Fredag eftermiddag 


Att följa valparnas utveckling är att uppleva den ena "första gången" efter den andra i deras liv. De är ännu bara fem veckor gamla och det har redan blivit dags att möta världen omkring dem... igår gjorde de sina livs första biltur och fick träffa främmande människor för allra första gången, och ikväll skall de ta emot sitt allra första besök utifrån. De är fortfarande ganska knubbiga, men benen har blivit längre och smalare, och öronen viks hela tiden fram och tillbaka medan kroppen skapar de veck som skall bli "rosenöron" (den typiskt bakåtliggande öronformen som mig veterligen alla vinthundar har). De skäller, morrar, gnyr och gnäller som en vuxen hund - bara i "ynkligare" ton", för de är ju så mycket mindre - och de söker sig aktivt och ivrigt till oss människor (iggyn är en mycket människoorienterad hund, precis som Cornish Rex är en människoorienterad katt). Och de har nästan slutat att dia, eftersom de hellre vill ha uppblötta torrisar som mättar bättre... så Miri har börjat dra ner på mjölkproduktionen och har inte alls samma tålamod att ligga hos valparna så de når hennes spenar. Överhuvudtaget har hon inte mycket tålamod med valparna, utan låter dem hållas i valprummet medan hon umgås med de vuxna hundarna och oss eller sover under en filt i soffan... de leker så bra själva, och så finns ju Geisha (nu åtta månader gammal) att busa med! 

Själv försöker jag lära mig så mycket jag kan, dag för dag, stund för stund, om hur det är att sköta en kull. Nej, jag har inte för avsikt att bli uppfödare... men jag vill kunna rycka in och hjälpa Michelle, om hon behöver det. En kunnig backup är ju alltid bra att ha! Och så är det ju så spännande att följa den här utvecklingen... människobarn tar kring tjugo år på sig att lära sig vad de behöver för att stå på egna ben, medan valpen i stort sett skall vara redo efter åtta veckor... det är svindlande stor skillnad. 

I kväll kommer det som sagt besök hit - jag själv kommer inte att vara hemma, för jag skall träffa en god vän som bor i en annan del av Västerås, men jag vill hjälpa Michelle att ha det trevligt här hemma så mellan hundpromenaderna (som idag blir mycket korta, eftersom det regnar ute) städar och tvättar jag. Så jag är rätt svettig... puh! Dammsugaren är väldigt bra, men öser ur sig värme, och i tvättstugan avger både torkskåpet och tumlaren hetta... måste duscha och byta kläder innan jag åker iväg i kväll *note to self*. 

I huvudet är det för stunden ganska lugnt. Jag menar tanke- och känslomässigt. Min kallelse står allt klarare för mig, men det är inte så mycket att göra just nu utan jag bidar min tid och väntar på nästa steg. Till dess vilar jag i Gud, njuter av friden och tystnaden (sovande iggisar för inte mycket väsen), äter när jag är hungrig och dricker när jag är törstig. Regnet gör som sagt hundpromenaderna extremt korta, eftersom ingen av damerna vill bli blöta och därför gärna kissar utanför husknuten och sedan skyndar in igen, så jag har gott om tid att virka, titta på dokumentärer (har sett en om hur solen fungerar och en om neutronstjärnor) på Youtube och leker lite med Township (ett spel på paddan). Och så har jag pratat med Maria, som är så bussig och tar hand om min lägenhet och posten medan jag är bortrest. Det är skönt att höra att allt är lugnt där hemma, för det hjälper mig att koppla av och bara tänka på här och nu...