Tisdagskväll 

De tre delarna av julmysteriet är över och vardagen har återinträtt i våra liv... fast har ni tänkt på att sedan de vise männen hade besökt Josef, Maria och det nyfödda Jesusbarnet tvingade kung Herodes hat och fruktan dem att fly för sina liv? Inte många tänker på det, att den Jesus Kristus som vi tillber började sitt liv som flykting i främmande land... kanske något för alla invandrarfientliga att betänka både en och två gånger, särskilt de som påstår sig värna om kristna värderingar!

Själv slutar jag aldrig att förundras över alla detaljer i julmysteriet som trots att händelserna inträffade för 2000 år sedan fortfarande är lika aktuella. Och jag gläds lika mycket varje år åt att jag får uppleva, kontemplera och göra dem till omistliga delar av min själ och ande så att jag alltmer smälter samman med det underliggande budskapet i vad Gud gjorde då Han valde att födas som människa. Om man vände på det hela och gav en människa erbjudandet att bli Gud... skulle hen våga ta samma steg, avstå från all makt och alla möjligheter därför att hen skulle få lära känna människors lott och vandra som en av oss här på jorden? Nej, det misstänker jag att få skulle... tvärtom skulle de som antog utmaningen klamra sig fast vid makten och alla de andra fördelarna man skulle ha, trots att det också innebar ett oändligt ansvar för allt levande. Det sistnämnda skulle de i och för sig förmodligen glömma bort i lyckoyran... 

Jag är innerligt tacksam att jag bara är en liten bräcklig människa, för vilken ohygglig tyngd det är att bära makt och ansvar om man tar det på allvar! Och tänk hur andra skulle se på en, bemöta en och förvänta sig allt möjligt... ibland funderar jag över hur Jesu liv hade sett ut om fler människor hade begripit att Han var Gud - Han hade inte fått en lugn stund, mött orimliga krav och böner om favörer vart Han än vände sig, stackaren. Vi behöver bara se på hur vi beter oss i närheten av kändisar - många retarderar till tiggande barnungar och skryter om vem som står idolen närmast o.s.v. Undra på att så många idoler börjar dricka, knarka eller blir paranoida och gömmer sig (som Michael Jackson, t.ex.)! Fast, det är klart, Gud har förstås oändlig ork och ett lika oändligt tålamod... även om man måste föreställa sig att Jesus inte hade tillgång till allt detta, eftersom Han ju faktiskt var fullt ut människa också. Annars hade det knappast varit någon mening med julmysteriet, menar jag. 

Hur som helst, så firade jag Trettondedagsmässan i vår lilla domkyrka på Stora Essingen i Stockholm i söndags som altartjänare (tillsammans med Ulf) åt Krister, som celebrerade. Som sådan fick jag också förkunna evangeliet för dagen samt assistera vid utdelandet av nattvarden. För mig, alltså, som jag upplever det att delta och vara aktiv i mässan, är också detta ett evigt mysterium som jag aldrig "blir klar med"! Det finns en illustration av mässan som jag älskar: man ser hur prästen och altartjänarna står på ena sidan altaret med församlingsmedlemmarna bakom sig, och på den andra sidan altaret ser man oräkneliga änglar och alla de som gått före oss in i Evigheten, alla med ansiktena vända mot samma altare som vi. Altaret är liksom en portal mellan jorden och himlen och nattvarden är vad som öppnar den portalen så att vi får fysisk (om en osynlig) kontakt med varandra. Visst får man gåshud?!? Tiden upphör liksom att existera i mässan - det som hände för 2000 år sedan händer nu också, och vi är med Jesus där vid bordet i rummet på övervåningen av ett alldeles vanligt litet hus i Jerusalem. Undra på att jag alltid känner mig starkare efter än före en mässa!


Skrivet senare samma kväll:

Nu är det dock, som sagt, vardag igen och idag kom kurskatalogen från Hyresgästföreningen med många olika slags kurser, workshops m.m. att bli intresserad av. Jag varken kan eller orkar gå på allting jag skulle vilja - till det räcker varken tid, ork eller ekonomi e.dyl. - men jag har meddelat föreningen vilka kurser jag är intresserad av och så får jag ta det därifrån. Ju närmare kursen hålls, dess bättre klarar jag av att delta... för man måste ju räkna in saker och ting runt om också, som var hundarna skall vara under tiden, hur mycket bensin som går åt, hur lång tid själva kursen tar o.s.v. Därför har jag varit noga med prioritetsordningen i min intresseanmälan:

1. Viktigaste verktygen för att kunna engagera mig aktivt här på hemmaplan: "Jag är ditt husombud", "Kommunikation på min gata", "Vässa din penna" (handlar om hur man skriver anslag, informationslappar, brev till kommunen o.s.v. för att på bästa sätt få fram vad man vill säga), "Vår värdegrund" och "Utmaningar i bostadsområdet" (särskilt centralt i ett sådant här område, där hyresgästerna är första generationens invandrare och låginkomsttagare). 

2. Verkligt bra att kunna, men inte absolut nödvändigt: "Grunderna i förhandling". 

3. Behövs inte, men vill jag väldigt gärna vara med på: "Hjärt-lung-räddning m.m." Detta sistnämnda är jag intresserad av, eftersom min utbildning i detta ämne är cirka trettio år gammal och mycket har hänt sedan dess som förändrar hur man skall agera... 

I övrigt har jag väl inte så mycket att berätta idag... kanske att vindarna slutligen, efter flera veckors oavbrutna blåsande, har mojnat. Å, så skönt! Idag kunde hundarna jag jag därför äntligen ta en vettig promenad utan att frysa ihjäl, vilket vi utnyttjade till att vandra ner till Amnegården och besöka caféet för en kopp kaffe (till mig) och trevlig samvaro (för oss alla). Väl hemma igen har jag ägnat mig åt att tvätta de filtar som legat i soffan någon månad till djurens fromma... det behövdes! Första omgången är klar, och så snart jag har dammsugit soffan skall jag lägga tillbaka dem. Nästa omgång får jag tvätta och torka i morgon. 

På tal om förunderligheter, så har jag bytt bakgrundsbild här i bloggen idag. För den som till äventyrs inte kan identifiera den är det vår egen galax Vintergatan, eller Milky Way som den heter på engelska. Visst är den vacker?!? En kvinna sa en gång till mig att hon avskydde vetenskapen för att den "tog bort magin ur tillvaron"... tänk, jag tycker att det är precis tvärtom! Ju mer vi lär oss om universum, desto mer förundrade blir vi och alltfler frågor väcks till liv. För varje svar ställs tio nya frågor, för varje steg man tar mot mer kunnande öppnas allt fler vägar upp framför en. Och vandringen måste göras med samma inställning, oavsett om den är andlig eller vetenskaplig: med massor av självrannsakan och ödmjukhet. Aldrig tro att man är klar, att man har hittat sanningen, att man är framme vid målet. Det enda man alltid kan vara tvärsäker på är att ingenting är säkert. Eller som en kvantfysiker sa en gång: "Den som påstår sig begripa kvantfysiken, ljuger". Så är det med andlighet också - ingen kan påstå att "exakt så här är det".