Sen onsdagskväll 

Jag har en längre tid nu ägnat mig åt vad som i folkmun kallas "mycket snack och lite hockey", d.v.s. pratat om vad jag behöver göra men inte kommit till skott och verkligen börjat göra det annat än under en enda dag (söndagen) och inte ens det har fungerat särskilt bra. Men allt det ändrades häromkvällen, när jag upplevde ett inre samtal med Gud, som förklarade att nu fick jag välja mellan att frivilligt börja ta hand om mig själv eller ta konsekvensen av att Han gjorde det åt mig. Och eftersom jag har varit med om det en gång tidigare - vintern 1994/1995 retarderade jag över en natt till ett treårs barn och blev i stort sett totalt beroende av mina föräldrar till läkarna kommit underfund med vad som hänt mig och kunde medicinera rätt - insåg jag allvaret i Hans "hot". Om jag inte lydde, skulle det hela snart sluta med att jag blev sjuk på riktigt, förmodligen så allvarligt att jag rentav hamnade på sjukhus. "Har du inte lärt dig något?" frågade Han och fortsatte med ännu en fråga: "Har du inte hört varningssignalerna?" Jo, det har jag ju gjort... jag har upplevt hjärtklappningsanfallen med tunnelseende och andnöd, jag har haft en mix av migrän och spänningshuvudvärk, jag har varit yr och vinglig... jag har känt hur mitt humör växlat oroväckande fort, hur trött jag blivit på väldigt kort tid t.o.m. när jag gjort saker som varit roliga... hur mycket värre min glömska blivit...

Vad som utlöste det här samtalet är jag inte säker på, men jag tror att det hade med att göra att jag hade ätit middag borta de tre senaste kvällarna och den fjärde själv bjudit på middag. Jag hade flera gånger frångått min "princip" att aldrig göra saker utanför det vardagliga två dagar i rad. Därtill hade jag fikat på ett antal olika ställen, mött mängder med människor och försökt planera in diverse saker i mitt dagliga "schema" dels för att få saker gjorda, dels för att jag velat och dels för att andra velat det. Med risk för att låta lite... vad skall jag kalla det... högmodig?... så är jag tydligen mer populär än som är bra för mig. Och egentligen är det ju något man skall vara tacksam för, inte sant? Jag menar, att människor tycker om en och vill ha en i sina liv. Men när man, som jag, inte kan säga nej och inte förmår sätta gränser blir det ohanterligt. För till sist hamnar man i läget att man ständigt vill göra människor glada - och motsatsen, inte vill såra någon - i en sådan takt att man själv inte hinner med. Eller rättare sagt: man hinner inte med sig själv.

Att förhandla med Gud är meningslöst - Han vet alltid bäst, och Han säger bara till när det är absolut nödvändigt. Och när Han till sist pressar ner en i soffan och "ansikte mot ansikte" talar allvar med en, kan man bara göra en sak. Lyda. Med andra ord: slutsnackat. Dags att spela hockey.

De två senaste dagarna har jag varit extremt yr och vinglig, som om Gud vill göra det enklare för mig att komma igång med det vi slutit avtal om. Jag har inte kunnat gå någonstans - fick faktiskt t.o.m. ställa in min träff med kuratorn i eftermiddags - och i stället har jag läst en hel del, börjat virka igen efter flera veckors uppehåll, gosat med djuren och sovit ordentligt. Därtill har jag lagat bra mat varje dag, långsamt och omsorgsfullt, och ätit i lugn och ro i stället för på stående fot. Och jag har rensat min kalender från allt utom två läkarbesök (4 respektive 25 oktober) och en enda aktivitet: nu på söndag skall jag åka till Stockholm och delta i domkyrkans åminnelsemässa och det efterföljande samfundsårsmötet. Med stopp i Västerås på dit- och hemvägen för att lämna respektive hämta Belle hos Michelle. Det ser jag oerhört mycket fram emot, för jag längtar innerligt efter en mässa full av mystik och liturgiskt symbolspråk - och så vill jag få krama alla mina kyrkliga vänner, som jag inte träffat på så länge. 

I övrigt... tja, troligen inte så särskilt mycket. Bara det jag orkar, om och när jag orkar det. Men i det stora hela ingenting särskilt. Som min väninna Mia uttryckte det: "te, böcker och promenader"... låter väl som en bra idé? Och kanske det är dags att umgås genom att mina vänner kommer till mig snarare än att jag hela tiden går hem till dem? Återigen: när jag vill och orkar. 

Och för att bygga upp ett skyddande skal kring den här sköra, stapplande början skall jag öva på den svåra men ack så viktiga läxan att kunna säga nej och sätta gränser.