Natten mellan tisdag och onsdag 


Så kom det äntligen, det hett efterlängtade beskedet: banken har -  efter jag vet inte hur många turer och lika många versioner av köpekontrakt och köpebrev - slutligen bestämt sig för att godkänna försäljningen av huset! Huset är sålt, mamma!!! Och till rätt köpare, dessutom - den vi ville skulle ta över efter oss. Han kommer att göra det så fint, så fint... och mamma, det kommer att bo ett antal katter i huset när det är inflyttningsmässigt. Är det inte underbart?!?

I kväll har jag varit i Equmenia och deltagit i ett bönemöte. Det var samma predikant som under det där tältmötet i Otterbäcken som jag var med på förra fredagen, och nu vet jag vad han heter: Dag Järnmark. Han hade också med sig samma musikanter och den förbedjare (eller vad det nu kallas, alltså den som inleder mötet med en öppningsbön och välkomstord) som äger gården där tältmötena hålls, så jag var ganska nyfiken på om jag skulle uppleva det här mötet annorlunda än det förra... och ja, på sätt och vis gjorde jag det, eftersom jag den här gången visste hur det skulle vara och därför hade lättare att stänga ute alla de andra deltagarnas viftande med armarna och inflikade i predikan och bönerna med de där speciella tillropen "Halleluja", "Tack, Jesus" m.fl. När det gällde vad predikanten sa, var det dock precis som förra gången: ibland höll jag med, ibland inte alls. Det var särskilt en sak som fick mig att reagera; han pratade om att man knappast möter Jesus på gatorna, eftersom Han "sitter på sin Faders högra sida" och att han hade rentav lite grand förlöjligat ett gäng bedjare som stod utanför ett hus och bad Jesus gå in för att frälsa alla därinne. Vilket rimmar illa redan i sig - eftersom han också betonar hur fel det är att döma någon - men det strider också mot min personliga tro: att Jesus finns inuti oss alla, och att vi bär Honom med oss vart vi än går. Denna tro baserar jag på en mycket speciell upplevelse jag hade för många år sedan när jag satt fast i en bilkö på väg till min dåvarande arbetsplats och oroade mig för att bli försenad... i nästa stund fylldes jag av en sällsam känsla och började betrakta alla människor omkring mig - gående, andra bilförare o.s.v. - och insåg att "där sitter Jesus i bilen bredvid mig" och "där går Jesus och skjuter en barnvagn framför sig" och "där står Jesus och väntar på grönt ljus", liksom att Jesus skulle möta mig i mina kollegor när jag kom till jobbet, så jag hade ingenting att vara orolig över. För mig är det alltså självklart att Jesus existerar i oss allihopa, att vi bär på Gudsgnistan och är delaktiga i det gudomliga, även om vi självklart fortfarande har rätt att säga ja eller nej till att följa Hans vilja och agera som Hans barn. Så när jag hörde predikanten utbrista att Jesus inte går omkring på gatorna, var jag på vippen att utbrista att "jo, det gör Han!"... men så ville jag inte avbryta hans tankegång, eftersom det skulle göra allting rörigt för oss allihopa, och bestämde mig för att tiga. Det var ju inte min predikan utan hans. Jag har mina egna tillfällen att predika och skall inte stjäla andras.

Däremot sa han någonting som var så genialt, glasklart, att jag skrev ner det för att spara orden: "Jesus hade aldrig problem med syndarna, han hade problem med fariséerna". För det är sannerligen sant, om man läser evangelierna. Och jag tror absolut att det är de som tror att de vet bäst och ser ner på andra som tillhör Guds största bekymmer - bortsett från kampen mot ondskan, naturligtvis. Den tankegången kopplade jag också till ett stycke ur Bibeln som jag faktiskt har markerat som ett uttryck för exakt vad vi idag har problem med, nämligen xenofobin. SD säger sig värna om kristendomen, men jag finner en uppsjö av texter i Bibeln som talar direkt emot vad högerextremismen står för och har så smått börjat publicera dem på FB som markering mot deras skärande vantolkning av kristendomen. Så här står det i Apostlagärningarna 17:6-7:

"När de inte kunde hitta dem, släpade de Jason
och några andra bröder inför stadens styres-
män och ropade: Dessa som har vållat oro i
hela världen har nu kommit hit också, och Jason
har tagit emot dem hos sig. De bryter alla mot
kejsarens förordningar och säger att det är en
annan som är kung, en som heter Jesus. Med 
detta hetsade de upp folket och stadens styres-
män."

