Natten mellan fredag och lördag  

Jag har vissa favoritprogram på TV som engagerar mig särskilt mycket, som t.ex. "My 600 Lb Life", "Doctors Behind Closed Doors" och "A&E"... och jag intalar mig att det är för att jag intresserar mig för andra människors livsöden. Men ibland undrar jag om det åtminstone ibland är en ursäkt för en dold önskan att själv bli inlagd. Nej, jag är inte hypokondriker och jag vill absolut inte vara vare sig sjuk eller skadad! Tvärtom har jag ärvt min pappas låga smärttröskel och avskyr ens lukten av blod, har trots blodgivarkarriär och insulinberoende diabetes kvar min nålfobi och oroar mig för vem som skall ta hand om allting hemmavid i min frånvaro. Men vet ni vad? Den som ligger på sjukhus är för några dagar befriad från alla måsten hemma, alla de där sakerna som väcker ångest och känslor av otillräcklighet. Ingen begär att man skall ligga i sin sjuksäng och försöka betala räkningar med pengar som inte räcker till. Man förväntas inte ringa obehagliga telefonsamtal eller ordna med tusen saker som man upplever sig prestera dåliga resultat på. Och ingen anser att man smiter ifrån sina plikter - man har liksom vattentätt alibi för att inte göra saker som man annars är ansvarig för. 

Medan pappa levde fanns det gott om stunder då jag funderade på att låta lägga in mig på en psykiatrisk avdelning bara för att komma bort från all ångest och tvånget att ställa upp på situationer jag absolut inte orkade med känslomässigt. Varje gång blev det ingenting av dessa tankegångar och det av en enda anledning - jag ville inte överge mamma, som hade det ännu värre än jag. 

Varför pratar jag om de här tankarna nu, när jag nästan har "gått i mål"? När jag inte längre behöver fly mentalt från en omöjlig situation som gör mig illa? Så snart vi bott in oss i nya bostaden och huset är sålt, är ju de värsta av mina bekymmer - de jag får ångest av och inte klarar att hantera - borta. Kanske är det just därför.

Jag drömmer (alltså, när jag sover) ofta, ofta att jag läggs in på sjukhus och orsaken är alltid väldigt suddig. Det enda jag egentligen upplever i dessa drömmar är att jag ligger i en skön säng, blir ompysslad av rara människor och är så borta i huvudet att jag inte bryr mig om vad som händer omkring mig. Det är rätt nära vad jag faktiskt har upplevt de få gånger jag har legat på sjukhus... i allmänhet sover jag bort tiden och är vaken bara när jag måste t.ex. för att undergå någon undersökning eller behandling, äta, ta mediciner eller får emot besök. Skall jag berätta något otrevligt? Jag brukar inte gilla att få besök när jag ligger på sjukhus. Jag brukar vilja vara i fred, slippa bli påmind om världen utanför.

Intressant nog - för mig själv, alltså, i mitt betraktande av mitt eget beteende - har jag en utpräglat stark flyktreflex... men jag flyr aldrig. Jag har varit med om många väldigt jobbiga och otäcka situationer, men aldrig någonsin flytt ifrån dem. Visst är det märkligt? Varje gång jag märker att jag umgås med flykttankar stoppar jag mig själv och konstaterar att "nej du, Kicki, det där vill du göra/tänker du för att smita undan". Det är bl.a. därför jag inte redan för många år sedan gick i kloster "på riktigt" (d.v.s. verkligen sökte till en orden med sträng klausur - ni vet, sådana där kloster där man aldrig lämnar området ens som död). Min tro är stark nog, och jag skulle älska att leva det slags liv man lever i sträng klausur... men jag vet också att just den livsformen inte är min kallelse. Jag är inte beredd att göra de uppoffringar som skulle krävas, t.ex. att lämna mina djur och att stiga upp tidigt om morgnarna. Och vad är det för "kallelse" som inte tål offer? Hela klostertanken handlar ju om att offra det mindre för det större, d.v.s. det världsliga för det andliga. Det är också därför jag inte har "gjort karriär" och lämnat familj och vänner bakom mig för att satsa på mitt ego. Jag hade chansen en gång i tiden - blev erbjuden en fin och välbetald lärartjänst på universitetet i Edinburgh - men insåg att mina föräldrar skulle bli förtvivlade. Dessutom behövde de min inkomst för att klara sig ekonomiskt. Alltså blev jag kvar hemma och livet kom att handla om att finnas till för andra. Något jag inte ångrar.

Nej, jag är sannerligen inte någon ängel (det får vänta till jag når det Eviga Livet efter min död). Änglar tänker aldrig mörka tankar, och de tappar aldrig hoppet. De är målmedvetna i sin totala altruism. De fylls aldrig av ångest över saker och ting, utan hyser tillit till att Gud ger dem verktygen för uppdragen vartefter de behövs. Tillit är just vad jag själv saknar...

Ända sedan barnsben har ett av mina ångestmoln varit att sakna mat. Därför har jag en tendens att handla för mycket livsmedel, fylla skåpen med torrvaror och konserver för att aldrig hamna i situationen att jag inte har mat hemma. Ändå kan jag inte säga att vi svalt under min uppväxt... vi åt dåligt, d.v.s. föga näringsriktigt, men på något sätt blev vi alltid tillräckligt mätta för att kunna somna på kvällen. Kanske är det därför jag kommit att bli lite fixerad av att laga hälsosam, god och lite lyxig mat numera? Och fördjupar mig i dieter, näringslära, matlagningsprogram på TV o.s.v.? Mat hamnar oerhört högt upp på min prio-lista nu för tiden, och att mina djur, mamma och jag äter bra mat är viktigare än att vi har el. Jo, så är det. Vi har ibland fått elen avstängd - men vi har aldrig gått hungriga. 

Varför har jag denna reflex i ryggmärgen? Jag är övertygad om att det är för att vi saknade pengar när jag växte upp. Mina föräldrar tvingades lita till att vänner och släktingar visade generositet, de tog lån de inte kunde betala tillbaka, de drog på sig kreditkortsskulder m.m. Undra på att jag får en sådan ångest av pengar! Och av alla problem jag kämpat med genom åren, har inget varit mer fasansfullt än ekonomin. Jag verkligen avskyr pengar just för att livet handlar alldeles för mycket om den varan. För att jag ständigt måste tänka på det, oroa mig för det, agera för att rätta till svårigheter som uppstår (t.ex. att elen blir avstängd) i stället för att få ägna mig åt de i mitt tycke verkligt viktiga sakerna. Det levande. Familj och vänner, själva livet som sådant. Därför önskar jag inte heller att jag vore förmögen, för det vore verkligen att fastna i pengars makt. Jag önskar bara att jag slapp tänka på pengar hela tiden. Överflöd är ingenting för mig, jag har enkla behov och är inte intresserad av resor, shopping, prylar och annat "världsligt"... men att sakna det basala skrämmer mig bortom ord. 

Snart skall jag förhoppningsvis slippa all denna ångest. Problem kommer alltid att uppstå - livet är inte och har aldrig varit menat att förlöpa i idel ljus och lycka. Men jag kommer snart att ha en bättre chans att få saker och ting att "gå ihop". Gissa om jag längtar dit! Och då kanske jag äntligen slutar drömma om att hamna på sjukhus...