Tisdag (fortfarande) eftermiddag 


Vi har gått in i den första adventsveckan, och idag är första dagen på ganska lång tid som jag kan vara hemma och ta det lugnt. Har försökt göra mig nyttig på olika sätt, särskilt för Nina som just nu slåss mot sin KOL, lunginflammation, influensa och hjärnskakning samtidigt... de ville lägga in henne, men hon lyckades prata till sig att få ligga (sitta, för man skall inte ligga ner när man har lunginflammation - då kan man få ödem) "inlagd" hemma. Där finns hennes fru och grannar/vänner, samt Närhälsans kunniga vårdpersonal som håller stenkoll på hur hon mår... det jag kunnat tillföra var lite skottning, rastande av Felix, bärande av julkartonger och klängande i fönster för att sätta upp adventsstjärnor m.m. Nina fyller år i nästa vecka - dagen innan jag firar min egen födelsedag - och de senaste åren har hon alltid legat på sjukhus den dagen, stackaren... så jag förstår att hon slog bakut i år och insisterade på att få stanna hemma.

Hon låg alltså på KSS när mamma dog där... det tänker jag ofta på, att medan jag vakade vid mammas dödsbädd på njuravdelningen, låg Nina på hjärtavdelningen med övervak m.m. Om sex dagar är det exakt två år sedan jag miste min älskade Mutti... och slutligen, efter mycken kamp med mig själv, sorgen och alla konstiga reaktioner jag upplevt, börjar jag resa mig och gå vidare utan henne. Sorgen gör inte längre så ont, den är mer lågmäld och består av nostalgiska minnen och en önskan att få titta in i hennes glada ögon, höra hennes röst, krama om henne... det kan jag leva med, till vi ses igen i himlen. Att hon är med mig kan jag känna - när orken rinner ur mig, ropar jag på henne och får kraft att fortsätta. 

Förutom att vara hjälpsam på olika sätt, har jag även haft trevligheter av annat slag för mig. I lördags adventsfikade jag hemma hos Alex och Daniel, som bjöd på glögg, pepparkakor och lussebullar. Det var mysigt! Söndagen var full av adventande... först hjälptes Maria och jag åt att dekorera våra uteplatser med ljusslingor i många färger (inomhus hade vi redan klarat av), sedan besökte vi och hundarna torget nere i centrum för att dricka glögg hos Lions (hundarna fick dela på en kokt korv) och kaffe hos sossarna samt lyssna på julmusiken (spelad av dragspelare och pianist) medan vi gladde oss åt att Gullspång i år har en riktig gran i stället för bara ljusslingor i granform. Jag märker att jag blir alltmer "nostalgisk" ju äldre jag är... hihi! Vi såg Lucia-kandidaterna också - numera röstar man inte fram årets Lucia, utan vem som får kronan avgörs via lottning, vilket är bra. Det var så orättvist förut... den som hade störst släkt brukade vinna. Söta och "luci:iga" var de i alla fall allihopa! Undrar hur många sekulära svenskar som reflekterar över att de firar ett katolskt helgon? *skrattar* Men det är klart, firandet handlar inte längre om religion utan om ljusets kamp mot mörkret, något som vi känner av extra mycket här i kalla Norden. Förut var ju 13 december årets mörkaste dag... nu infaller vintersolståndet den 20 eller 21:a, minns inte vilket just nu. Så hon kommer verkligen lämpligt, vår ljusbrud!

Nåväl, när vi var trötta i fötterna och jag frös för mycket om öronen, tog vi oss hem igen... då hade det börjat mörknar, och ljusslingorna på våra uteplatser var väldigt vackra. Maria tog med sig hundarna hem till sig, medan jag gick hem till mig och åt middag... för kl. 18 var det dags för konsert i Equmenia: Minns du sången-julspecial med Anders Jaktlund, musiker och kör. Fantastiskt fint! Hälften av sångerna sjöng kören själva, hälften fick vi vara med i... och jag hade all möda i världen att inte sjunga med när vi skulle vara tysta, eftersom jag kunde de flesta texterna. Att känna adventsstämningen var inte det minsta svårt! Och när jag gick hem, undrade jag för mig själv om jag borde ha upphävt rösten och berättat för allihopa vad adventsveckorna innebär för oss katoliker? 

Du som har följt mig i flera år, vet redan detta... att vi har huvudtankar för varje adventssöndag, som uttalas i mässan när man tänder adventsljuset:

Första advent handlar om urskiljningsförmåga: att lära sig skillnaden mellan sant och falskt, rätt och fel, viktigt och oviktigt.

Andra advent handlar om självförglömmelse: att kunna bortse från sig själv för att bli varse andras nöd och svårigheter.

Tredje advent har kärleken i centrum: kärleken till medmänniskorna, och viljan att finnas till för andra. Då firar vi också jungfru Maria, den unga kvinnan som skall föda för första gången och säkert är orolig, kanske rentav rädd, för hur det skall bli.

