Söndagskväll 


Vi har (redan!) hunnit till tredje advent och i min kyrka är huvudtanken denna söndag Kärlek, den slags kärlek vi skall visa våra medmänniskor. Så självklart att det inte behöver sägas, eller hur? Inte. För hur lätt är det egentligen att älska sin nästa? Jag tror att de allra flesta av oss vanliga dödliga anser oss vara goda, kärleksfulla personer som inte ställer till bråk för andra och inte sprider vare sig bitterhet, hat eller ondska omkring oss. Ändå misslyckas vi ständigt med att älska vår nästa, framför allt de vi inte själva valt att omge oss med utan som befinner sig där ändå. Grannar, t.ex. Arbetskamrater. Skolkamrater. Folk i bussen och på tunnelbanan, i de andra bilarna i bilkön. De vi trängs med i butiker och på marknader, på bio och teater, på restauranger och andra matställen. Och så vidare i all oändlighet. Dessa är nämligen också vår nästa - kärleksbudet gäller inte bara familj och vänner. 

Kan man känna sig kärleksfull mot den som spelar sin stereo på hög volym i ett lyhört hus mitt i natten? Hur gör man för att älska kriminella, politiska motståndare, människor av andra kulturer och religioner? Går det att vara mild till sinnes när någon röker på balkongen under ens egen? Klarar man av att inte önska den som tränger sig före i kassakön dit pepparn växer (eller ännu värre)? Att visa kärlek handlar om mer än att "bara" känna sig godhjärtad - det handlar också om att inte vara hatisk, bitter, avundsjuk, svartsjuk, irriterad och arg m.m. negativa reaktioner gentemot människor omkring sig. 

Nu börjar det låta som en övermänsklig uppgift, eller hur? Och det är precis vad det är - det är ingenting vi klarar av, men som vi ändå måste sträva efter hela våra liv, öva på, bli allt bättre på att hantera. Det har med ens inställning till sitt eget och andras liv att göra, och hur man agerar när man möter olika svårigheter i form av människor som triggar negativa känslor och reaktioner hos en. När du blir riktigt arg på någon, brukar du då stanna upp och fråga dig själv varför? Funderar du över vad det är inuti dig själv som går igång på andras beteenden? Jag säger inte att felet ligger hos dig - men du är den enda människa du kan förändra, så det är ändå en bra plats att leta lösningar på. Om man vill försöka vara mer kärleksfull, vill säga. Ingen tvingar en... och det finns ju gott om människor i världen som anser att det finns sådant som är oförlåtligt.

Sedan jag började sätta sunda gränser kring mig själv har jag, så här långt, förlorat fyra vänskaper. Det betyder att fyra personer som jag verkligen velat ha i mitt liv inte längre är med på min vandring genom livet. Varje enskild händelse hade förstås sin egen orsak - två av personerna har jag ansett mig tvungen att sluta umgås med, därför att jag trots många försök inte klarade av att hitta en annan lösning på att situationen fått mig att må så dåligt än att gå. De andra vägarna jag testade misslyckades... kvar fanns till slut bara att vemodigt kapa bandet för att inte förråda mig själv och gå under. En gick sin väg därför att jag tydligen, enligt den personen, brast i lojalitet. Och en miste jag "på köpet" då jag miste en av de andra tre relationerna. 

Brast jag i kärleken till min nästa? Det beror förstås på vad man menar med kärlek. Jag brast definitivt i att fortsätta vara gränslös, fortsätta att ge trots att priset blev allt högre, fortsätta att vika undan och förneka mig själv för "husfridens" skull. I två av relationerna brast jag i förståelse - eller rättare sagt, jag orkade inte längre fortsätta att förstå därför att det höll på att kosta mig både själslig och kroppslig hälsa. Man kan ju "förstå ihjäl sig" genom att alltid lägga förståelsen på den andras sida och aldrig på sin egen. Detta säger jag inte som ursäkt, utan som förklaring till att jag gav upp. Min förståelse kom i konflikt med min kärlek, kan man säga... för jag förstod mycket väl hur personen kände sig, tänkte, mådde, och varför hen gjorde som hen gjorde - men att fortsätta delta i det hela innebar att jag skadade hen. Alla råd jag fick gick ut på samma sak: "Genom att spela med i hens spel, hindrar du hen från att läka och komma ifrån sitt skadliga beteende. Du hindrar hen från att hitta en väg ur sin svåra situation". Men att stanna kvar och hela tiden parera och markera kändes inte ett dugg kärleksfullt... till slut var det enda jag kunde göra för de där två personerna (för det gällde, som sagt, två olika vänskaper) att gå därifrån. Där miste jag, som sagt, också en person "på köpet". Och i den sista av de här fyra relationerna handlade det om att den andra personen valde att sluta umgås med mig... något jag accepterade utan att ifrågasätta eller envisas. Huruvida det var kärleksfullt eller inte, vet jag inte. Men det kändes inte kärleksfullt att tvinga mig tillbaka in i hens liv. Däremot - och det kan jag säga med totalt öppet hjärta - älskar jag alla fyra lika mycket som jag alltid gjort.

Kanske är det så att kärleken till nästan ibland handlar om just att inte ställa upp, utan sätta gränser? Att inte vara där, utan lita på att personen löser sina svårigheter utan mig? Ungefär som att man inte i all evighet kan springa bredvid och hålla i cykelns pakethållare åt en person som lär sig cykla, utan vid någon punkt på vägen måste släppa taget och lita på den andres förmåga att klara av situationen utan en själv som stöd...