Torsdagseftermiddag 

Älskade vän! Med risk för att låta tjatig (vilket jag ju är, åtminstone för den som också läser min logg på FB) ber jag dig innerligen att vara noga med VVS: VATTEN, VILA och SALT. Varför saltet? Jo, hjärtat fungerar precis som ett batteri med två "poler", kalium och natrium, och när det är varmt svettas man ur sig så mycket natrium att ett ansträngt hjärta kan drabbas av hjärtrytmrubbningar. Och i sådan här hetta blir också det friskaste hjärta ansträngt. SÅ TA HAND OM DIG! Och drick ingenting uttorkande, som t.ex. alkohol.

Enligt massmedia har de tydligen över +40 grader varmt i Paris just nu, stackars krakar... och sett ur det perspektivet har vi det betydligt "svalare" här med "bara" kring +32... men så känns det inte. Tvärtom är det svårt att fungera normalt i den här hettan, jag svettas trots att jag bara har ett par tunna shorts och en tunn blus på mig och jag dricker stora glas med vatten mest hela tiden. Hjärnan bara vägrar att jobba - den har hängt upp en skylt med "Jag har också semester" precis innanför skallbenet, känns det som. 

Bortsett från det är allting bra - Michelle har nämligen en klimatanläggning här i vardagsrummet, så vi vistas mest härinne, både två- och fyrbenta. Denna underbara "AC-stolpe" gjorde det lätt att sova gott i natt, och jag är fortfarande lika fascinerad över att jag blir mer utvilad på kortare tid i den här soffan (trots att jag varje natt har tre iggisar och en katt tätt intill mig, som alla vill ha täcke över sig) än hemma i min egen säng. Är det liggplatsen, miljön eller vilan från vardagen som utgör den stora skillnaden? Här är det inte svårt att stiga upp kl. 6 för en morgon-kisspromenad och sedan sova några timmar till, varefter jag utan problem klarar resten av dagen utan mer sömn... hemma är det av någon outgrundlig orsak inte alls lika enkelt, jag är trött mest hela tiden och verkar aldrig få nog med sömn. Är det fysiskt (t.ex. sängen/madrassen, eller värmen i rummet, eller något annat som stör) eller psykiskt? Mycket av det jag upplever den här veckan handlar om att mitt psyke verkar vila på ett sätt det aldig gör hemma... och det hintar ju att jag har väldigt mycket kvar att göra på hemmaplan för att den platsen skall bli just mitt "andrum", min tillflyktsort, min eget revir eller vad jag nu skall beskriva det som för att du skall förstå. Alltså, den plats där jag låter axlarna sjunka så bra som de gjort här. För det kan väl inte bara bero på att jag inte är hemma? Jag menar, nog är väl meningen den att man skall kunna instämma i uttrycket "borta bra men hemma bäst"? 

Någonting är fel, det inser jag ju. Men hur rättar jag till det? Jag har ju t.o.m. svårt att definiera vari problemet ligger, menar jag.

En sak vet jag måste förändras... men jag vet inte hur jag skall åstadkomma det och vill inte gärna blogga om det heller för att inte såra den person det gäller. I kort handlar det om att jag har en mycket kär vän som behöver mig betydligt mer än jag egentligen behöver hen, som ständigt söker mitt sällskap (t.o.m. försöker "köpa" min uppmärksamhet med gåvor och mycket annat) och som inte klarar av att hantera det faktum att jag inte orkar med hen lika mycket som hen orkar med mig, om jag säger så. Förlåt min luddighet, men jag vågar inte vara tydligare än så eftersom jag inte vet om hen läser min blogg! Och jag vill som sagt inte såra någons känslor, eftersom den person jag talar om inte rår för sitt "beroende" av mig. Jag tror att det blivit så här därför att jag är en av mycket få runt hen som uppskattar, värderar och tror på hen... de flesta agerar som om personen ifråga är en "dum och oansvarig unge", medan jag ser en normalintelligent vuxen och vacker individ med många talanger och kvaliteter. Hen betyder jättemycket för mig... men är bara hälften så gammal som jag och både orkar och vill ha en betydligt mer intensiv relation än jag fixar att ställa upp på. Problemet är hur jag förmedlar det, utan att göra illa personen ifråga? För som det är nu, känner jag mig lite grand "jagad" och "övervakad", om jag skall våga mig på att beskriva känslan... jag kan säga nej och gör det också, jag sätter gränser och markerar vad som är okej och vad som inte är det, men ändå känns det som att jag skulle behöva en annan taktik - alternativt ett större avstånd - för att kunna slappna av på allvar. Som det är nu, finns liksom den här personen överallt i mitt liv och håller koll på vad jag gör, var jag befinner mig, med vem jag är och varför o.s.v. utan att hen ens är medveten om det... allt därför att jag betyder så väldigt mycket, är en så viktig person i hens liv. Jag tror att det är därför jag mår så bra här hos Michelle, för jag är långt hemifrån och har sagt ifrån om kontakt under veckan. Bekymret aktualiseras ju dock förstås i samma stund jag kommer hem... hinner jag ens innanför dörren innan telefonen ringer? Kommer den att ringa redan under bilresan hem? Och kommer personen ifråga att vilja "ta igen" den tid vi inte haft kontakt, s.a.s. "fylla på tanken"? Lite grand som vi kattvänner emellan skojar om att när vi varit borta och kommer hem igen till våra katter, är de extra keliga därför att de vill "fylla på goskontot"... fast med katter är det okej, de nöjer sig med några minuter och sedan är allting bra igen. Människor däremot får nästan aldrig nog.

