Fredagskväll   

Så är arbetsveckan slut, och jag har ännu inte fått några provsvar från gyn. Är egentligen inte orolig, men vill lägga det bakom mig... och jag behöver bra resultat från testerna för att få nytt östrogen utskrivet. Så länge de inte vet att allt är som det skall, vägrar de att ge mig östrogen - och det uppskattar jag, precis som jag alltid uppskattar när vårdpersonal är noga och inte tar några risker med människors liv och hälsa... men jag har fått tillbaka bekymret med att jag alltid är "överhettad" och går ständigt omkring med huvudvärk. 

Igår kväll var jag dum nog att köpa en påse gräslökschips, och även om jag "bara" åt ungefär två handfullar av den, blev jag sååå sjuk... större delen av natten satt jag på toa och mådde intensivt illa, och till sist bad jag Gud om hjälp eftersom jag inte visste vad jag skulle göra för att må bättre. Någon minut senare vände hela situationen: från status quo kräktes jag plötsligt, om och om igen... och när det var över, mådde jag hur bra som helst. Tack, Gud! Jag kan alltid lita på dig! (Till er som undrar hur en sådan sak kan vara ett bönesvar, ber jag er bara tänka er in i hur det är att en hel, evighetslång natt, vara fasansfullt illamående och så, direkt efter en bön om hjälp, händer något som får en att må "som en prinsessa" - det kallar i alla fall jag ett bönesvar värt namnet).

Vid 8-tiden kunde jag äntligen lägga mig att sova, och eftersom jag utgick från att mamma skulle förstå mig, bara jag berättade vad som hänt, struntade jag i att sätta "klockan" på ringning. Sedan sov jag gott ända till 15-tiden, då jag gick upp, tog mina mediciner, kopplade Belle och promenerade bort till Björkskär. Mycket riktigt förstod mamma, och dessutom dukade personalen - som hörde min berättelse - fram skonkost åt mig. De är så gulliga! Jag är ju inte deras ansvar, tillhör inte deras patienter, och ändå tar de så väl hand om mig när jag behöver det... nu fick jag ett litet snällt "frukostmål" av dem, och när kvällsvarden kom envisades de med att också jag skulle äta (grönsakspaj med sallad). Eftersom vädret var så fint satt vi i trädgården, och efter själva måltiden bjöds vi på fika: mamma fick kaffe, själv bjöds jag på ett grönt te som skulle vara snällt mot magen, och så läste jag lokalblaskan för mamma i lugn och ro medan solen sakta dalade. 

Eftersom det är dialysdag i morgon, ville mamma krypa i säng när klockan närmade sig 21... så då sa Belle och jag god natt och promenerade hem. Sedan har jag suttit här och virkat, druckit milt te och pratat med Gud (ja, var inte oroliga - djuren fick mat först!) om detta att äta saker jag inte mår bra av. Och jag gav Honom löftet att i fortsättningen inte äta något annat i snacksväg än popcorn. Inga fler chips för mig! 

I morgon vet jag inte om jag skall träffa mamma eller inte. Egentligen vill jag det, för jag saknar henne när vi inte är tillsammans, men vi kom överens om att hon ringer mig när hon kommer "hem" från KSS och berättar om hon vill sova eller vara uppe... och vill hon sova, stannar jag här hemma. Det finns alltid något att göra, om inte annat så vattna blommorna på uteplatsen - för inte har det regnat, inte en droppe. Det är så torrt att marken knastrar under skorna när jag är ute och går med Belle, och hon blir alldeles dammig om tassarna...