Fjärde advent talar till sist om rätt handlingssätt: att vi, när vi lärt oss vad de tre andra söndagarna talat om, kunna agera på ett klokt och insiktsfullt sätt så att vi uppfyller Jesu Kärleksbud (Lukas 10:7).

Detta är ingenting man lär sig på en enda adventsfastetid - det tar hela livet att öva, ta till sig djupa insikter och ständigt rannsaka sig själv. Men är det inte fantastiskt att våra kristna traditioner ger oss dessa möjligheter till andligt växande och allt större medmänsklighet?!? Vi är inte lämnade ensamma att försöka klura ut hur vi skall bete oss för att vara goda kristna - vi får hjälp på vägen, handfasta råd och enkla "regler" att haka fast våra ansträngningar på. Faktiskt innebär hela kyrkoåret just detta, om man bemödar sig om att följa med i vad de olika dagarna, veckorna och helgdagarna berättar för oss. Enkla och lätt tillgängliga hjälpmedel finns till hands: inte minst söndagarnas teman och prästernas predikan, men också Tidegärden, kalendern (många kalendrar nämner vad särskilt söndagarna handlar om) och all information du kan hitta på Internet. Och det måste jag säga, utan att överdriva: katolska traditioner är bättre på detta än de protestantiska, åtminstone är det min erfarenhet när jag jämför hur det var i Svenska Kyrkan med hur det är i Liberala Katolska Kyrkan. Mycket i Svenska Kyrkan har i modern tid blivit så suddigt, utslätat eller anonymt (eller hur jag skall uttrycka mig) att själva "undervisningen" antingen kommit i skymundan eller tappats bort om man inte är väldigt aktiv själv och letar ordentligt. I katolska kyrkor (oavsett samfund) ingår detta i varenda mässa och går inte att missa... det gillar jag, alldeles bortsett från allt annat jag gillar med de katolska traditionerna (skrivet med glimten i ögat). 

Nu känner jag mig föranledd att understryka en väldigt viktig sak: när Sverigedemokraterna (SD) säger att de värnar om våra kristna traditioner, vet de inte vad de talar om. De är inte kristna (att vara döpt och att verkligen leva som kristen är två olika saker) och har inte förstått vad som krävs av en god kristen - då skulle deras politik inte se ut som den gör. De talar bara om yta, inte om innehåll, och de begriper sig inte på de kristna traditionerna utan tänker bara på en enda sak: att de ser annorlunda ut utifrån än de andra religionernas. Att det är vad de är vana vid sedan barnsben. Det är det främmande som skrämmer dem, och för att undvika det tar de till vilka ojuste knep som helst. Blir väldigt, väldigt arg när SD svingar uttrycket "kristna traditioner" (alternativt "kristna värderingar" som de inte heller begriper) som ett slags vapen mot t.ex. muslimerna! Kristen tro handlar om mångfald, inkluderande, allas lika värde, att älska sin nästa - och sin fiende! - lika mycket som man älskar sig själv och sina närmaste. Det går stick i stäv med vad SD proklamerar.

Hur som helst, efter konserten inträdde adventsfastan på allvar för mig personligen. En tid för bön, självrannsakan, stillhet och begrundan. Det är därför jag nu dragit mig tillbaka och stannar hemma utom för hundpromenaderna. Var sak har sin tid...

En "sista" aktivitet var jag dock tvungen att klara av innan jag kunde sänka axlarna på allvar: igår var jag till Mariestads sjukhus och fick mina ögon nogggrant undersökta. Ungefär vartannat år kallas jag till ögonbottensundersökning, som går ut på att fotografera blodkärlen inuti ögongloberna - det är ett sätt för vården att ha koll på hur min diabetes fortskrider, eftersom de tunnaste blodkärlen är de första som tar stryk om diabetesen inte är helt kontrollerad (och inte ens det räcker i längden). Och det finns inget mer "lättillgängligt" ställe att se detta på än inuti ögonen. 

Det knepiga med undersökningen är att de måste droppa en särskild vätska i ögonen så att pupillerna skall vidga sig så mycket att det går att titta in i själva ögongloben. Och när pupillerna vidgas, blir synen suddig. Vilket ställer till det när man, som jag, måste köra bil till sjukhuset! Det brukar betyda att jag får stanna kvar på sjukhuset och försöka fördriva tiden i tre-fyra timmar efter undersökningen innan jag kan köra hem igen... men den här gången fick jag en annan sorts droppar i ögonen, som hade samma effekt på pupillerna men som halverade väntetiden efteråt. Verkligen bra! Det gjorde att jag kunde ta en fika och fundera över sådant jag går och tänker på (mer om det i nästa blogginlägg) utan att behöva oroa mig för att Maria måste ta hand om hundarna längre tid än nödvändigt... och när jag sedan körde hem, såg jag absolut tillräckligt bra för att vara trafiksäker. Så säker jag kan vara i alla fall. 

Resultatet av undersökningen var uppmuntrande: mina blodkärl mår bra! *glad*