Sen lördagskväll 

Idag fyllde min vän och granne Maria år, och vi samlades allihopa - Alex, Daniel, Maria, Perry och jag (Nina var tyvärr bokad på annat håll) - hemma hos Alex och Daniel för att fira henne. Daniel lagade den godaste korv stroganoff jag ätit, tror jag (och var vänlig nog att dela med sig av hur han hade kryddat den - den hemligheten ville både Perry och jag åt - hihi!) och sedan visade  sig Maria ha ordnat en fullständigt ljuvlig gräddtårta med lingon och blåbär, jag kokade kaffe och vi presentade henne med bl.a. blommor och dynor till hennes uteplatsstolar m.m. Jag hoppas verkligen att hon kände sig ordentligt firad!

Först rätt sent gick jag hem och kom precis lagom för att se en film jag väntat länge på skulle visas på TV: "Fantastiska vidunder och var man hittar dem" (en slags förhistoria till Harry Potter-berättelserna). Den var så bra att jag funderar på att så småningom unna mig den på DVD... men det får vänta, för framför mig har jag åtskilliga dyra investeringar att bädda in i min lilla budget: bl.a. är mina sommardäck inte bra, så de behöver bytas ut, och Belle behöver få sina tänder rengjorda, och Perry (som fått låna min bil en vecka medan hans egen varit på verkstad) berättade idag att jag troligen måste byta ett hjullager snart eftersom det "sjunger" på ojämn väg. Nåja, jag får ta en sak i taget.

Hur som helst, nu sitter jag här i mitt soffhörn och funderar på vägen framåt. Har särskilt tänkt på mina andliga vägledare... de är några stycken, för man finner guldkorn på många håll och känner sig dragen till mycket som klokare människor än man själv har kommit till insikt om och vill dela med sig av. Nämnde St. Therese av Lisieux häromdagen, den unga karmelitnunnan som dog bara 24 år gammal men som redan hade nått en svindlande andlig mognad... och just Karmel är min viktigaste inspirationskälla, näst Bibeln, förstås. T.ex. har jag fått många viktiga insikter av en annan karmelit, munken broder Lorens, som arbetade i sitt klosters kök och levde i ett ständigt pågående samtal med Jesus som han föreställde sig satt på en stol bredvid honom i köket medan han arbetade. Att hans samlade brev och samtal givits ut under boktiteln "Att leva i Guds närvaro" förvånar inte, för det var kärnan i hans budskap till sökande kristna... att ständigt leva som om Jesus själv befinner sig precis i närheten. För det gör Han, men det är inte alla som tänker på det eller vågar tro att de är så viktiga för Honom att Han vill vistas i deras sällskap. 

En tredje andlig inspirationskälla är en annan munk, Charles de Foucauld, som man ytligt sett kunde tro var totalt misslyckad... hans mission gick ut på att vistas bland de ickekristna och genom sitt dagliga liv utgöra ett exempel på kristendomens budskap och hjärta, men ingen verkade attraheras av tanken så han levde alldeles ensam i den nordafrikanska öknen utan vare sig bröder eller församling... tills han blev mördad, bara dagar innan de allra första bröderna i hans lilla orden Jesu små bröder anlände till oasen. Idag finns det Jesu små bröder och Jesu små systrar över hela världen - ja, också i Sverige, bl.a. i Fisksätra (Nacka kommun) där jag själv bott i många år. Charles de Foucauld hade en hel del gemensamt med broder Lorens; bägge ansåg att det var den Levande Jesus man skulle följa... bl.a. skrev broder Charles i ett brev att pilgrimsresor till Israel/Palestina var som att lämna en kär vän ensam i ett rum medan man gick in i ett annat rum för att beundra vännens porträtt. 

Och så har jag en svensk mystiker bland mina förebilder: Hjalmar Ekström. Han ville först bli diakon, men det kunde han inte försörja sig som så i stället blev han skomakare... och det var medan han arbetade i sin ensamhet som hans andlighet djupnade till sann kristen mystik. Efter en tid började han att brevväxla med andra andliga sökare, och det är i hans brev de flesta finner vägledning... men för mig har det alltid snarare varit hans liv som lyst upp min vandring, detta att leva i "det fördolda" och ändå bli ett klart ljus för så många människor. 

Och vet ni vilka de var som visade mig på Hjalmar Ekström? Karmeliterna, förstås! De känner igen sin katolska bönetradition och mystik i denne protestantiske svensk, vilket visar på det universella i hans mystiska erfarenhet... de kristna som går djupare in i sitt böneliv än deras samfund generellt visar upp finner snart att vi alla hör ihop, vi är alla bröder och systrar i Jesus Kristus, och gränserna mellan olika konfessioner är sällan annat än fiktiva människoskapelser. Det är därför vi är så många som söker insikter överallt, inte bara inom våra egna samfund... vi vill dricka Livets Vatten direkt av den Helige Ande och inte nöja oss med de smuttar som kyrkor delar ut. Att vi samtidigt kanske väljer att tillhöra ett visst samfund handlar mer om det "språk" olika gudstjänstformer förmedlas på... jag har t.ex. valt att vara katolik, eftersom jag trivs bäst i de gudstjänster som koncentrerar sig på sakramenten och det gemensamma bedjandet, men jag kommer ursprungligen från Svenska Kyrkan (protestantismen) där framför allt läran (i form av predikan) har den centrala platsen i gudstjänstfirandet. Enklare uttryckt: i en katolsk kyrka, om gudstjänsten blir för lång, skippar man predikan och går direkt på nattvarden, medan man i en protestantisk kyrka skippar nattvarden och går direkt på predikan. Låter det som hårklyverier? Jag kan använda en annan bild: i en svenskkyrklig gudstjänst sitter du still i din bänk och lyssnar cirka 90% av tiden, medan du i en katolsk gudstjänst ömsom står, ömsom ligger på knä, bara sällsynt sitter still i bänken. Du ber högt tillsammans med andra, och tyst för dig själv, och du upplever gudstjänsten inte bara med öronen utan också med ögonen, luktsinnet och kroppen. Med detta sagt, värderar jag ingenting mer eller mindre än något annat... vad man väljer beror på vad som talar bäst till en.

För att summera det jag skrivit så här långt, har jag pusslat ihop en andlig skola som ger mig de största insikterna och bäst stämmer överens med vad mitt hjärta och min själ upplever. Jag anser mig själv vara en liten och alldaglig människa, långt borta från det storslagna och färgstarka, och när jag söker min plats i världen - ur andlig synvinkel, alltså - inser jag att den inte är vare sig publik eller ledarinriktad, utan just som St. Therese av Lisieux, broder Lorens, Charles de Foucauld och Hjalmar Ekström ett liv i det "fördolda". Kanske är det så att Gud vill ha mig för sig själv, s.a.s.? Alla är inte kallade att gå ut och missionera, somliga hamnar i stället någonstans undanskymt, där de inte frestas att bli högmodiga och brista i ödmjukhet... Gud gör vad Han kan för att skydda sina minsta och mest bräckliga barn från Ondskan.