Låter det bekant? Verkar det inte väldigt likt vad högerextremisterna säger om muslimerna i vårt land? Och vi som öppnar våra dörrar för dem är som Jason - lika skyldiga som "inkräktarna". Det är ju det högerextremisterna säger om sådana som mig och andra som bejakar det mångkulturella: att vi är landsförrädare. Men kristendomen är inkluderande - inte exkluderande! Vi är bundna av vårt löfte till Jesus att älska vår nästa såsom oss själva. Oavsett vem denne nästa är. Utan detta kärleksbud är vi inte sanna kristna. 

För att nu byta ämne en smula, så var det en annan sak jag funderade över under och efter mötet. Jag är från min egen kyrka van vid att vi alltid sjunger om "vi" och "oss" i psalmer, hymner och liturgiska böner, men i de frikyrkliga sångerna används ord som "jag" och "mig" mycket oftare. Det här har egentligen ingen bärande betydelse för individen som sjunger (bortsett från att en text känns mer personlig om man sjunger som om man själv skrivit texten) utan beror med största sannolikhet att texterna skrivits ur olika perspektiv: psalmerna är menade som en församlings gemensamma uttryck för tro och tillbedjan, medan sångerna handlar om individens frälsning från synd och mörker. Förmodligen skulle jag inte ens ha lagt märke till det på något annat sätt, om det inte vore för en kort intervju med den amerikanske filmaren Michael Moore där han jämför det amerikanska folkets samhällsanda med det svenska och säger att i USA är det alltid "me, me, me" (jag, jag, jag) medan det i Sverige handlar om "us, us, us" (vi, vi, vi)… och att det skapar helt olika inställningar till hur ett samhälle skall se ut. Nota bene, jag säger inte att det finns en sådan här skillnad mellan det katolska och det frikyrkliga! Jag är bara fascinerad över hur olika perspektiv kan ge olika "färger" åt hur vi tänker och känner... inte så att det ena är bättre än det andra, utan att det handlar just om olika perspektiv - inåt respektive utåt. I den katolska traditionen är den främsta missionsmetoden att "leva som man lär" d.v.s. att vara ett levande föredöme för andra att se och vilja ta efter. Inom frikyrkan verkar den främsta missionsmetoden - och jag använder med avsikt ordet "verkar" eftersom jag absolut inte är säker på min sak! - vara att gå ut och vittna bland allmänheten, precis som i en rättegång där vittnet skall övertyga juryn om att någonting är sant och därför avgörande för utgången. Än en gång: jag säger inte att det ena är bättre än det andra! Bara att olika traditioner väljer olika vägar att sprida Guds ord i världen och "göra alla folk till lärjungar". I de gamla kyrkorna (dit katolicismen hör) är trosuttryck (notera ordet "uttryck", d.v.s. att visa en känsla eller åsikt i en fysisk handling) i första hand en gemensam upplevelse, medan de i den frikyrkliga sfären handlar om att varje enskild individ aktivt sprider evangelium. Kanske är det därför vi katoliker kallar våra sammankomster gudstjänster och de frikyrkliga oftast säger möten? Det skulle också kunna förklara varför sakramenten lyser med sin frånvaro (jag har nu följt framför allt Equmenia i trekvarts år och ännu inte varit med om ett enda nattvardsfirande) medan armviftandet och de spontana utropen är lika sällsynta i min kyrka.

Sedan finns det en central sak vi alla oavsett samfund delar: bönen, d.v.s. den personliga relationen mellan individen och Gud. Och den biten är ju den allra viktigaste, för att vara kristen handlar om att vara Guds barn, se Gud som sin Fader (haka nu inte upp dig på ordet Fader; Gud står givetvis utanför - ovanför - sådant som könsidentiteter). Det är alltså bönelivet som definierar en kristen, inte hur vi firar gudstjänst, hur vi missionerar eller hur vi formulerar vår tro i sjungen form. 

Nu skall jag göra mig en riktigt god kopp te och fira med en sockerfri pepparkaka att huset är sålt. Och sedan skall jag sova riktigt gott! I morgon är det dags att träffa kuratorn igen.