Onsdag förmiddag 


Natten har varit fylld av drömmar om död och sorg. Jag vet så väl vad det betyder - det är jag själv som dör ifrån mig, d.v.s. mitt gamla jag dör för att ge plats för mitt nya jag. Men sorgen är oavsett lika tung och tar lika mycket energi att bearbeta. För jag sörjer mitt gamla jag och allt det hon miste p.g.a. att hon aldrig fick vara sig själv... och jag sörjer att jag måste döda henne för att få bli den jag är. Hänger du med i resonemanget, eller blir jag alltför luddig nu? 

Det handlar förmodligen i grund och botten om en process som många människor går igenom, när de ser tillbaka på sina liv och inser att mycket av det de drömde om aldrig blev verklighet... och missförstå mig rätt, jag ångrar inte det som faktiskt blev av, för det ledde ju fram hit! När man leker med tanken att "börja om och göra annorlunda", alltså, t.ex. "om jag hade fått gå om gymnasiet, hade jag i stället valt den och den linjen..." och liknande tankegångar. Jag tänker i bland så om universitetet, att jag borde ha valt beteendevetenskap i stället för juridik (den tanken existerade dock inte på den tiden - jag hade ännu inte upptäckt hur fascinerande det är att studera människor). Men så stannar jag upp och inser att om jag hade förändrat något i det förflutna, så hade det påverkat vad som sedan hände... och tänk, så många underbara, fantastiska människor jag aldrig hade mött i så fall! Allting i ens liv hänger ju ihop i ett slags kedjereaktion, och förändrar man en sak så påverkas allt det andra... vill jag verkligen det? Bara en sådan sak som allt fint och lärorikt jag fått uppleva tack vare att jag följde mammas sjukdom och vård på så nära håll - det skulle jag absolut inte velat vara utan. Och pappas ångest lärde mig så mycket om honom, som han aldrig berättade men som jag insåg steg för steg genom att vara där vid hans sida. På sätt och vis har jag fått veta mer om honom genom hans beteende än genom vad han avslöjade i ord, om man säger så... idag vet jag varför han var som han var, och det gör minnena mindre svåra att bära. 

Sedan tillkommer ju ett annat viktigt faktum: om jag inte hade upplevt de saker jag har varit med om hade jag varit en annan människa idag. Och jag är långt ifrån säker på att det hade blivit bättre, för livet har lärt mig så många viktiga läxor som jag kanske aldrig hade tvingats lära mig om jag inte haft alla de svårigheter jag gått igenom. Om jag får tillåtas tänka helt fritt och utan några som helst bevis för mina funderingar, kanske en människa som inte möter en massa motgångar blir mindre empatisk och mindre ödmjuk? Jag säger inte att jag är vare sig empatisk eller ödmjuk, även om jag förstås hoppas det! Men jag kan tänka mig att man måste uppleva svåra saker för att inse att livet inte är en dans på rosor utan en ständig kamp för de allra flesta i världen. Och att ens eget lidande öppnar för förståelse för andras, så att man blir mer villig att kämpa för andras rättigheter... om man tror att livet är idel bekvämlighet, kanske man inte kan se att andras liv inte är lika enkla och då är man inte lika beredd att avstå lite av sitt eget överflöd för att minska andras fattigdom, tänker jag. Precis som att de som har väldigt mycket pengar - t.ex. riksdagspolitikerna - har svårt att se hur fasansfullt svårt det är för dem som inte har pengar att överleva deras beslut om indragningar, nedskärningar, besparingar o.s.v. Eller prioriteringar! Vad är värt mest i en rik respektive en fattig människas ögon: att Sverige får ett OS eller att sjukvården fungerar? Nu spetsar jag till det, jag vet, men jag finner ofta att saker blir som tydligast om man drar konsekvenserna in absurdum.

Nå, tillbaka till min sorg! Drömmarna talar sitt tydliga språk: konsekvensen av mina insikter och beslut, d.v.s. att jag nu försöker bli den jag egentligen är, bär givetvis med sig förluster. När man väljer något väljer man automatiskt också bort något annat. Precis som när man möberar om i sin bostad - då försvinner det man dittills tyckt vara "hemma" för att bli ett nytt "hemma" med en annan innebörd. Det som alltid varit bekant och tryggt byts ut mot något man tror skall bli bättre... men man vet ju faktiskt inte, förrän det blivit av, eller hur? Det här är en känsla som jag tror att massor av människor låter styra sina liv: att man vet vad man har men inte vad man får. Och så vågar man inte språnget ut i det okända. Ärligt talat tror jag att det här är exakt vad som ligger bakom högerextremisternas aggressiva beteende: de ser sin bekanta värld förändras och blir vettskrämda inför det okända, och så reagerar de med våld och hat. Jag kan förstå själva känslan i maktlöshet inför förändringar, för det finns saker i världen som skrämmer mig också: ironiskt nog framför allt högerextremismen och den utbredda egoismen som konsumism och materalism för med sig. Och jag tror att vi här ser orsaken till att så många människor blundar inför miljökrisen: de tänker att om de inte tror på den, som kommer den inte att hända. Jag minns en väninna som blev gravid med en missbrukare och som vägrade att AIDS-testa sig just för att hon inte ville veta... det var som att om hon inte visste ifall hon hade AIDS så hade hon inte det. Det är samma mekanism som styr människors spelande: så länge de inte har förlorat, kan de vara en vinnare. Och jag antar att det finns en djupt biologisk orsak till att vi fungerar så här, även om jag inte vet vilken...

Hur som helst gör den här tunga känslan av sorg att jag är väldigt trött idag. Dessutom hällregnar det, vilket gör att jag inte får mina välbehövliga långpromenader med hundarna. Jag skulle i.o.f.s. kunna gå ut utan dem, men det känns inte heller bra... jag vill inte lämna dem ensamma några längre stunder. Så jag fortsätter att dona här hemma; diskar, tvättar, förbereder inför fredagskvällen då den nya soffan kommer... och vilar själen.