Fredagskväll 


Kaos är granne med Gud
         - Erik Johan Stagnelius


Det är svårt att tro det... men jag sitter faktiskt och skriver detta i vårt nya vardagsrum. Väntan, oron och planerandet är över. Vi har klarat av fas 1 av den här historien, och nu är det snart dags att inleda fas 2: att tömma huset och få det sålt. Men än så länge handlar mina dagar mest om att hämta saker i huset och köra hit... de större möblerna och bok-kartongerna kom på plats redan i onsdags tack vare Laxens duktiga killar (och mina fina syskon, som betalade dem för att göra jobbet). 

Mamma och jag trivs redan bättre än vi någonsin kunnat föreställa oss! Och djuren har, efter lite inledande väs och fräs, börjat finna sig till rätta här, de också. Svårast var det för Sixten... att få in honom i en kattbur visade sig bli en mycket traumatisk upplevelse för oss båda, eftersom jag tvingades jaga honom från rum till rum och stänga dörr efter dörr till han slutligen inte hade någonstans att ta vägen längre... och även då var han så uppskrämd att jag måste slänga en handduk över honom och svepa in honom ordentligt för att kunna bära honom till kattburen och tvinga in honom i den. När vi kom fram hit slank han omedelbart in under soffan, och sedan såg vi inte till honom på hela kvällen, natten och halva torsdagen... faktum är att jag inte fann honom ens när jag minutiöst hade letat igenom hela lägenheten, och därför inbillade mig att han på något märkligt sätt hade lyckats smita ut trots alla mina försiktighetsåtgärder, så jag ringde till flera av mina kloka kattvänner för att få hjälp med efterlysningar och tips om hur jag skulle bära mig åt för att locka in honom igen. Efter några timmars panikletande både här och vid huset, då min ångest inte kände några gränser, kom en av vännerna på idén att Sixten kanske hade krupit upp inuti soffan underifrån (hon hade varit med om det tidigare) - och tänk, där var han! Kanske kan bara en sann kattvän förstå den översvallande lättnad jag kände när jag såg honom? Sent samma kväll kom han äntligen fram, började försiktigt att undersöka rummen och ville sedan upp till först mammas famn och sedan min för att gosa länge, länge. Då grät vi av tacksamhet. Vilken pärs! Det kunde ha förstört hela glädjen i flytten - och inte blev det bättre av att det var mammas födelsedag... hur skulle jag ha kunnat tala om för henne att Sixten hade rymt?!? Nu slapp jag det, och hon slapp dela min gränslösa ångest under de där timmarna jag trodde att han hade lyckats ta sig ut ur lägenheten.

Jag skall inte skriva mer i kväll... det är redan mitt i natten och i morgon har jag mycket att göra (det har varit så ända sedan i onsdags, så jag är rejält trött och har ont i hela kroppen), så jag måste definitivt komma i säng. Men, som sagt, nu är själva flytten gjord... och vi har allihop börjat göra oss hemmastadda i vår nya bostad. 

Bara en sista sak. Idag fick jag ett brev från läkaren som remitterade mig till röntgen för att utreda varför jag har så ont i vänsterarmen - resultatet visar tydligen att jag har något som kallas kalkaxel. Så nu vill han träffa mig för att diskutera operation! Det kom som en stor överraskning... men jag tänker inte grunna på det nu, utan vänta med både funderingar och frågor till vi träffas