Natten mellan fredag och lördag 

Den dag jag får pensionen har jag alltid en inombords lista med saker som behöver ordnas. Några saker finns med varje månad, som t.ex. katt- och hundmat, tanka bilen, beställa ved (ja, okej, inte på sommaren), handla matvaror för att fylla frys och skafferi o.s.v. Jag brukar också unna mig att bjuda mamma på åtminstone en fika med något gott till. Och lika regel-bundet som detta, är den ruelse jag upplever på kvällen när jag kommit hem och tänker tillbaka på vad jag gjort under dagen. Pengar ger mig en intensiv ångest, oavsett om jag har dem eller om jag inte har dem... och det beror förstås på att de aldrig räcker, oavsett hur klokt jag försöker tänka och agera. 

Sedan barnsben bär jag med mig oron för att inte ha mat hemma. Vi var fattiga, och även om jag inte minns de första åren - som jag har förstått handlade om t.ex. att doppa vitt bröd i vatten, plocka svamp och annat i naturen, fiska m.m. - så minns jag absolut känslan av att få några mynt i handen och skickas till affären för att försöka köpa lite bröd och en liten bit falukorv. Jodå, på den tiden kunde man köpa falukorv i bit, och jag kan faktiskt inte dra mig till minnes att vi någonsin hade råd att köpa en hel ring (som man gör idag)... det jag minns desto bättre var den tunga skammen i att behöva be kassörskan ta tillbaka matvaror för att pengarna inte räckte, och den får mig idag att alltid lägga till fallerande slantar om någon framför eller bakom mig i kassakön drabbas av detta dilemma. Att inte ingripa och hjälpa till är otänkbart, för jag minns smärtsamt väl hur det kändes att stå där och inse att pengarna man hade inte räckte till för det man hade tänkt köpa. 

Men för varje gång jag handlar mat eller tankar bilen, minskar min chans att betala alla våra räkningar. Oavsett hur jag vänder och vrider på det hela, måste jag alltid välja vilka jag skall betala och vilka som måste vänta (trots att det innebär att de blir dyrare p.g.a. försenings-avgifter eller rentav inkasso) helt enkelt för att pensionen inte räcker till. Och då handlar det inte om krediter, konsumtion eller överhuvudtaget någonting utöver det mest basala - de räkningar vi har är fakturor för el, avlopp och sophämtning, huslån (motsvarande hyra, om vi hade bott i lägenhet), telefon och TV, försäkringar, sjukvårdsavgifter, mediciner och liknande. För det är ju så här, att det händer alltid oförutsedda saker: något går sönder och behöver lagas (bilen, t.ex.), någon av oss behöver gå till tandläkaren, något av djuren blir sjukt o.s.v... ja, ni förstår vad jag menar. Och när man bara har drygt 7.000 kronor i pension per person och månad, når man aldrig den punkt där man skulle kunna lägga undan någon hundralapp för sparande. Eller med andra ord - att ordna en buffert går inte. 

Nu skriver jag inte det här för att skaffa mig sympatier, det understryker jag. Vad jag vill få fram är varför jag har en sådan ångest för pengar, och varför jag ständigt hamnar i sitsen att jag måste lägga räkningar på hög istället för att betala dem direkt de kommer. Skulle det vara så att jag väcker din sympati genom att berätta detta, ber jag dig att komma ihåg att jag är långt ifrån ensam... det finns tiotusentals, kanske hundratusentals andra människor i det här landet som har det lika illa. Min situation är inte på något vis unik, utan tvärtom mycket vanlig. Särskilt bland pensionärer, arbetslösa, långtidssjuka och låginkomsttagare. Tillhör du inte den gruppen, utan faktiskt får din ekonomi att gå ihop varje månad, ber jag dig att åtminstone någon gång då och då känna tacksamhet för det. Och undvika att se ner på alla som berättar för dig att de inte kan betala sina räkningar. Det handlar nämligen inte om ekonomiskt lättsinne, utan om en redan från början omöjlig ekvation. Om vi får 14.000 kronor i månaden i pension och elräkningen ligger på 2.200, huslånet på 1.800, avlopps- och sophämtningsavgifterna på 2.400, mammas äldreomsorg kostar 1.700, medicinerna och vården kostar flera tusen per månad (betalar man inte kontant utan tvingas ta varje sådan kostnad på räkning fungerar nämligen inte högkostnadsskydden), veden går på 3.000 (den utgiften slipper vi dock under sommaren) o.s.v. behöver man inte ens kunna matematik för att se att det inte går ihop. 

Det här är också förklaringen till att jag är så engagerad i flyktingfrågan. För flyktingarna har det ännu sämre än sådana som jag, och i jämförelse med dem är jag rik. Jag har i alla fall tak över huvudet, en säng att sova i, värme och trygghet - och jag får äta mig mätt varje dag. Det skulle vara mig fullständigt främmande att i värnandet om min egen och mammas trygghet förvägra andra detta! Ofta används argumentet att vi i första hand måste ta hand om våra egna, istället för att spendera våra skattepengar på flyktingarna... men så kan inte jag se det. Man får inte vara så egoistisk att man missunnar andra det man själv vill ha - då är man inte längre människa, som jag ser det. Varför skulle just jag ha större rättighet att bli prioriterad? Vad gör mina behov viktigare än någon annans, oavsett vem? Det finns bara en väg att gå för att göra världen till en bättre plats, och det är kämpa för att ge alla samma möjligheter. Självklart vill jag slippa ha ångest över att pengarna inte räcker! Men jag skulle inte sova bättre om natten om min ekonomi blir bra, ifall den förbättringen har skett på bekostnad av dem som har det ännu sämre än jag.