En mening har besökt mitt inre om och om igen under de senaste dagarna: "Ända sedan hon var liten, hade han viskat i hennes öra att hon aldrig skulle glömma att hon är människa". Det har tagit en stund för mig att förstå... men nu tror jag mig ha funnit svaret, eller i alla fall ett svar som ger mening åt orden. 

Glöm aldrig att du är människa.

En sak som förorsakar så många missförstånd, konflikter och förvirring inom kristendomen är att människor lägger in sådant i budskapen som faktiskt inte står där. Vi fyller på med egna ord, som givetvis sprungit ur våra inre önskemål, förväntningar, kulturella bakgrund eller fördomar. Ta Jesu kärleksbud: "Du skall älska din nästa såsom dig själv". Hur många förlänger inte omedvetet meningen med fler ord, t.ex. "förutsatt din nästa är som du" vilket i klartext blir mera av "förutsatt att din nästa inte är homosexuell/kvinna/muslim/icke-vit (du kan säkert tänka ut fler undantag från huvudregeln)". Så står det inte i Bibeln, och utgår man från att Gud är Kärlek och att Jesus agerade på ett mycket inneslutande sätt under sin livstid, går inte ekvationen ihop med tillägg. Han sa "Du skall älska din nästa såsom dig själv" - varken mer eller mindre. Och om den kristna världen verkligen levde efter orden just precis som de står i Bibeln skulle vi inte ha några krig, ingen diskriminering, inga problem med jämställdhet och rättvis fördelning. Problemet är att eftersom de flesta av oss inte vill vara riktigt så generösa, förstående och försakande, lägger vi till och drar ifrån för att orden skall passa oss själva. 

Glöm aldrig att du är människa.

Det betyder precis bara detta. Från det ögonblick vi föddes viskar Gud i våra öron att vi aldrig skall glömma att vi är människor - och det är det enda vi är. Varken mer eller mindre. Vi är fantastiska precis som vi är, lika unika och underbara, lika vackra och speciella som alla andra. Men också rejält bristfälliga. Det är vad vi skapades till, föddes som, och måste leva med. Och så måste vi acceptera - omfamna - det faktum att allt vi är och inte är delar vi med alla andra. Oavsett var vi föddes, vilken religion vi utövar, hur vi ser ut, vilken kultur vi tillhör, var vi befinner oss, så är vi människor. Det är allt vi kan begära av såväl oss själva som alla andra.

Ger du dig själv rätten att ha dåliga dagar, tänka mindre vackra tankar, hålla dig med för-domar och politiska åsikter, synda o.s.v. så måste du tillåta alla andra människor detsamma. Bara om du kräver fullkomlighet av dig själv, kan du förvänta dig fullkomlighet hos andra. Oavsett vem du är och oavsett vem den andre är. 

Hela livet igenom behöver vi en röst som viskar i våra öron att vi aldrig skall glömma att vi är människor. 

 

Det är en stor nåd - och en plikt - att vara människa.
Genom att vi accepterar och omfamnar detta enda
kan vi göra världen till en bättre plats för allt levande.