Natten mellan fredag och lördag  

Sedan vi flyttade är det sällsynt att jag sitter uppe om nätterna... men i natt gör jag det, eftersom mamma har så svårt att sova. Då jag varit ganska flitig med röjandet i huset under den gångna veckan tänker jag också att jag nog kan unna mig lite ledigt i morgon, sova ut under dagen och sedan umgås med mamma när hon kommer hem från dialysen. Det är lite lustigt att vanligen är det jag som är hemma och mamma är iväg på allt möjligt, men den här veckan har även jag varit iväg en hel del eftersom jag försökt utnyttja min nyfunna mentala balans inför huset för att få saker gjorda. Tidigare har besöken i huset varit stressande och ångestfyllda... men i förra veckan släppte plötsligt alla negativa känslor och det blev helt okej att vara där. Varför det blivit en sådan skillnad vet jag inte - kanske bara det faktum att vi börjar bo in oss i lägenheten på allvar? Det känns inte längre "nytt", om ni förstår vad jag menar, utan vi har kommit in i en behaglig vardagslunk som får mig att må psykiskt bra. Sedan är det en annan sak att jag har bekymmer med hälsan - särskilt att jag sedan två veckor blöder i tarmen och i måndags fick söka läkare för att få hjälp med det. Då passade jag förresten på att få medicin mot mina klimakteriebesvär, d.v.s. värmevallningarna som gör mig oroad inför sommaren skall bli... jag menar, om jag känner mig överhettad nu hur skall det då inte bli när sommarhettan slår till? 

Nå, tack vare läkarhjälpen och att jag inte längre mår dåligt av att besöka huset har jag den här veckan jag uppnått ett stadium av frid i själen som jag värderar oerhört högt. Framför allt två saker har betytt mycket: dels att Belle och jag äntligen kan gå i skogen som vi vill, vilket vi tar chansen att göra så ofta vi kan, och dels att jag har fått hit allting som hör till kapellet och ordnat med det altare vi skall använda till vi kan ordna en permanent lokal för kyrkogruppen. I huset hade vi ju både kapell, församlingsrum och sakristia i husets källare, men här måste vi få plats med allting i lägenheten utan att det krockar med vårt vardagsliv, om man säger så. Idén till hur vi skulle lösa det praktiskt kom biskopen med i ett telefon-samtal - han påminde mig om hur den dåvarande göteborgsförsamlingen förvarade allting i ett låst skåp, som kunde öppnas upp på flera håll och bli ett alldeles utmärkt altare, och då frågade jag om min sekretär kunde duga vilket han entusiastiskt ansåg. Så det är vad jag har gjort nu - i sekretärens överdel (som är låsbar) har jag ordnat ett litet altare, och i lådorna under (stora som byrålådor och även de låsbara) har jag placerat sådant som används under gudstjänsterna, dukar och andra tygsaker, missale, psalmböcker och annat textmaterial. Kläder m.m. förvarar jag i en garderob och kyrksilver m.m. är inlåst på ett ställe bara jag känner till... jag vill ju inte att sådant hamnar i fel händer. 

Det känns verkligen bra att ha altaret ordnat... nu kan vi fira gudstjänst närhelst vi vill, utan krångel. Den sista pusselbiten har fallit på plats, skulle man kunna säga.