Onsdag eftermiddag 


I natt vaknade jag med ett ryck, drabbad av ett bortglömt barndomsminne. Det hade naturligtvis att göra med boken jag håller på att studera... det sista jag läste innan jag släckte igår kväll var en text om hur barn blir jagsvaga av att deras föräldrar villkorar grundläggande behov hos barnen som t.ex. kärlek och trygghet genom utpressningar och hot av typen "Om du inte gör som jag säger/vill, så..." . Och minnet av en alldeles speciell händelse chockade mig vaken... jag var elva-tolv år gammal och stod i lilla hallen (där ytterdörren fanns) mitt emot min pappa, som inte tagit väl upp att jag sa emot honom. Nu minns jag inte vad jag hade sagt, alltså, vad själva sakfrågan handlade om, men jag minns att han stirrade stint på mig, vände sig om och öppnade ytterdörren på vid gavel samt svarade mig: "Om det inte passar, så är du fri att gå. Varsågod! Gå din väg! Du behöver inte bo här om du inte trivs". Hans reaktion fyllde mig med en sådan fasa att jag måste ha blivit kritvit i ansiktet och darrat i hela kroppen (jag minns att jag nästan kräktes av skräck, för jag var ett känsligt och lättskrämt barn, vilket alla i familjen var väl medvetna om - inte minst pappa), och hela historien slutade med att jag bönade och bad att få stanna, bad om ursäkt om och om igen fast jag hade haft rätt, gränslöst krälade i stoftet för honom... varpå han "storsint" stängde dörren och lämnade hallen. Jag hade fått sälja min spirande självständighet, min själ, för att inte bli utkastad ur familjen. Elva-tolv år gammal. Vettskrämd.

När jag tänker tillbaka på den här händelsen, fylls jag av en obeskrivlig vrede. Hur kunde han bemöta ett barn - sin egen dotter - på det viset?!? Hur var det ens tänkbart att tvinga ett barn, inte ens en tonåring, att så totalt underkasta sig i en situation som troligen handlade om en småsak? (De stora sakerna vågade jag nämligen aldrig mopsa mig om, så det kan bara ha varit något litet och oväsentligt jag ville göra/ha och som han inte gillade). Om jag hade varit där nu, som vuxen, och åsett sceneriet hade jag nitat honom - bara slagit honom med all min kraft (och när man är rasande, äger man övermänskliga krafter) rakt in i ansiktet med knuten näve. Och sedan skällt ut honom till han bara var en våt fläck på golvet. MAN GÖR INTE SÅ MOT ETT BARN! INTE EN ENDA VUXEN, ALLRA MINST EN FÖRÄLDER, FÖRNEDRAR ETT BARN PÅ DET DÄR VISET! 

Nu förstår jag varför mitt jag försvann... sorgen och ilskan är båda väldigt, väldigt tunga att bära just nu.