Sen tisdagskväll 


För någon dryg vecka sedan eller så lyckades jag, efter många om och men, få loss en fästing på ryggen... men jag fick inte ut även mundelarna, och bettytan växte, kliade och smärtade. När det inte läkte utan tvärtom blev allt jobbigare insåg jag att jag troligen hade fått borrelia... så idag var jag till Närhälsan och blev undersökt av en sköterska och två läkare. De var samstämmiga: visst var det klassisk borrelia! "Jag skall skriva ut antibiotika" sa den ene läkaren, och jag ropade efter honom att jag inte ville ha Dalacin, eftersom det får allt man äter och dricker att smaka just Dalacin - till slut slutar man att äta och dricka för att slippa den smaken i munnen (något jag lärde mig i samband med min nackoperation). Så gick jag till apoteket, sakta för att läkaren skulle hinna skriva receptet... men när jag kollade med apotekaren, hade det inte kommit något. Okej, jag besökte biblioteket och lånade två böcker (bl.a. Magnus Ugglas memoarer) och två filmer ("Coco" och "Fantastiska vidunder"), och så gick jag tillbaka. Fortfarande inget recept. Återvände till Närhälsan, en sköterska gick in till läkaren och kom sedan ut med beskedet att nu skulle receptet vara klart... och det var det, på sätt och vis, för receptet fanns där: på penicillin, som jag är allergisk mot. "Det står ju i min journal" sa jag förvånad. Skulle jag behöva gå tillbaka ännu en gång? Nej, apotekaren ringde läkaren, som inte hittade anteckningen om min allergi och hade uppfattat det jag sagt som att allt annat än Dalacin gick bra... men okej, han ändrade i receptet och äntligen fick jag ut en antibiotikasort jag tål: Doxyferm. Puh! Somrar är nog bra, men tillfälliga läkare som inte känner till ens medicinska historik (anamnes, tror jag det heter på fackspråk) kan göra livet struligt emellanåt. Tur att man har gott om tid! Belle var hos Maria, så hon led ingen nöd medan jag var borta.

Tillbaka hos Maria fick jag veta att hon ville bjuda på middag, och det visade sig att hon bjudit in även Alex och Daniel. Trevligt! Det blev hemmagjord pizza, som Maria gjorde, och en god sallad, som Alex gjorde. Efteråt spelade vi ett parti Yatzy och drack kaffe, och tänk, jag lyckades med något jag inte trodde var möjligt: under samma spel fick jag Yatzy tre gånger! *stora ögon* 


Skrivet senare samma natt:

Jag fortsätter att googla på Youtube-filmer, sajter och bilder som när och bygger upp min längtan efter att skapa ett slags inre klosterliv för mig själv. Igår talade jag med en person som varit med på helgens tältmöte och upptäckte till min förvåning att även hen hade drabbats av en inre bönestrid p.g.a. den där schizofrena upplevelsen av den Helige Andes röst i somt den kvinnliga "profeten" (jag anser nu nämligen att hon inte alls var en äkta profet) sa och helt andra andars röster i annat hon försökte få att låta som sanning. Jag var alltså inte ensam om att känna att någonting var fel - att budskapen inte var oblandat gudomliga utan att somligt kom från ett helt annat håll! Hen hade även, som jag, blivit arg när katten bars ut eftersom vi båda upplevde att det var Gud som sände katten in i tältet för att markera att djuren inte är dumma och själlösa som den där kvinnan tyckte och försökte få oss att instämma i. Det stärkte mig i min övertygelse att den väg hon visade oss på inte är min väg - att jag gör rätt i att fortsätta låta Jesus Kristus styra hur jag läser de bibliska texterna och ser på mina medmänniskor, att det jag skall göra är att älska mycket och inte döma alls. 

