Måndagskväll 


Det finns saker i livet som aldrig kan bli bestående, utan som man måste återerövra gång på gång på gång... insikter, t.ex. Och harmoni. Och frid.

Häromkvällen när jag satt här i soffan en sen kväll, insåg jag att hela mitt inre fylldes av frid. Det är en mycket speciell känsla, unik och svårfångad, men desto mer omvälvande de få gånger man upplever den. Och på sätt och vis är det friden som utgör den trygga grund man kan bygga sitt böneliv på, därför att man i fridfulla stunder tömts på allt annat - oro, nervositet, sorg, depression, ilska, frustration, you name it - och plötsligt finns det hur mycket plats som helst i ens själ för Gud själv. 

Ett ord som jag tror har totalt missförståtts - eller förvrängts längs historiens gång - är "enfald". Att något är enfaldigt betyder egentligen att det "bara finns en" av vad det nu är, d.v.s. att detta något är unikt. Av någon underlig anledning har det i stället kommit att betyda att någon är dum, okunnig, obildbar eller rentav tokig... och det begriper jag inte, för som jag ser det handlar enfald mer om att inte vara uppsplittrad på så mycket olika saker utan fokuserad på en enda. I så fall är det enfald på detta positiva sätt man uppnår då man fylls av frid och inte har sin själ uppdelat på tusende olika tankar och känslor utan kan fokusera hela sitt inre på en enda sak: i mitt fall Gud. Och tolkat på detta positiva sätt har jag ingenting emot att vara enfaldig de få gånger jag lyckas uppnå detta fridfulla tillstånd. 

Jag har två underbara, nu vuxna gudsöner, vars mor jag har umgåtts med sedan tonåren. Redan på den tiden barnen var mycket små pratade hon och jag ibland om att hur man kunde vända ordet "tråkig" till något positivt och vi rentav skröt om att vi var tråkiga som personer, d.v.s. vi hade inte en massa för oss som andra i vår ålder. Nu igår insåg vi att vi har ett nytt ord att erövra och vända till något positivt: "långsam". Hon hade googlat på ordet och funnit idel negativa synonymer som t.ex. dessa: trög, sölig, släpig, dröjande, maklig, sävlig, senfärdig, såsig, lusig, masig, tidsödande, dryg, enformig och långrandig (för att nämna några). Själva tycker vi att det är betydligt mer positivt att vara långsam: man hinner tänka efter, uppleva mer och vara mer närvarande både för sig själv och för andra. Många av den moderna människans skador och sjukdomar uppstår p.g.a. stress och andra liknande beteenden där man pressar kroppen mer än den är skapt för, och många av de sjukdomar människor drabbas av idag tvingar dem att i fortsättningen leva i ett betydligt långsammare tempo för att klara ens det basala i det dagliga livet. Själv har jag inget val, och så är det för många fler än mig... men varken samhället som sådant, arbetslivet eller friska människor omkring en visar särskilt stor förståelse för ens situation utan tror att det bara handlar om att "skärpa sig". Om de inte rentav hintar att man är lat, arbetsovillig eller av någon annan orsak föredrar att "leva på andras pengar". Det här är en farlig situation, som redan har börjat dela upp samhället i motsatta grupper: de som gått sönder och behöver hjälp å den ena sidan och de som anser de förra vara parasiter å den andra. 

Men nu skall jag inte göra politik av den här frågan i kväll, utan bara konstatera vad man kan vinna på att vara långsam. Bl.a. ges man möjligheten att uppnå fridfulla stunder! För den som alltid är på väg någonstans kommer aldrig att kunna landa i sig själv och lyckas uppleva sådant som balans, harmoni och frid. De ger inte sig själva vare sig tiden eller chansen att bara vara - t.o.m. när de skall koppla av, gör de det genom aktivitet. Att sitta still upplevs som tråkigt, rentav hotfullt... varför är det så?

Hmmmm... satte inte jag på tevatten?