Tidig torsdagsmorgon 



I natt har jag inte sovit... huvudet har gjort alltför ont, och medicinerna har inte fungerat som de brukar. Jag vet inte vad det beror på, för jag tycker inte att någonting varit annorlunda... jag dricker ordentligt, äter regelbundet och tar resten av mina mediciner samt insulinet. 

Det enda som inte varit vanligt är vädret - för igår eftermiddag kom det så innerligt efterlängtade och desperat behövliga regnet! Om jag inte missminner mig nu (sådant vågar jag aldrig vara spiksäker på, eftersom jag är så glömsk) så har vi bara haft tre-fyra mulna och regniga dagar sedan april och hettan har hela tiden blivit allt värre, torkan allt svårare och människor allt sjukare. De senaste dagarna har olika myndigheter gått ut med regelrätta varningar, dels om den enorma brandrisken (det brinner på minst hundra olika platser i landet just nu) och dels om hälsofarorna för många människor: barn, gamla, sjuka o.s.v. Men, som sagt, igår kom ett förlösande regn hit till oss i alla fall och Maria och jag, som just satt på min uteplats och drack iskyld dricka, blev alldeles lyriska! Luften blev plötsligt lättare att andas, och temperaturen sjönk till normal svensk sommar... men säg den glädje som varar, för trots att det fortsatte att dugga resten av dagen och kvällen så kom natten med samma klibbiga värme igen. En dags regn räcker förstås inte på långa vägar - hela landet behöver minst en hel veckas ihållande regn för att rädda vad som räddas kan... så att skördarna inte slår totalt fel utan åtminstone en viss procent blir bra, så att bönderna slipper nödslakta svältande djur för att fodret inte räcker, för att naturen inte skall vissna totalt och dö framför ögonen på oss (björkarna är redan gula!) och för att vattentäkterna inte skall sina. Den som fortfarande inte har insett att världen befinner sig mitt i en katastrofal global uppvärmning måste ha rejäla skygglappar på sig!

Men, som sagt, mitt huvud värker infernaliskt, och det enda ovanliga är lufttrycket. Jag har försökt lägga mig flera gånger, men varje gång jag lutar mig i horisontell riktning känns det som att skallen skall sprängas... så till sist gav jag upp och satte mig att virka, dricka ännu mer isvatten än jag redan brukar göra och ägna mig åt stillsamma funderingar om framtiden.

En dröm som mamma och jag närde tillsammans var att helga vilodagen, d.v.s. göra söndagen till Guds dag i våra liv. På riktigt och helhjärtat. Den drömmen skulle jag vilja göra verklighet av nu, när inte vård m.m. står i vägen. Medan mamma levde kunde vi inte - dagarna hade sina ofrånkomliga rutiner som oroade lugnet och innebar spring i dörren m.m. Hemtjänst, hemsjukvård, akuta problem o.s.v. tvingade oss att ta emot folk, röra oss ute bland folk, kommunicera med vårdinstanser o.s.v... det blev aldrig ens en timmes lugn och ro, och därmed inget utrymme för bön, kontemplation, andliga samtal, andakt och mer liturgiskt präglad sång. 

Men nu är det bara jag här - och det enda springandet i dörrarna står jag själv för. Så nu har jag faktiskt möjligheten att vika hela söndagen åt det heliga... men har jag tillräckligt med ro i själen för att klara av det? Det skulle ju - som jag skulle vilja utforma det - innebära att jag inte umgås med någon, om jag inte bestämmer mig för att delta i någon gudstjänst, vill säga; inte använde Internet, inte talade i telefon, inte tittade på TV (fast just den detaljen är inte särskilt svår - dels tittar jag inte så mycket på TV ändå och dels finns det sällan något att se på söndagarna), inte höll på med allt möjligt som jag gör annars om dagarna...

Vet ni, jag tror att jag skall testa i alla fall. Och se vart det leder mig. För jag behöver verkligen stödet av Gud på tusen olika sätt, och stillhet att höra mitt hjärtas röst. Jag behöver läsa mer uppbygglig litteratur, inte bara biblisk utan också andra andliga böcker. Jag behöver få be i timtal utan att bli avbruten. Jag behöver tystnad och frid. Annars kommer jag nog aldrig underfund med vem jag är nu, när mamma är borta ur mitt liv.