På en punkt hade kvinnan som kallade sig "profet" rätt: Guds råd att skynda in i Honom som var mitt skyddande torn. Redan när hon nämnde ordet "torn" såg jag korset framför mig, och jag kunde höra ord från den där lilla skriften om och av St. Paulus av Korset pingla i huvudet som en liten påminnande klocka: att utan passionsmysteriet, utan korset, är kristendomen ingenting. Det var när Jesus led och dog för att sedan uppstå från döden som Han blev så oändligen mycket mer än "bara" en gudomlig profet för sin omvärld - det var först då det verkligen blev kristallklart att Han var/är Gud och inseparabel från Gud Fadern och den Helige Ande. Innan dess fanns det utrymme för tvivel... men inte då, och inte sedan dess. Väggen mellan Gud och oss människor blev genomskinlig i det ögonblicket, och sedan dess kan vi - om vi ger oss själva chansen - se rakt in i himmelriket. Visst är det fascinerande?!? Det är omöjligt att inte bli förälskad, totalt förlorad, i Jesus Kristus eftersom jag ser att Han är alltigenom Kärlek... det finns inte en mörk fläck i Honom, ingenting som föder rädsla, hat eller ondska ens i det minsta lilla... som jag ser det, är den som beskriver Honom på ett sätt som injagar rädsla i en människas hjärta eller får henne att känna sig bortstött eller förtappad ingenting annat än en falsk profet, en ond ande, en förledare.

En sak jag har funderat mycket över är det symbolspråk som ligger i "brudmystiken", d.v.s. att Jesus (Gud Sonen) är brudgummen och man själv bruden. För en heterosexuell kvinna och en homosexuell man är den tanken inte konstig... men hur känns det för en homosexuell kvinna eller en heterosexuell man? Det måste jag fråga mina kristna vänner om när jag får möjligheten att ta upp en sådan intim och personlig tankegång med dem... det är ju inget man tar upp över ett kaffebord, menar jag. Åtminstone inte om andra också sitter där och hör vad man pratar om .

Hur det är för munkar, vet jag inte... men när en kvinna blir nunna kläs hon till brud, och när hon efter postulanttiden och novisåren avger sina eviga löften får hon en vigselring som symbol för att hon har gift sig med Gud. I katolska sammanhang sker något liknande när barnen begår sin första nattvardsgång - då kläs de till små brudpar, flickorna som brudar och pojkarna i fina kostymer, symboliserande att de träder in i ett personligt förhållande med Gud. Hur barnen själva upplever det, vet jag inte eftersom jag är uppvuxen inom den svenskkyrkliga protestantismen... men jag vågar nog påstå att det allraminst känns högtidligt. 

Hur som helst tänker jag bygga vidare på vad jag känner att allting jag gör just nu pekar på: ett fördjupat inre klosterliv med utökad plats för tystnad, stillhet, lectio divina och givetvis bön. Kontemplativ bön. Allt jag upplever sedan den där magiska dagen i vårvintras då mitt hjärta plötsligt fylldes av frid, trots att inget särskilt hade inträffat, styr mig alltmer åt samma håll... böcker jag läser, gudstjänster jag deltar i, samtal och bön, även profana händelser i vardagen... allting talar om samma sak. I kärnan finns den där friden, förmågan att inte låta mig uppröras eller stressas vad som än händer... och drömmen om den döende mannen, vars budskap bara blir klarare och klarare. 

Jag har flera gånger skrivit att jag vill vara den Maria som sitter vid Jesu fötter och lyssnar till Hans röst. Men Hans fötter är också korsets fot, något jag inte varit direkt klar över förrän i helgens bönekamp... nu vill jag inte vara en Maria utan Carina, och jag tänker förbli här, tätt intill korset, där allt är så enkelt och begripligt.  


Några citat ur en dokumentär om trappister, som jag fann talande:


"Quiet is not really an abscence of sound, it's an opportunity
to hear the real, natural world speak"
                                                              - Thomas Moore, författare

"The solitude is the space in between the notes"
                                                              - anonym trappistmunk

"For many people in the world, it's not 'the Kingdom come'
but 'the Thingdom come'
                                                             - trappistabbot Christian Carr
                                                            på tal om klosterlivet som en
                                                            proteströrelse mot materialismen
                                                            i världen