Lördag eftermiddag 


Jag
har plötsligt insett att åtta månader gamla Geisha, den yngsta iggyn förutom valparna här i flocken, just nu går igenom exakt samma process som jag - hon lär sig att gränsa mot omvärlden! Michelle och jag säger att hon är som en tonåring... obstinat, egensinnig och vänder mer eller mindre ständigt dövörat till när man försöker kommunicera kommandon (som t.ex. "kom", "sitt" och "vänta") med henne. Tidigare har jag inte dragit den parallellen, men idag studerade jag valparnas sätt att ömsom komma till Miri (deras mamma), ömsom ge sig iväg från henne, och hur Miri ömsom tar emot dem, ömsom stöter bort dem... och det slog med att det är exakt vad Geisha också gör fast mot oss människor. Hon sätter gränser! Precis som Miri och valparna sätter gränser mot varandra. Insikten fick mig att börja gråta... för det här betyder att både Geisha, valparna och Miri känner sig tillräckligt trygga och älskade för att våga språnget. De klarar av vad jag inte förmådde under alla dessa år... och jag är full av beundran över hur smidigt det går, och hur de hjälper varandra på vägen. Gud satte mig i den här situationen för att lära mig många viktiga läxor, har jag förstått... och jag är bortom ord tacksam att få vara med och göra mitt lilla till för att skapa den trygga och kärleksfulla atmosfär dessa hundar behöver för att bli hela, trygga och glada vuxna. Måtte de bara få lika fina familjer dit de kommer! Bara tanken på att behöva ta farväl av "mina" valpar sliter i hjärtat... jag tänker att jag troligen aldrig får se pojkarna mer, aldrig får veta hur de kommer att ha det under resten av sina liv, och den tanken gör ont. Hayato (Hampe) skall flytta till sin pappa i Piteå, vilket är väldigt långt härifrån... och var Hikaru (Hasse) tar vägen vet vi inte än, eftersom han har sina intressenter men inget är bestämt. När det gäller Hotaru (Hedda) har jag större tur: hon blir kvar här, med en förhoppningsvis ljus framtid som avelstik några år och sedan gosliv tillsammans med Michelle som älskad pensionär. Michelle tar aldrig många kullar på sina avelstikar - jag tror faktiskt att två kullar per tik är maximum - men hon fortsätter att älska och skämma bort dem hela livet, och det är bara när de får det bättre någon annanstans som hon låter dem flytta. Vilket jag tar som en enorm ära, eftersom jag nu fått ha Belle hos mig i sex år och Miri kommer med oss hem när valparna har flyttat! Kvar här blir sedan Ginny, Geisha och lilla Hedda...

Hur kommer det att gå med mitt eget gränsdragande? Har jag också en kärleksfull och trygg miljö att utveckla sunda gränser i? Det vet jag inte än, eftersom det enda jag har att jämföra med är hur jag blir bemött på Facebook och här i bloggen. Jag tror att mina syskon rentav applåderar den här förändringen, för de har säkert väntat i decennier på att jag skulle bryta mig fri från bojorna... och mina kollegor och vänner i kyrkan stöder mig till fullo, det vet jag. Men kan mina vänner ta att jag blivit mer gränsande? Att jag inte längre bara anpassar mig, ställer upp, försöker läsa deras tankar så att jag skall kunna göra vad de vill o.s.v. Kan de acceptera mitt nya "jag"? Kan de glädjas å mina vägnar, trots att det innebär att de själva "förlorar" på bytet eftersom jag inte längre kommer att vara lika foglig? Det kan bara tiden utvisa... och deras eventuella motstånd är bara halva problemet, för det finns ju också ett inbyggt motstånd inuti mig. De där tunga, söndrande skuldkänslorna som säger att jag är självisk, att jag borde ställa upp mer, att jag inte tar tillräckliga hänsyn till hur mina vänner känner det, vad de behöver och vill o.s.v. Jag har precis läst hela boken om gränsdragningar och i den kallas de de där skuldkänslorna för "den inre föräldern". Givetvis menar de inte sunda, kärleksfulla och trygga föräldrar som klarar av att hjälpa sina barn bli fristående, självständiga vuxna (så där som Miri gör med Geisha och valparna) utan den sortens föräldrar som vill behålla greppet som sina barn även när de vuxit upp och flyttat hemifrån. För mig är det inte svårt att veta skillnaden, för jag kan ha min egen pappa som exempel på en "inre förälder"... och nu när jag sitter här och kontemplerar fenomenet, minns jag att jag faktiskt stött på samma sak för länge sedan, på 1990-talet, då en mycket kär vän till mig gjorde upp med sin pappa efter hans död och gick i gruppterapi för att sluta bete sig medberoende i relationer. Hon berättade för mig vad hon lärde sig, och en av de sakerna var just den där inre "programmeringen" som man följde oavsett hur destruktiv den än var... om jag minns rätt, var botemedlet att man slet den disketten (numera får det väl bli en CD-R, ett USB-minne eller en portabel hårddisk) ur huvudet och ersatte den med en ny, som man personligen hade formaterat om och fyllt med betydligt sundare kommandon. Att jag inte tänkt på att detsamma gäller mig?!? Och självklart blir det ju så, att när man byter programvara blir man annorlunda... vilket inte alla kanske uppskattar.

Jag är en smula orolig för att komma hem... inte bara för att jag inte vet hur mina vänner kommer att reagera utan för att jag är osäker på hur jag själv håller fast vid det här nya jag lärt mig. Klarar jag av att fortsätta på den här inslagna vägen? Hur hindrar jag mig själv från att falla tillbaka i gamla, skadliga beteendemönster? För det är ju på det viset, att insikter måste återerövras gång på gång på gång... de sitter sällan en gång för alla, utan bleknar och försvinner om man inte aktivt lyckas inarbeta dem i sitt inre på djupet. Helst ner i det undermedvetna, där cirka 90 procent av vårt varande ligger dolt. Annars blir det inte kvar, utan försvinner som ånga ur ens system - poff! Och så måste man gå igenom samma smärtsamma process igen för att återerövra det hela.

Nu kom Marie-Ann och Michelle hem från sin ärenderunda, så nu är det dags att laga mat. Hundarna har fått sitt och är förhoppningsvis tillräckligt mätta för att lätta sig att sova...