Onsdag förmiddag 

Okeeej... eftersom jag nu befinner mig här, och inte kan skapa avstånd mellan mig själv och konflikter som uppstår, är det lika bra att jag ser det som tillfällen att öva på mina läxor. Right? Man skall ju ha ett salutogent perspektiv på saker och ting, d.v.s. i det här fallet att hellre se en jobbig händelse som en utmaning än ett problem man vill komma undan. Särskilt när man faktiskt har svårt att komma undan. Gullspång är en liten ort där "alla känner alla" och där det enda sättet att inte bli åtminstone passivt indragen i något är att hålla sig hemma och inte tala med någon. Och det funkar inte för mig - dels för att jag ju faktiskt måste gå ut flera gånger om dagen för att rasta hundarna och dels för att jag har bestämt mig för att sluta hantera problem genom att gömma mig för dem. Jag kan inte backa i utvecklingen nu - det skulle vara att förråda mig själv på det där sättet som jag hållit på med i hela mitt liv. Nej, tack!

Så dagens övning handlar om att vara i situationen utan att vare sig ta ställning, ingripa eller fly. Om möjligt genom att poängtera att jag inte äger problemet ens i passiv mening - jag är helt enkelt inte delaktig. Och vad gäller det? Två vänner som blivit osams med varandra och som båda söker stöd hos mig för sin syn på saken. Den ena därför att det är så hen alltid gör - försöker placera problemet utanför sig själv och förvänta sig att någon annan skall lösa det. Den andra därför att hen är arg och ledsen, och behöver få prata av sig. Prata med varandra tycks, åtminstone än så länge, inte vara ett alternativ för någondera parten... de känner sig förorättade och anser sig ha rätt, båda två, och jag känner så väl igen stämningen: "Jag blir gärna sams igen, men inte förrän hen ber om ursäkt" (ingen har sagt det, men det är bägges inställning). Sett ut min synvinkel är frågan idiotisk - förlåt, inte värd all uppståndelse, menar jag förstås. Men det är lätt för mig att säga, som inte var med och som inte är inblandad. Man vet ju hur lätt positioner blir låsta över petitesser när människor egentligen inte strider om själva frågan utan om sin respekt. Och sköra människor som inte brukar bli respekterade blir extra ettriga när de väl tar strid. 

Är det jag som påverkar genom mitt eget förändrade sätt att vara? Nej, jag tar inte på mig skulden och jag står fast i att problemet inte befinner sig innanför mitt staket. Men jag tänker ibland att eftersom jag är så tydlig inför mina vänner att jag inte längre viker mig, "tar skit" som det numera heter, kan det åtminstone teoretiskt vara så att andra tar intryck och "härmar" mitt beteende. Alltså står på sig i stället för att vika undan. Men det är faktiskt inte det som min utveckling handlar om - vika sig kan man alltid behöva göra, för man skall välja sina strider och inte slösa energi på att slåss mot väderkvarnar. Oj, undrar vad en person som aldrig läst Cervantes tror om ett sådant uttryck! *skrattar* Skulle någon läsa den här texten om flera hundra år, kanske det skulle framstå som väldigt förvirrande... men nu är jag ganska övertygad om att när Internets era är över en gång i framtiden (och den tidpunkten kan komma när som helst, bara elförsörjningen bryts varaktigt och vi tvingas leva utan modern teknik) försvinner allting som någonsin publicerats online. Om man inte varit klyftig nog att spara ner det på papper. Det är ganska intressant, egentligen, att vi har övergivit ett beständigt sätt att spara våra tankar och i stället satsat på något så flyktigt som datainformation. Den finns ju egentligen inte ens! Fungerar bara när vi är online, är inte åtkomlig utan tillgång till ett flertal yttre resurser som el, en uppkopplad enhet o.s.v. 

Tala om att komma ifrån ämnet...

Det där med att kräva en ursäkt är ett andligt dilemma, förresten. Jag kan aldrig tvinga någon att be mig om förlåtelse, och om personen inte anser sig skyldig mig en ursäkt sitter jag fast i frågan... om jag inte gör det enda jag kan göra, nämligen att släppa det hela och gå vidare. Det kallas andlig mognad och leder till ödmjukhet, men har också ett högst fysiskt pris: den som tillåter sig att fastna i en oförrätt tillåter att denna oförrätt fräter sönder hen inifrån, fortsätter att skada och skava år efter år efter år utan att någonsin läka. Man kan aldrig ändra på en annan människa - bara sig själv. Så i slutänden handlar det inte om att man blivit kränkt eller sårad, utan om hur man väljer att ta hand om sig själv. Det är inte att "ta skit" utan att inse ett reellt faktum och agera på det sätt som gagnar en själv mest... för så länge det finns två människor på jorden, kommer det att finnas två åsikter. Eller som ett uttryck sa, som jag hörde för många år sedan: "Om en fransman upptäcker att han håller med en annan person, byter han åsikt" *skrattar* Och till syvende och sist är det ju precis så verkligheten ser ut: vi är en otalig skara människor som tycker och tänker väldigt olika, men vi måste ändå komma överens och fungera ihop. Man kan inte bråka om precis allting, och inte heller bli osams över en detalj. Inte om inte någons liv och hälsa hänger på det, vill säga. Men då handlar det inte om detaljer, utan om stora frågor - och det är en annan sak. 

Så, hur ser min läxa ut idag? Jag lyssnar, men tar inte ställning. Låter dem prata av sig, men kommer inte med synpunkter. Lösningen måste de hitta fram till själva - den skall inte jag arbeta fram åt dem. Jag är ingen medlare, har ingen utbildning för sådant här och skall inte blanda mig i saken... men jag kan vara en vän och lyssna. Åtminstone är det min tolkning av begreppet "vän"! Någon annan kanske anser att en sann vän tar tag i problemet, hjälper till att reda ut konflikten... men så ser inte jag på det, för det skulle innebära att jag dels blandade mig i något jag inte har med att göra (jag var inte där, deltog inte i grälet) och dels förminskade mina vänners kapacitet att själva ta hand om det hela. I stället skall jag lita på att de klarar ut det här själva, när känslosvallet har lagt sig och de hunnit tänka igenom saker och ting var för sig. Och gör de inte det, är inte heller det mitt problem. Jag fortsätter att vara vän med bägge två, och tänker inte låta mig tvingas att välja. Det har jag nämligen varit utsatt för tidigare, och kommer aldrig mer att acceptera! Då vänder jag hellre ryggen åt dem båda... för vänner som utsätter vänner för sådana prov, är inga vänner. Min vänskap skall alltid vara fri från andra villkor än ett ömsesidigt respekterande av gränser...

Dags för en mugg te!