Tisdag förmiddag 

Efter att ha läst ut boken om det kinesiska missionsarbetet under tidigt 1900-tal började jag igår kväll på Wilfrid Stinissens inte helt lättlästa (man bör kunna lite grand både teologi och liturgi för att förstå alla nyanserna) bok om nattvarden: "Bröd som bryts". I den tar han upp många olika dimensioner av mässan (Eukaristin) och dess djupa kopplingar till både Gamla och Nya Testamentet... och bara några sidor in i texten fastnade en mening i mitt blickfång: "Så snart man dör frivilligt och ger sitt liv i stället för att bli berövad det, förvandlas döden till liv". Det Stinissen skriver om här är det treeniga passionsmysteriet (extatiska Kärleken) i Jesu två sista dagar som människa: tvättandet av lärjungarnas fötter, brödet och vinet samt korsfästelsen (d.v.s. tjänandet, delandet och utgivandet). Den koppling jag själv gjorde hör ihop med vad jag också läste i Henry Clouds och John Townsends bok "Det finns gränser!"... att det är en milsvid skillnad både mentalt och kristet mellan att ge frivilligt och att ge för att man förväntas göra det, för att man får skuldkänslor om man inte gör det, för att man blir tvingad e.dyl. Författarna Cloud och Townsend betonar att Gud inte vill ha något som inte ges av fri vilja, vilket innebär att mycket av det som görs i Hans namn inte är vare sig nyttigt, bra eller välkommet (och det kan innebära allt från pengar till välgörenhet för att man skall framstå som godhjärtad, trots att man helst velat behålla slantarna, till rena hemskheter som t.ex. tvångsdop). Och eftersom Gud bor i oss alla, är vi alla mottagare av varandras gåvor liksom vi alla är gåvogivare. Så den fria viljan är bortom ord viktig sett ur bägges synvinklar.

Vad menar jag med det här för min egen del? Jo, om jag gör saker för att känner mig skyldig att göra det - t.ex. alltid stå till andras förfogande och ge mer av min tid, ork, ekonomi o.s.v. än jag mäktar med - begår jag en synd. Jag ger nämligen ofrivilligt, eller blir rentav berövad det (tvingas till det, antingen av mig själv eller av någon annan). Den här sortens beteende är inte önskvärt i Guds ögon - det är "gåvor" Han inte vill ha. Ger man inte av hjärtat, skall man inte ge det, så enkelt är det. Och det här är en väldigt viktig läxa för mig, som ofta känt att jag egentligen inte velat ge just av min tid, ork, ekonomi o.s.v. men inte ansett mig ha rätt att neka. Hur trött, less, fattig eller sjuk jag än var, klarade jag inte av att säga nej... och vem fick betala priset? Det enkla svaret är att det var jag... men sett ur den här synvinkeln tog också min relation med Gud stryk, eftersom mitt givande inte gjordes av hjärtat. Och på sätt och vis skadade det även mottagaren av mina omsorger, som - om än ovetande - fick ta emot dessa omsorger med fel undertexter, om du förstår vad jag menar. Kanske utgjorde det inte någon avgörande skillnad för dem, åtminstone så länge de inte förstod att jag egentligen inte ville - men det hade det gjort för mig, om jag hade varit mottagaren! För vill jag att någon gör något för mig för att de känner att de måste? Nej, naturligtvis inte.

