Tisdag eftermiddag  

GOD FORTSÄTTNING!

Å, så jag hoppas att ni allihop haft en underbar, välsignad julhelg! Min har varit perfekt - fridfull, glad och god. Tack vare min för en gångs skull förutseende planering var allting klart redan innan helgen inleddes, och sedan har jag bara behövt elda någon enstaka gång, värma redan färdiglagad mat och fixa fika. Resten av tiden har jag suttit här i min soffhörna och umgåtts med Torbjörn och mamma, virkat grytlappar - gissa hur många jag hunnit? Nio stycken! - och gosat med djuren. 

Ute har det stormat, och vinden har inte riktigt lagt sig än... men det är betydligt lugnare än det var igår och i natt i alla fall. Har inte hunnit läsa särskilt många nyheter, eftersom datorn varit avstängd hela julhelgen, men tydligen slog en orkan vid namn Urd till mot västkusten igår. Att de inte kallade den Skuld? *skrattar* Så värst mycket mer än att det knakat lite i väggarna och brusat rejält har vi dock inte upplevt här, och eftersom jag inte heller varit ute med bilen har jag inte sett till några omkullblåsta träd e.dyl. 

Däremot har vi haft gott om vilda djur i trädgården - Belle har hunnit jaga både hjort, rådjur och räv med mig hängande efter i kopplet. Lyckligtvis har hennes byten varit snabba i vändningarna och hon själv tyngd av en tjock och otymplig matte, så någon slakt av vilt har inte skett här. Men motion har vi fått! Och Belle har fått springa av sig lite av hettan som plågar henne... ja, hon löper just nu, startade i fredags och lär hålla på ett tag. Lilla gumman! Jag hjälpte henne igår att SMS:a till Michelle att en snygg iggykille inte hade varit i vägen, men den hårdhjärtade originalmatten svarade att den tiden var över och att Belle dessutom skulle hålla sig borta från julskinkan eftersom hon redan är tjock och skinkan alldeles för salt för en hund. Inte mycket medkänsla där, inte! *skrattar igen*

Har jag fått några julklappar? Jadå, flera humorböcker (sådana samlar jag ju på), en vacker kattskål (lagom för ostkrokar) och dessutom en muffinsform i teflon! Så endera dagen måste jag baka muffins. Böckerna gladde mig också mycket... jag vet inte hur många av er som delar min kärlek till böcker, men själv blir jag alldeles lyrisk när jag får sitta och sprätta en bok från 1957 och tänka att den har existerat i sextio år utan att ha blivit läst (då hade den ju varit sprättad redan, menar jag) - det måste ju betyda att den väntat på mig! *myser* Min samling av grönköpingsk litteratur växer... den bok jag fick nu heter "Grönköpings Tittskåp", om någon undrar, och den fogar jag till över trettiotalet andra volymer av just grönköpiana. 

Men det mest underbara med julen har varit Torbjörns sällskap - han var som alltid väldigt rolig, men också djupsinnig och på prathumör. Mamma har också fått vara "frisk", så vi har inte behövt göra några snabbutryckningar till KSS eller ringa efter ambulans, som flera jular förut. Hoppas att det håller i sig, så att hon och jag kan fira nyår utan katastrofer...

Det enda ledsamma som inträffat är att jag, då jag har ringt andra och andra har ringt mig för att önska god jul, fått höra en hel del tråkigheter om föreningen. Trots att två styrelser efter varandra planerade stort för en fin invigning av nya djurhemmet med celebra gäster och massmedial uppmärksamhet, har den nya styrelsen tydligen bestämt sig för att inte ha någon invigning alls. Dessutom har det varit extra årsmöte utan att jag, som är medlem och har rätt att närvara, fått någon kallelse. Vilket jag inte varit ensam om, vad jag förstår - flera medlemmar har avsiktligt eller oavsiktligt hållits utanför detta möte. Undrar om det blir likadant med det ordinarie årsmötet i mars? Det vet jag ju på ett ungefär när det skall hållas, så jag märker om kallelsen uteblir. Men det allra mest sorgliga är att föreningen tappar medlemmar i rask takt... så frågan är varför och om trenden går att vända. År 2018 fyller vi ju 60 år... kommer det ens att finnas en förening att fira då? Nu återstår bara en enda personal - den kvinna vi i den styrelse jag deltog i senast anställde har fått sparken p.g.a. att föreningen inte ansåg sig ha råd med henne. Så Kristina får sköta hela djurhemmet ensam numera, och hur hon orkar det begriper jag inte... om det inte är så att också djuren minskat i antal, precis som medlemmarna?

Nåväl, jag kan inte göra något åt situationen - uppenbarligen behandlas jag som persona non grata numera, eftersom jag sedan jag avgick ur styrelsen aldrig hört ett ljud från föreningen; inga nyhetsbrev, ingen information på hemsidan, ingen som ringer... snart kanske jag bara får chansen att umgås med personer som också blivit vända ryggen och medlemmar som frivilligt lämnat föreningen. För vem vågar störa på djurhemmet nu när Kristina är alldeles ensam om allt jobb? Vi som arbetade så hårt för att avlasta henne - inte tynga henne ännu mer! Och nya ordföranden svarar varken i telefon eller på e-post. Frågan är var de aderton tagit vägen... bråkar de fortfarande, eller var det detta de ville ha?!?