"Vi kan inte gå åt vänster eller höger,
enda vägen att gå är uppåt - till himlen"
      - munk i Mar Saba-klostret i Palestina

Det har varit en riktig berg-och-dalbanedag idag, som en vän på FB uttryckte det. Med solen lysande på himlen åkte Belle och jag till Mariestad och besiktigade bilen, och det gick jättebra: jag fick med mig ett rent protokoll därifrån. Dessutom fick jag uppleva en rolig händelse, för när jag kom ut efter att ha betalat besiktningen, stod en bil bredvid min bil och föraren ropade: "Kan du tänka dig att sälja din bil?" Jag svarade nej och viftade med proto-kollet: "Särskilt inte med ett så här fint protokoll!" och då vinkade han och körde sin väg. Medan jag, stolt och glad, satte mig i min fina, rena och nybesiktigade bil och fortsatte till Skövde.

Meningen var förstås att hämta hem mamma... men när jag kom upp på avdelningen låg hon till sängs och jag fick veta att hon varit riktigt sjuk under morgonen och förmiddagen, hade kräkts länge och inte kunnat vare sig äta eller ta sina mediciner. Stackars mamma! Nu vill de behålla henne på avdelningen till hon är ordentligt återställd och sådant som blodtryck, värden m.m. ligger stabila... hennes blodtryck hade varit farligt lågt hela förmiddagen, så nu tog jag personalens råd på största allvar och försökte få i mamma ordentligt med vätska. Vi drack mineralvatten, lingondricka och te, och innan jag lämnade henne igen hade hon t.o.m. fått i sig en knäckemacka med prickig korv. Senare fick jag i telefon veta att hon hade ätit middag med god aptit, så förhoppningsvis är krisen över... och jag tror att det var en kedje-reaktion hon upplevde: efterverkningarna av operationen (särskilt smärtan i armen) fick blodtrycket att sjunka, det låga blodtrycket gjorde henne yr och illamående, och det i sin tur fick henne att kräkas. När jag gick var hennes blodtryck dock normalt igen, så jag tror att hon får komma hem antingen i morgon eller på fredag.

Fredag, ja... har jag sagt tidigare att jag aldrig kan planera något, eftersom livet hela tiden förändrar villkoren? Igår pratade jag länge i telefon med Michelle, som berättade att en av hennes kattungar (d.v.s. en hane från en av de kullar hon tagit hand om i uppfödningen S*Nattsmygarn) behövde ett nytt hem, eftersom saker och ting hade blivit så annorlunda i hans nuvarande hem att han hade blivit nervös och inte längre fungerade i familjen. Dess-utom väntade de barn och var rädda att det inte skulle fungera att ha en nervig katt i närheten av ett nyfött barn... så kunde jag hålla ögon och öron öppna efter ett nytt hem åt honom? Idag ringde hon igen och var förtvivlad, eftersom familjen blivit så stressad att de inte orkade vänta längre... tydligen hade katten kissat i deras säng flera gånger under natten. Så om ingen tog hand om honom, skulle de känna sig tvungna att beställa tid hos veterinären och låta avliva honom... mer kunde jag inte höra innan beslutet var fattat. "Vi tar honom" sa jag till Michelle. "Jag kan inte låta en i övrigt frisk, ung katt dö - det är bättre att han får komma hit". Sedan kom vi överens om att hon skulle ordna diverse praktiska detaljer, som t.ex. kolla upp hans försäkring o.s.v., medan jag ringde mamma. Och hon var lika säker som jag: "Ta hem honom". Båda hoppas vi att Philemon, efter den första chocken att möta en ny katt i sitt revir, uppskattar att få en kompis och närmaste allierad - och skulle det inte fungera, har vi åtminstone köpt tid att ordna ett annat hem åt killen. Han är bara tre år! 

Så på fredag skall jag stråla samman med Michelle i Kristinehamn och få både katten och alla hans tillhörigheter. Dessutom skall Belle få träffa Dorika i hundhagen, och Michelle och jag får umgås en stund i alla fall innan hon och Dori reser vidare till Doris väntande "pojk-vän" i Norge. Det var inte så jag hade tänkt tillbringa fredagen, men det är så det blir nu... och sedan skall jag se till att vara hemma mycket för att hjälpa vår nye klosterkatt att komma till rätta i sitt nya hem. Tills vidare står antingen Michelle eller Marie-Ann som ägare åt honom och jag ses som fodervärd... det ger oss som sagt tid, och just tid, tålamod och massor av kärlek är vad den här lille killen behöver bäst nu, vad jag har förstått på det jag fått veta om hans bakgrund.

Tänk, killen är röd och vit... hur många gånger har jag skojat med mamma om att vi saknar en röd katt i reviret?!? *skrattar*

Och innan någon säger något, vill jag understryka att vi är mycket medvetna om att vi inte borde skaffa en katt till - att vi redan nu befinner oss på gränsen till vad vi orkar med. Det här är inte särskilt förnuftigt gjort av oss, det vet vi... men vi anser oss inte kunna handla annorlunda, eftersom det är så akut. Hur det sedan blir längre fram, får bli en senare fråga.