Torsdag eftermiddag 

Det snöar hos en väninna till mig... men här fortsätter sommarvädret. Så jag har öppnat glipor i vartenda fönster... önskar att jag kunde ställa dem på vid gavel, men då skulle alla katterna ta chansen att få vidga vyerna, är jag säker på! *skrattar* Försten ut skulle vara Robin, för han har vanan inne och slinker ut fort som ögat varje gång jag öppnar dörren ut till uteplatsen... och med det självförtroende han har, är han iväg som en blixt över gräsmattan hem till diverse grannar och förbipasserande. Robin är övertygad om att hela världen älskar honom!

I ett par dagar nu har jag grunnat på en gammal klassiker, ni vet den där "vilka tre saker skulle du ta med dig till en öde ö?"-leken. Den här gången funderar jag på böcker som jag inte vill vara utan ens efter ett skeppsbrott. Eller kanske just därför att jag drabbats av ett sådant och hamnat på en ö utan civilisation.

Mitt första val är ingen överraskning: Bibeln. På plats två och tre kommer verk av Wilfrid Stinissen, salig i åminnelse, som var karmelitmunk och som jag brukade samtala med när jag besökte nunnorna i Glumslöv (han var deras biktfader, så han besökte dem varje söndag). Den ena boken heter "Göm dig vid bäcken Kerit" och är ett slags samlade råd till Karmels noviser... oundgänglig för mig, som ständigt försöker fördjupa mitt böneliv och har den karmelska traditionen som ledfyr. Den andra är "Den enkla vägen till helighet", som handlar om ett av mina skyddshelgon: St. Therese av Jesusbarnet och det Heliga Anletet (också känd som Therese av Lisieux).

Det är i hennes "lilla väg" jag har hittat min stora förtröstan - den som hindrar mig från att helt ge upp kampen att nå Guds famn. Therese lär ut att vi inte skall sträva efter att bli stora utan tvärtom små (så små att Han måste bära oss), att vi aldrig skall ge upp hur mycket vi än misslyckas, och att Gud älskar oss så oändligen mycket att Han när han ser vår ynklighet möter oss på vägen i stället för att vänta på att vi skall komma till Honom. Nota bene, Therese menar absolut inte att vi kan slå oss till ro och ljumt utgå ifrån att "det ordnar sig" med vår relation med Gud - tvärtom skall vi "plocka upp en nål från golvet" för Hans skull och alltid lägga stor vikt även vid de små till synes meningslösa sakerna... för vi vet faktiskt inte förrän efteråt vilka som var de stora och de små sakerna! Den saken avgör nämligen Gud, inte vi.

Det riktigt stora i den "lilla vägen" är tillit och förtröstan. Att det inte handlar om att lyckas, utan om att aldrig sluta försöka. Och att aldrig någonsin ge upp för att vi tror oss vara värdelösa. Hon är själv det bästa exemplet: liten och klen, överkänslig för hårda ord, egentligen inte alls lämpad för det hårda klosterlivet eftersom hon ständigt somnade under bönestunderna men på natten låg vaken och frös för att det var kallt i rummet. Men hon tappade aldrig modet, gav aldrig upp och slog sig till ro med att "jag är som jag är"... och se på henne nu! Trots en total brist på det mod och den ambition man tror att helgon besitter, och ett mycket kort liv dolt i ett litet undanskymt kloster (hon dog i TBC vid 24 års ålder) blev hon ett stort helgon! Faktiskt ett av de allra största! Hon är t.o.m. proklamerad "kyrkolärare", vilket betyder att alla katoliker i hela världen uppmanas att följa hennes "lilla väg". Allt detta för att hon aldrig slutade känna tillit till Guds eviga kärlek.

Det är i den här andan jag lever dagligen och stundligen. I mig själv är jag ingenting, mest ett paket fullt av brister och ynkligheter, och utåt sett lyckas jag inte åstadkomma någonting av värde... men jag litar på Gud och jag vet att Han älskar mig, så jag vägrar att ge upp. Om jag nu inte kan gå till Himlen, så får jag väl krypa dit i stället... fram kommer jag ändå, för Gud gör vägarna olika långa beroende på vad Han ser att vi klarar av. Och nyckeln ligger i att aldrig misströsta.

"Sju gånger kan den rättfärdige falla och resa sig igen" står det i Ordspråksboken 24:16. Visste ni att det är därifrån klostertraditionen med sju bönestunder om dagen kommer? Den inre meningen, som jag har fått lära mig av fader Wilfrid, är att alla människor faller ständigt - men de som litar på Gud reser sig upp igen, gång på gång, därför att de vet att Gud hjälper dem på fötter efter varje fall. Det här är faktiskt hela anledningen till att jag vågade säga ja när biskoparna bad mig att bli präst! Själv är jag alldeles för liten, och jag gör ständigt en massa misstag när jag firar mässa eller andra gudstjänster, och jag har aldrig slutat att bäva inför korsets tyngd invävd i stolan kring min hals. Men varje gång jag skall göra något, börjar jag alltid med att tala med Gud: "Du vet hur ynklig och ofullständig jag är utan Dig. Snälla, fyll i och lägg till allt det jag själv inte förmår!" Om jag inte visste att Gud kompletterar och fulländar, skulle jag aldrig våga tjäna i koret. Aldrig möta en medmänniska. Aldrig klara en enda dag i mitt liv. Han är med mig överallt, som t.ex. idag när jag vårstädar hela bostaden och egentligen varken vill eller orkar... men det blir gjort, tack vare Honom.

Vilka böcker skulle du ta med dig till en öde ö?

Å, en sak till: Gud är Nåd (som betyder ”överflöd”), vilket betyder att Han säkert tillåter att jag också tar med mig en fjärde bok till ön. Och i så fall får det bli scouthandboken... vi är ju trots allt kroppsliga, och lever inte av ande allena.


PS. För den som vill läsa mer om detta att inte ge upp, rekommenderar jag varmt denna sajt:  https://www.bibleinfo.com/sv/topics/att-ge-upp DS.