Sen söndagskväll  

Att beskriva hur man känner sig är ibland väldigt svårt... det är bl.a. därför jag använder svartvita, gammaldags bilder som illustration i stället för att söka förgäves efter de rätta orden. Det förutsätter förstås att man hittar den där bilden som känns rätt! Ironiskt nog visste jag den här gången exakt vad jag letade efter, men det var inte så lätt att finna bilder som stämde. Vad jag ville skulle illustrera mitt skrivande den här gången var en skyttegrav från första världskriget... en plats som kombinerar två motsatser, nämligen fullt krig och stilla väntan. Det är mycket i ens liv som liknar just skyttegravskriget, inte bara av den anledningen att männen i gravarna befann sig mitt i brinnande krig men oftast inte hade annat att göra än att ta skydd och vänta på den ovissa fortsättningen utan också för att många, många fler människor dog av sjukdomar, svält och andra umbäranden i de där skyttegravarna än av direkta krigsskador. Orsaken var förstås att när bägge sidor hade grävt ner sig mitt emot varandra, kunde andra inte nå dem för att få fram mat eller hämta skadade och sjuka. 

Nu påstår jag inte att min livssituation kännetecknas av något av det där. Men den delar ett drag: den ovissa väntan på vad som skall hända längre fram, samtidigt som man befinner sig mitt uppe i det. Eller med en annan bild: man har hamnat i stormens öga, omgiven av totalt kaos men ändå i fullständig stillhet. Visste ni det, att solen ofta skiner mitt inuti en tornado? Hm, jag kanske skulle ha valt en tornado som illustration i stället. Men nu får det vara så här, annars kommer jag aldrig vidare.

Sedan jag skrev förra gången har mamma blivit amputerad. Planerat eller inte, innebar det förstås ett stort trauma för kroppen. Infektionen försvann, men operationen tog hårt på hjärtat och njurarna, så de första dagarna var mamma väldigt medtagen och sällan vaken. Lite bidrog det säkert att hon fick en tuff form av smärtlindring i en slang in i ryggmärgen, så att nedre halvan av kroppen var bedövad. Precis som pappa fick den där sista veckan han levde! Det löste ett av mina bekymmer, nämligen hur man smärtlindrar någon som redan har så mycket smärtlindring i sin dagliga medicinering... men det innebar också att mamma var svår att prata med, eftersom hon ständigt somnade ifrån våra samtal. Ändå åkte jag dit varenda dag och satt hos henne i flera timmar, så länge jag vågade låta Belle vänta i bilen (väl rastad och med mat och vatten i buren). Mitt i besöket gick jag ut till Belle och rastade henne i cirka tjugo minuter innan jag gick in igen... och när det gått en vecka sedan hennes amputation kunde mamma äntligen sitta uppe i en speciell rullstol, vilket gjorde det möjligt för mig att ta ut henne i det fina vädret och låta Belle vara med oss. De dagarna sken solen och det var mellan +22 och +28 grader i skuggan, och jag ville verkligen utnyttja vädret för att ge mamma sol, frisk luft och en möjlighet att förankra sig i verkligheten utanför rummet och avdelningen. Att ligga på rygg i en sjukhussäng dag ut och dag in får vem som helst att tappa fotfästet, och innan jag fick upp henne i rullstolen hade hon börjat bli förvirrad igen. Inte blev det bättre av att hennes dåvarande rumskamrat var en äldre dement kvinna som drog in mamma i sina fantasifulla tolkningar av omvärlden...

Att få vara med mamma var det allra viktigaste för mig - men resten av livet står ju liksom inte still medan man sitter vid en sjuksäng, och jag var på något sätt tvungen att hinna med också sådant som städning, tvätt, betalande av räkningar o.s.v. För att inte tala om djuren! De är ju lika viktiga för mig som mamma och att de mår bra hamnar bredvid henne på prio-listan. Högst upp. Så eftersom jag var hos mamma större delen av dagen (inräknat bilandet dit och hem, resor som kunde bli rätt långa p.g.a. tät sommartrafik, broöppningar vid Göta kanal, vägarbeten och i två fall trafikolyckor) fick jag klara av de där andra sakerna på kvällarna och nätterna. Samtidigt som jag skötte mina mediciner, försökte äta vettigt och helst sova lite också.  

Med tiden blev det förstås lite för mycket att klara av. För tre-fyra dagar sedan började det bli svårt att köra bil, jag blev trött i huvudet, fick spänningshuvudvärk och kände mig tung-andad m.m. Jag fick svårt att koppla av hemma också, de stunder jag inte behövde göra något, och när jag väl somnade sov jag tungt. Hade jag inte haft för vana att ställa alarmet på mobilen hade jag nog försovit mig mer än en gång, för varje gång det ringde vaknade jag ur komplicerade drömmar som förmodligen hållit på ett bra tag. 

I fredags var jag tvungen att berätta för mamma att jag behövde vara ledig under lördagen. Hon förstod, även om hon förstås blev besviken, och jag tänkte att nu skall jag hinna lite av de där som jag liksom aldrig hinner... men så blev det inte. I stället sov jag bort nästan hela dagen! Så när jag besökte henne idag, kom vi överens om att jag bara skall komma på tisdag och på torsdag... och sedan hoppas vi att hon får komma till Björkskär, för personalen har flaggat för att en vårdplanering skall ske i veckan som kommer. Det gläder både mamma och mig, för när det blivit dags för vårdplanering brukar utskrivningen ligga bara några få dagar bort... och när mamma får komma till Björkskär, behöver jag inte ta bilen för att vara med henne. Amnegården ligger bara fem minuters gångväg härifrån! Dessutom får Belle komma med in och slipper alltså sitta i bilen, den stackaren. Livet kommer att bli betydligt mindre komplicerat, och min ork räcka längre. 

Mamma är fortfarande för svag för att hålla sin egen kropp uppe, men hon har slutat vara förvirrad och ser fram emot att få träna mer regelbundet på Amnegården, träffa sin sjukgymnast oftare och dessutom gå till dagvården som vanligt. Jag planerar också att ta mer aktiv del i hennes träning av armarna och benet, så att hon blir stark nog att börja stå- och gå-träna när det är dags att prova ut en protes. Innan sommaren är slut skall hon nog ha kommit en bra bit på väg, hoppas vi!