Fredag morgon 


... eller förmiddag, kanske är rättare uttryckt. Whatever! 

Ordet "salutogent" kommer från latinets salutogenes betyder enligt uppslagsboken "hälsans ursprung". Jag skulle vilja vidga betydelsen till att betyda att man fokuserar på vad man kan, snarare än vad man inte kan. Alltså väljer att se det positiva hellre än det negativa i vad det nu handlar om just då. Själv lärde jag mig inte ordet i en ordbok utan genom min väninna Mia, som studerade till socionom och där mötte uttrycket "ett salutogent förhållningssätt". Eftersom Mia och jag delar en intensiv kärlek till ord, delade hon med sig av detta - och jag tog det genast till mitt hjärta. 

Efter den nyttiga kommentaren om att min blogg ofta tar formen av "litanior" (som katolik har jag en annan uppfattning om vad ordet litania betyder, men det är ett annat samtalsämne) har jag tänkt mycket på hur jag uttrycker mig när jag skriver. Och jag inser att trots att jag själv ser mina blogginlägg som redogörelser för mina försök att inta ett salutogent perspektiv på saker och ting, kan andra uppfatta det som att jag rabblar samma saker om och om igen. Och det stämmer förstås, eftersom jag hela tiden blir tvungen att återerövra insikterna - åtminstone till jag lärt mig dem på riktigt, d.v.s. i både huvudet och hjärtat (världens längsta halvmeter). Frågan är hur jag ändrar mitt sätt att skriva så att det blir läsbart för andra? Kanske behöver jag tänka till lite extra på det där med att se saker salutogent... och inte skriva så långa stycken, utan dela upp dem i mindre "portioner"?

Hur som helst, denna morgon har jag gjort en hel rad salutogent färgade reflektioner. Oavsett om jag har saker att göra eller inte, kommer jag varje morgon upp ur sängen - och sedan jag fick den fina klockan av Nina försöker jag inte dra mig. Bara en sådan sak! som min bror brukar säga. Jag har börjat få rutiner i min dagliga tillvaro - något mamma ofta tjatade om, men jag själv skyggade för eftersom jag ansåg att min migrän satte käppar i hjulen för dylika planer. Varje dag börjar och slutar likadant, oavsett om det är vardag eller helg, och vissa punkter på "dagordningen" är fasta, som t.ex. djurens och mina måltider, mediciner, hundpromenader och lite annat som behöver göras varje dag oavsett vad. Det har jag insett att djuren mår bra av också, så vi vinner på det alla fyra. 

Inte heller deppar jag ihop när jag drar upp mörkläggningsgardinerna och ser att det är dimmigt, gråkallt och blött ute. Jag vaknar inte längre med ett "nej" utan med den bestämda inriktningen att dagen skall bli bra. Jag går varje morgon runt och tänder lamporna i fönstren, så att det lyser upp både inåt och utåt. 

Jag tar mina mediciner, och mina sprutor, när jag skall. Äter bra (och gott). Promenerar mycket, även om jag nästan får dra Belle med mig eftersom hellre tillbringar hela vinterhalvåret under en varm filt om hon får bestämma själv. För hennes del får promenaderna gärna bli superkorta - ut, göra sina behov, in igen. Miri är mycket piggare på att promenera för gåendets skull, och igår tog jag faktiskt med henne ensam ut medan Belle låg inrullad i en filt i sovrummet. Jag behöver motionen, och det gör egentligen Belle också om hon skall kunna gå ner i vikt (vilket hon behöver)... men hur motiverar man en hund som avskyr varma kläder lika mycket som hon avskyr dåligt väder?!?

Jag mår bra, både fysiskt och psykiskt! Mina sjukdomar finns förstås kvar i bakgrunden, men jag antar att mitt förbättrade psyke gör att jag inte lägger lika mycket märke till dem. Och mycket har förbättrats - migränen är betydligt "snällare" (d.v.s. kommer mer sällan och varar kortare tid), blodsockret, värdena kolesterolen (det finns ju två sorter) och blodtrycket ligger normalt, psoriasisen håller sig väldigt lugn, ångesten och depressionen lyser för det mesta totalt med sin frånvaro (jag får fortfarande ångestattacker, men de är glesa och kortvariga) o.s.v. Det enda jag har svårt att ignorera är smärtorna i ryggen, höger höft och knäna... men det kan jag ta, och blir de jobbiga finns smärtlindring i badrumsskåpet - fast helst vilar jag bort dem. Vill vara rädd om mina njurar, eftersom jag minns hur svårt mamma hade med sina.

Sorgen efter mamma går i vågor, framför allt beroende på mina drömmar och när jag hittar saker eller möter situationer som påminner smärtsamt mycket om henne. Just det där med sakerna är sitt eget kapitel: jag tror att jag har sagt många gånger i mina inlägg att jag kämpar aktivt mot att vara alltför fäst vid döda ting - det är en livslång, men oerhört viktig kamp - och just de saker som är förknippade med mamma är de svåraste. I garderoben hänger t.ex. hennes fusk-minkpäls kvar, ett plagg jag aldrig skulle få för mig att bära men som jag inte klarar av att göra mig av med. Jag har kvar andra plagg också, som jag inte förmår göra mig av med - varje gång jag försöker, ser jag mammas lyckliga ansikte inför mig. De är plagg hon älskade intensivt! Likadant upptäckte jag igår att jag känner för en mycket sliten brödsåg, som borde få pensioneras men som jag håller kvar vid bara för att den kommer från mitt barndomshem. Jag har fler sådana saker, som egentligen inte behövs men som jag håller fast vid av just den anledningen att de "alltid funnits där". Vad gör jag med mammas dockskåp? Jag klarar inte av att ge bort det till vem som helst - jag vill att det skall hamna hos någon som älskar det lika mycket som mamma gjorde.

De här sakerna måste jag givetvis göra upp med... men hur? 

Nå, nu skall jag göra mig en mugg te och krypa upp i ett soffhörn för att läsa.