 Jag har funderat mycket på det här idag, särskilt utifrån ett samtal Michelle och jag hade igår där hon konstaterade att jag har skött så mycket mer än "bara" hundarna de här veckorna och jag svarade att jag gjorde de sakerna för att jag ville det. Michelle har gjort många saker för mig under åren, och alltid utan att förvänta sig något tillbaka... så det är oerhört lätt och roligt för mig att få göra saker för henne nu när jag har givits den chansen. Ett praktexemplar på hur det alltid borde se ut! Vår relation är balanserad, inte för tät, absolut inte ensidig, och med ett omedvetet givande och tagande som gör att ingen av oss känner sig utnyttjad. En sådan skillnad mot många andra relationer jag haft genom livet, där jag ständigt varit givaren och mycket sällan mottagaren! Och det sorgligaste är att det skett därför att jag har velat utforma det så... det är mitt eget fel, som inte ens försökt balansera det utan hela tiden utgått ifrån att det var så mitt liv skulle se ut. Nu händer det som boken om gränsdragningar påpekat... när man väl börjar bygga på sitt staket med grind, dras man automatiskt till andra som kan den konsten. Utan att ens tänka aktivt på det, styr man över sina sociala preferenser, eller vad man nu skall kalla det, från människor som ständigt behöver utan att någonsin ge tillbaka till människor som vill och kan upprätthålla balanserade relationer. När jag själv slutar vara "needy" (beroende av att få finnas till för andra) slutar jag också att samla på mig "needy" (beroende av att få andras omsorg hela tiden) människor. 

Jag har nu varit här i Västerås i snart fyra veckor, och jag har lärt mig så oerhört mycket av att bo ihop med Michelle just för att hon är en balanserad person som lever på ett sätt som är bra för henne. Hon ser till att få det hon behöver - även ensamhet och tystnad - när hon behöver det, trots att jag finns här och dessutom sju hundar och en katt (med andra ord har hon oddsen mot sig och klarar ändå av det!). Hon har sina oaser, och somliga delar hon med sig av medan hon behåller somliga för sig själva. Jag ser hur hon utformar sin dag och sitt liv, och jag noterar invärtes för att behålla lärdomarna och själv dra nytta av dem i mitt liv. 

Under de här veckorna har jag fått ordning på min dygnsrytm utan att göra våld på mig - jag vet knappt själv hur det gick till! Jag stiger upp klockan 9 varje morgon och kryper till sängs (soffs) kl. 22.30 för att läsa en stund innan jag släcker och somnar. Jag tar mina mediciner, äter regelbundet och vettigt, har inte tittat på TV sedan jag kom hit och är ensam större delen av dagarna i tystnad (ingen musik, inget prat, inget buller), tar det lugnt och låter var sak ha sin egen tid... orkar med allt hushållsarbete, tvätt m.m. samt djuren utan att bli trött eller stressad... och jag har fått mer motion än på evigheter, dels av hundpromenaderna och dels av springandet i trappor när jag tvättar. Dessutom leker jag med valparna och hundarna, skrattar och skojar med Michelle, men pratar också djupsinnigheter när sådana stunder infinner sig... jag mår bra, helt enkelt, och lever det liv jag skulle vilja leva också hemma. Eller, för att formulera mig klokare: som jag tänker leva hemma fr.o.m. nu. 

Min önskan att få skapa ett slags klosterschema för min dagliga livsföring är praktiskt taget färdig nu, förresten. Detaljerna har kommit av sig själva under de här veckorna, eftersom dagarna ser ut ungefär som jag hade tänkt mig dem: en regelbunden balans av sömn, måltider, arbete och vila/umgänge. En punkt på dagsschemat kommer att vara okränkbar: bönestunderna! Särskilt efter gårdagens insikt om de små dropparna känns det som en del i mitt liv som måste få ta förstaplatsen... och inte bara en gång om dagen, utan minst tre. Precis som jag börjar min dag här med att stiga upp, klä på mig och gå ut med hundarna på promenad, kan jag lägga till nattvarden och en stunds bön. Och det innan frukost! (Det är ju så, åtminstone bland katoliker, att nattvarden helst skall tas på fastande mage, så att den är den första kost du när dig med varje dag). En sådan lycka att jag är präst och kan ge mig själv nattvarden varje dag! Den nåden är få förunnad. Sedan kan jag ha en länge bönestund på eftermiddagen, sedan hundarna ätit och rastat och därför somnat nöjda under varsin filt. Och sist, men inte minst, kan jag runda av kvällen med bön innan jag går till sängs. Det kommer att göra mig - och förhoppningsvis många andra - gott!