Ibland undrar jag om det är min "ryggsäck" (d.v.s. allt jag upplevt i livet fram till nu) eller min ålder som gör mig så här trött och ovillig att ge mer än jag orkar. Jag har i flera decennier - faktiskt ända sedan jag var tonåring -  sagt mig vara en "social ensamvarg"... och det är en väldigt genomtänkt beskrivning, för jag har ett betydligt större behov av ensamhet än jag någonsin fått unna mig. I hela mitt liv har jag alltid varit omgiven av människor från arla morgon till sen kväll, och nästan alltid av sådana som behövt mig av den ena eller andra anledningen och därför ständigt propsat på min uppmärksamhet. Det gör den här personen också, och på ett sätt känns det förstås rart att vara så viktig och omtyckt (samt triggar min reflex att alltid vilja ta hand om folk), men på ett annat känns det som en snara kring halsen. Och så vill man inte känna för någon man älskar! Problemet ligger i att förmedla sin oförändrade kärlek till den personen, samtidigt som man vidgar gapet i relationen... hur skall den andra kunna uppfatta att man fortfarande tycker lika mycket om hen, om man säger ifrån om kontakt? Det sänder ju dubbla budskap att å ena sidan betona sin kärlek men å den andra inte vilja ses, menar jag. Jag försöker verkligen, säger att även när vi inte ses tycker jag lika mycket om hen... men jag tror inte att budskapet går fram särskilt bra, och jag skulle behöva hitta ett annat sätt att klargöra att det inte handlar om att jag inte vill vara med personen ifråga, utan att jag behöver större utrymme för mig själv i mitt eget liv. Och slippa svara på frågor, säga nej stup i kvarten (det får ju verkligen den andra att känna sig avvisad!) eller smyga för att inte bli upptäckt. Det är oerhört svårt att hantera ständiga telefonsamtal, ständiga kontaktförsök (och nu menar jag verkligen ständiga - ofta fyra-fem gånger om dagen!), ständiga frågor om vad jag gör, var jag är, vilka jag träffar och varför o.s.v... oj, det skrev jag visst redan här ovan, när jag tänker efter. 

Jag upprepar: jag älskar den här personen! Men relationen kräver för mycket av mig, och jag tror att det är därför jag mår betydligt bättre här hos Michelle än hemma. Ljudet är avstängt på telefonen, jag använder bara paddan som kamera eller för att spela ett speciellt spel som jag inte har på laptopen, och Michelle ger mig precis så mycket tid för mig själv som jag kan önska - hon åker iväg och gör egna saker, hon är i andra rum eller donar med sitt eget o.s.v. Kort sagt: vi talar faktiskt inte så där jättemycket med varandra under en dag, annat än när vi sitter tillsammans och äter, handarbetar, fikar eller liknande. Annars gör var och en vad den vill, utan att någon av oss känner oss förbisedda eller ensamma. Det är bortom ord vilsamt.

Nu skall jag göra mig en kopp kaffe - Michelle har en sådan där kapselmaskin och jag har precis lärt mig hur den fungerar. Kaffe i den här hettan?!? Ja, när jag läste spanska i gymnasiet fick jag lära mig att i varma länder dricker man varma drycker... och förklaringen är enkel: när man kyler ner kroppen, tror den att man är för kall och reagerar med att höja temperaturen. Och då kan man, om det vill sig illa, drabbas av chock. Så ja, jag skall bjuda mig själv på lite Dolce Gusto svart kaffe nu, medan Michelle är iväg och handlar och alla djuren sover.