel del saker som Carina och jag skall ha till vårt kapell när vi kan dra igång det (vilket troligen sker till hösten). Sakerna kommer från Skåne och vår kyrkas präst Stefan Brauer, som avled för ett antal år sedan... jag var med på hans begravning som altartjänare, sagt som en liten passus. Och nu bad hans änka kyrkan att ta hand om allting, så att hon kan gå vidare utan att hela tiden snubbla på ting hon själv inte har någon användning för - gissa om jag känner igen den känslan! Alltså hamnar sakerna hos Carina och mig, eftersom vi behöver utrusta en kyrksal och en sakristia och jag hittills bara haft "nödtorftet" av sådant som behövs. Skall bli väldigt roligt att se vad Sten-Bertil och hans son har med sig hit... fast, som sagt, jag har haft lite panik över hur ostädat det var här hemma, eftersom jag vet hur oerhört välstädat det är hemma hos Sten-Bertil och Eva! Så när han ringde för en stund sedan och berättade när de beräknas komma hit, passade jag på att förklara att jag inte orkat med städandet riktigt... och som jag trodde viftade han bara bort det. 

I detta ligger något viktigt, som jag många gånger haft anledning att reflektera över. Man skulle kunna summera det i orden "jag kommer inte för att kolla din städning, jag kommer för att träffa dig" som en av mina vänner sa en gång när jag hade det extra stökigt hemma. Varför hakar jag alltid upp mig på att det är ostädat här när jag skall få besök? När jag själv besöker folk, lägger jag inte märke till hur de har städat... möjligen noterar jag med en suck av lättnad att jag inte är ensam om att ha det stökigt. Ändå inbillar jag mig att folk värderar mig utifrån hur välskött mitt hem är! Kanske är det en "skada" jag fick av åren med hemtjänst och hemsjukvård som kom och gick flera gånger om dagen... de var supernoga med att det alltid var fläckfritt här hemma, eftersom mamma var så infektionskänslig, så medan mamma levde dammsög och svabbade jag golven varenda dag, lät aldrig en pinal ligga på fel ställe, höll golven fria för att rullstolen skulle komma fram överallt, vädrade ordentligt o.s.v. Men när mamma dog föll min värld samman, och jag har fortfarande inte hämtat mig... vill egentligen ha det rent och snyggt omkring mig, för i grund och botten är jag pedant, men orkar så lite varje dag att det för det mesta inte blir någon städning av. 

Skall jag fira nationaldagen idag? Nej, jag orkar inte det heller. Värmen är tryckande, mina vänner är upptagna på annat håll och jag vet inte hur lång tid det tar att lasta ur Sten-Bertils bil och bära in allting i mammas sovrum. Dessutom är jag pank, så jag har inte några direkta medel att ställa till något firande med. Men, med det sagt, firar jag i hjärtat att jag lever i ett underbart vackert land som dessutom är vida känt för att vara öppet, tolerant och vänligt! Måtte inga onda krafter någonsin kunna förstöra detta fina drag och förvandla Sverige till en muromgärdad, missunnsam plats fylld av hat och avundsjuka! Må Sverige förbli - och fortsätta att utvecklas till - ett land där vi aldrig kallar någon enda medmänniska för "half a dime"...