Natten mellan lördag och söndag


Det är fortfarande oerhört svårt att skriva. Jag vill, men orden samarbetar inte med mig. Det är som att det som behöver bli skrivet inte vill medverka, inte är redo.

Dagen har varit riktigt fin - våren är här på allvar, ett stort transträck drog över Gullspång på eftermiddagen, solen gassar och vårblommorna lyser i alla rabatter här i området. Större delen av eftermiddagen och kvällen vistades Belle och jag på Daniels och Alex' uteplats, där vi fikade och umgicks... samt njöt av det sköna vädret, förstås. Kanske lite för bra? För när vi kom hem på kvällen, efter att ha ätit en utmärkt middag tillsammans med vårt värdpar, föll Belle i sömn här i soffan och själv blev jag tvungen att ta en huvudvärkstablett. Solen tar hårt så här års...

Resten av kvällen har jag tittat på gamla "Columbo"-filmer på DVD, virkat och druckit te. Jag har fortfarande ont i huvudet, men eftersom jag inte har några måsten i morgon passar jag på att sitta uppe och bara vila kropp, själ och ande. När jag känner för det, kryper jag i säng... och kan jag inte sova, läser jag en stund. Håller för andra gången (förra var någon gång under sommaren 2016, då boken var nyutkommen) med "Universum i din hand" av Christophe Galfard, som på ett lättsamt - nåja, det handlar ju trots allt om kvantfysik - sätt berättar i stort sett allt fysiker och kosmologer har lyckats belägga om universum ur såväl makro- som mikroperspektiv så här långt... och just nu kan jag visst bara läsa vetenskaplig litteratur. Har försökt med annat, men det går inte - inte ens humorböcker, som annars brukar vara det jag har lättast att ta till mig när jag inte mår bra. Så jag läser i princip uteslutande vetenskapliga fackböcker, särskilt om fysik, kosmologi, medicin och kemi. De fångar min uppmärksamhet, ger lite avkoppling från mina snurrande - och snurriga - tankar, engagerar mig i något större än mitt lilla vardagsliv, och det får mig att må bättre. När pappa dog, var jag rädd att jag skulle bli ensam om mitt intresse för de här frågorna... men det visade sig att mamma delade hans, och därmed mitt, engagemang - jag hade bara inte tänkt så mycket på att hon också intresserade sig för fysik, för det hade hon inte visat särskilt tydligt tidigare. Och jag har förstått, nu efteråt, att det berodde på att hon hela tiden tog ett steg tillbaka för honom, lämnade rampljuset åt honom s.a.s. Pappa hade ett uruselt självförtroende, vilket fick honom att alltid kräva förstaplatsen i alla sammanhang - de fick t.o.m. sluta studera ryska när mamma visade sig ha lättare för det än pappa. Och det var jag förstås väl medveten om långt, långt innan han dog - vi levde med det allihopa i familjen. Jag hade bara inte fattat att det också gällde det vetenskapliga... 

Nu är mamma också borta, och jag har - återigen, höll jag på att säga, även om det ur ljuset av vad jag just skrivit inte stämmer - förlorat min samtalspartner i vetenskapliga frågor. De stora frågorna, som hela tiden engagerar min hjärna, förblir instängda där... åtminstone till jag hittar någon annan som delar min fascination för dem. 

Under tiden virkar jag vidare... och tittar på gamla "Columbo"-filmer. Det var ytterligare en sak mamma och jag delade - vi gillade Peter Falk båda två *ler stort*.