Sen måndagskväll  

Tänk att det redan har hunnit bli maj! Först sniglar sig den jobbiga kalla vintern fram och man tycker att det aldrig blir vår... och så plötsligt befinner vi oss i maj, i den allra bästa tiden i vår svenska natur då allt fler sorters blommor dyker upp överallt, knopparna fyller buskar och träd, björkarna slår ut och fåglarna sjunger dagarna i ända. Idag sken solen från en blå himmel med fluffiga vita moln och det var +11 grader i skuggan - underbart! 

Jag sov oroligt och väcktes ideligen av djuren, som också verkade oroliga. Belle vill ibland gosa en stund mitt i natten, men det brukar inte vara så ofta och inte - som den här gången - flera gånger samma natt. Philemon och Robin lekte och slogs om vartannat, företrädesvis i sängen, och dessemellan skulle de antingen in under täcket eller ut därifrån... varje gång passerande mitt ansikte. Med andra ord var jag rätt mör när klockan ringde 08.30 och det var dags att stiga upp, klä sig och gå ut till garaget för att lasta sommardäcken i bilen och köra bort till "min" bilmek. Han var bussig nog att skjutsa hem mig, så att jag kunde lägga mig att sova åtminstone ett par timmar till... sedan kom han tillbaka i min bil vid lunchtid, och jag skjutsade honom tillbaka till verkstaden innan jag återvände hem och via Internet bokade en tid för efterkontroll. Mamma och jag hann äta tillsammans också innan jag åkte till Bilprovningen i Kristinehamn, fick bilen godkänd utan problem och fortsatte till ICA Maxi för att handla lite nödvändigheter (mjölk och bröd samt blötmat till katterna) - men det gick inte, för mitt konto visade sig vara tomt! I stället fick jag köra hem, kollade via Internet-banken vad som hänt och insåg att jag hade glömt bort två autogiron: bilförsäkringen och katternas försäkring. Mamma och jag kom överens om att jag skulle använda hennes kort istället och handla på ICA i Gullspång, men innan jag åkte dit ville vi dricka lite te så jag satte igång min vattenkokare (som står i vardagsrummet) - varpå saker och ting plötsligt stängde av eller slocknade. En propp hade gått, okej, sådant händer... jag gick ner i källaren, letade reda på vilken propp som behövde bytas, letade fram rätt storlek på ny propp och satte i den - varpå den omedelbart small. Var den inte hel? Jag satte i en ny och också den small direkt. Alltså var någonting kortslutet uppe i huset... och nu var propparna slut. I stället för att dricka te åkte jag in till Gullspång, besökte ICA och försökte återigen handla - denna gång även proppar. Men inte heller mammas kort gick att använda! Bara att åka hem igen, kolla banken igen och upptäcka att jag hade räknat fel på skuldsaneringssumman... kvar på kontot fanns fyra kronor. Har jag berättat att jag är sifferblind? Ja, det har jag förstås, men jag brukar klara av att räkna rätt i våra bankärenden med hjälp av en miniräknare och att mamma dubbelkollar alla siffror... bara det att det var så länge sedan jag gjorde fel förra gången att jag hade slutat oroa mig för det, så just den här gången använde jag mig inte av någondera hjälpen.

Ett tag mådde jag hur dåligt som helst, kände mig skyldig till allt strul och visste inte hur jag skulle göra för att rätta till saker och ting. Propparna fick vänta, det viktiga nu var pengar till mat så att mamma och katterna klarade sig. Men Gud överger mig aldrig, hur mycket jag än vacklar... medan jag satt och var förtvivlad ringde telefonen och en god vän erbjöd sig att hjälpa oss genom den närmaste tiden framöver! Och sedan jag hade lyckats hitta kontakter som fungerade till de mest nödvändiga sakerna - mammas CPAP m.m. - började jag må lite bättre.

Det var då det slog mig - den märkliga insikten. Kanske var hela meningen att jag skulle möta min hjälplöshet ansikte mot ansikte och låta mig bäras? Det låter säkert vansinnigt för många av er, men den som är bekant med kristen mystik och klosterspiritualitet känner igen denna tanke... den knyter nämligen an till något viktigt som bl.a. helgonet Therese av Jesusbarnet (som var karmelitnunna i Lisieux) formulerade, nämligen att vi alla är små barn som förtvivlat försöker klättra uppför trappan till himlen men som på grund av vår litenhet och hjälplöshet aldrig ens klarar det första trappsteget. Högst upp står Gud och ser på... och när han har bevittnat vår kamp veknar hans hjärta och han kommer ner, lyfter upp oss i famnen och bär oss uppför trappan. Detta hennes på sätt och vis andliga testamente brukar kallas "hissen till himlen" och handlar om något som många andra, både bibliska och andra, personer också pekat på: det viktiga är inte att vi lyckas, utan att vi aldrig ger upp att försöka. Eller med andra ord: också den rättfärdige faller sju gånger om dagen.