Söndagskväll 

Idag har Olafs och Jessies husse varit på besök för att titta till dem. Han var mycket trevlig, och jag hoppas att han tycker att jag tar väl hand om hans pälsklingar... fast det började inte så bra, för katterna hade glömt bort deras hund - en ljuvlig "gatukorsning" med Basenji-utseende som heter Ted och som älskar "sina" katter (han var med och födde upp Olaf, fick jag veta) och som förstås inte kunde förstå varför de sköt rygg, fräste och klöste till honom när han kom nära. Stackars Ted, så ledsen han blev! Men husse var lugn och bjöd på godisar, både till hund och katter, och snart lugnade situationen ner sig. Godbitarna fick Belle att slappna av också... från början skällde hon skallen av sig när Ted kom in i hennes revir och sedan låg hon under soffan och morrade så att möblerna vibrerade. Till det bjöds på godis, som sagt. Efter det var isen bruten och alla djuren glada - tänk, en sådan skillnad lite godis kan göra! *skrattar*

Vi tvåbeningar drack kaffe - puh, nu känns det som om det kluckar inombords! - och pratade katter, gemensamma bekanta här på orten (husse kommer från Otterbäcken) och garn... ja, han stickar! Och han tyckte mycket om mina grytlappar, som jag visade honom, så det slutade faktiskt med att han köpte två stycken. Som han glömde kvar när han åkte... men det gör ingenting, för han kommer tillbaka på nyårsdagens eftermiddag för att lämna Olafs och Jessies pass ifall jag behöver ta någon av dem till veterinären. Där står ju allt som hänt dem - vaccinationer, chipnummer o.s.v. Redan nu hade han med sig presenter till både katterna (blöt- och torr mat samt kattsand) och till mig (hemmagjord marmelad och en fin tvål gjord på renfett - lyxigt!), och jag hoppas att jag visade tillräcklig tacksamhet för jag blev väldigt glad.


Skrivet senare samma kväll:

I kväll har vi bekymmer här i huset - någon tvättar, trots att sista tvättiden var kl. 20.00. I vanliga fall skulle jag inte haka upp mig på en sådan sak, för det finns förmodligen en anledning... men ovanför tvättstugan bor en gammal dam, och själv har jag porten in till tvättstugan vägg i vägg vilket gör att både djuren och jag hoppar till här i vardagsrummet varje gång den slår igen. Och det gör den stup i kvarten, eftersom den som tvättar går fram och åter mellan tvättstugan och sin lägenhet. Ringde till Securitas, som hanterar vår Störningsjour på tider då hyresvärden inte går att nå, men de kunde ingenting göra eftersom det inte handlade den störandes lägenhet eller trappuppgången (de har inte befogenhet att gå in i tvättstugor och källarförråd, sa de)... så nu har jag i stället mejlat hyresvärden och bett dem att antingen dämpa porten eller ordna så att elen slås av t.ex. kl. 22.00 om kvällarna. Så var det i Fisksätra, där jag bodde i många år... en enkel åtgärd för att hindra tvättande på sena kvällar och nätter.

När jag inte agerar Husombud (jodå, jag har erbjudit Hyresgästföreningen att bli aktiv här i området och de är intresserade så  jag skall få utbildning m.m. för att kunna agera på ett bra sätt i bofrågor) tittar jag på "Sagan om Ringen" och dricker te. Känner mig lite för uppe i varv för att krypa i säng ännu... tankarna snurrar på rätt bra, eftersom det är nyårsafton i morgon (eh, senare idag) och jag aldrig kan låta bli att fundera både över det som varit och det som kommer. 

Det är lustigt... den nyårsnatt jag minns bäst var någon gång i början av 1980-talet, när jag satt och räknade ut att jag skulle fylla 36 år 2000. Då kunde jag inte ens föreställa mig hur världen och mitt liv skulle se ut... det kändes som science fiction! Och på sätt och vis har den känslan besannats, för en hel del saker har hänt som verkligen var science fiction på den tiden... Internet, att nästan alla människor i nästan alla länder numera har datorer och smartphones, att gentekniken har kommit så långt, att man kan transplantera organ och t.o.m. odla mänskliga organ i laboratoriemiljö... listan kan göras lång. Men annat var också ren science fiction, fast på ett helt annat sätt: att vi skulle upprepa misstaget att tillåta nationalism och nazism, t.ex. Och att européer och amerikaner, trots att vi alla fortfarande minns andra världskrigets fasor, är beredda att begå samma gruvligheter som skedde då. Bara för att vi inte vill dela med oss av vårt överflöd.

År 1997 kom en film upp på biograferna som hette "Gattaca". Tyvärr såg jag den, och jag har aldrig lyckats glömma den... en värld indelad i A- och B-människor, där den som har fel gener antingen dödas direkt efter födseln eller tvingas leva i ett slags slaveri åt de som råkat få bra gener. Minsta defekt kunde räcka, så var man plötsligt en värdelös existens som tärde på samhället. Nu har vi kanske inte nått ända dit än... men som saker och ting utvecklas, kan jag skönja en början åt det hållet i folks tänkande och det skrämmer mig så mycket att jag hoppas att jag hinner dö innan det blir verklighet. Förut ville jag alltid bli urgammal för att få se vad framtiden bar med sig, men numera vet jag inte om det lockar särskilt... nu är jag inte längre rädd för att dö, inte bara för att jag tror på himlen utan också för att jag faktiskt inte attraheras av vad framtiden kan innehålla. Det jag tänker koncentrera mig på är att göra livet så bra som möjligt för så många som möjligt medan jag lever, och sedan släppa taget utan ånger.