Jag prisar ständigt hemtjänsten, för de gör verkligen ett fantastiskt arbete... men ibland känner jag mig missförstådd av vissa av damerna. Det är som om de inte tror att jag faktiskt är sjuk, jag också, utan ser det som att jag bara sitter och latar mig istället för att göra en massa saker (för här behöver ju verkligen göras saker). Idag var det städdag hos mamma, och när jag kom hem från affären hade damerna ställt ut en hel del saker på trappen - en datorskärm (som är trasig, men ändå), en liten TV (som fungerar) samt några kartonger fulla med saker. Det var bara det att det ösregnade ute och alla de där sakerna blev blöta. Och när damerna var klara med städningen och åkte sin väg, stod sakerna kvar i regnet. Jag inser att de ansåg det där vara skräp... men även skräp bör stå torrt, kartonger faller isär när de är blöta och alla sakerna ramlar ur... och en TV och en datorskärm skall väl aldrig stå i regn oavsett? Jag insåg att damerna ifråga tyckte att jag skulle ta hand om dem... köra allt direkt till Odenslund. Att jag kom hem från affären med en blixtrande huvudvärk och föll i säng nästan direkt såg de, men verkade inte ta till sig... och ändå sa jag direkt jag kom in hur dåligt jag mådde och att t.o.m. matkassen var för tung för mig när huvudet pulserade av smärta. Vad skulle jag göra? Jag fick naturligtvis bära in alltsammans igen, och det var inte lätt... kartongerna hade blivit alldeles upplösta av regnet, huvudet gick i bitar och både TV:n och datorskärmen vägde för mycket som jag mådde... men in kom sakerna, och sedan låg jag däckad resten av dagen.

Varför måste människor kunna se på en att man är sjuk för att tro det? Jag har berättat varför jag är pensionerad, och mamma har hemtjänst just för att jag inte kan göra en massa saker hos henne... om jag hade varit frisk och stark skulle jag ju ha tagit hand om allt själv! Det gör ont att inte bli trodd.