Måndag, tidig eftermiddag 


Kan man säga så: siffrig? Jag läste någonstans någon gång för länge sedan att svenska språket är rätt unikt, eftersom vi kan göra verb av substantiv och adjektiv, vilket tydligen inte många språk klarar av p.g.a. sin grammatiska form. Nu gjorde jag adjektiv av ett substantiv, och det gick ju också bra... hihi!

Som du vet är jag sifferblind, d.v.s. jag blandar ihop siffror som liknar varandra och har problem med matten i flera avseenden. För det mesta fungerar vardagen ändå eftersom jag med åren har lärt mig knep (t.ex. att visualisera en taluppställning inombords eller att "rita" den med ett finger i handflatan) och multiplikationstabellen har jag lärt mig utantill (stort tack, gammaldags skolundervisning, för den gåvan!). Men när jag t.ex. skall betala räkningar via min Internetbank får jag skärpa mitt fokus oerhört, vilket är oerhört ansträngande för skallen (och kräver att det är tyst och lugnt omkring mig)... är det jag ser en 6:a eller en 8:a? En 1:a eller en 7:a? När mamma levde hjälptes vi åt genom att hon läste upp t.ex. kontonummer eller OCR-nummer (du vet, de där lång sifferraderna som står längst ner till vänster på betalningsavin och som identifierar både vem som betalar och vilken räkning det handlar om) och jag knappade in siffrorna. Fortfarande använder jag samma fyrställiga sätt att läsa siffrorna, men jag läser dem högt för mig själv från pappret och uttalar dem också högt när jag knappar in dem... hjärnan har då en chans att reagera ifall inte de bägge kombinationerna låter likadant. 

Okej, med denna långa inledning kanske du förstår hur det var att spela bingo i lördags? Men jag klarade av det, vilket jag är stolt över, och det var väldigt bra träning för de delar av min hjärna som hanterar siffror. Funderar på att börja med Sudoku för att träna ännu mer - det är ett sifferkorsord från Japan, om du inte träffat på det än, och eftersom man inte behöver räkna utan "bara" se till att siffrorna 1-9 bara finns med en enda gång såväl lodrätt som vågrätt, borde jag klara av det om jag koncentrerar mig.

Igår fick jag träna siffror ännu mer, för Michelle behövde väga alla hundarna - valpar som vuxna - för att dosera rätt när hon gav dem avmaskningsmedel. När man har många hundar måste det göras då och då, särskilt om man har med avföringsätare att göra (som Miri, som letar harpluttar i gräsmattorna här omkring) eller som Geisha, som likt barn tuggar på allt hon kommer över om man inte stoppar henne i tid (man får ha hökögonen på sig när man rastar henne - puh!). Hur som helst assisterade jag förstås - hämtade en hund i taget, skrev ner vikten när Michelle vägde dem och noterade bredvid vilken dos hon räknade ut att just den hunden skulle ha, Sedan checkade jag av vartefter Michelle mätte upp dosen och gav varje hund, samt tröstade de stackarna med godis efteråt så de fick bort den äckliga smaken ur munnen. Det syntes tydligt att medlet inte var gott! Att det inte går att göra djurmediciner smakliga för djur, precis som man gör barnmediciner goda? Jag minns att vi som små fick barn-Albyl om vi hade ont, och den smakade hallon...

Nå, det roliga med vägningen var att Belle och Ginny visade sig väga exakt lika mycket! Och Belle har gått ner i vikt, det är ingenting jag bara har inbillat mig för att hon känns smalare om midjan... nu gäller det bara att fortsätta få ner henne till målvikten, och göra likadant med Miri som förstås gått upp ganska rejält av att snika åt sig av valparnas mat. Barnmat är och skall vara viktökande... men vuxna behöver inte de extra kalorierna, så Miri väger mer än som är bra för henne. Nåja, bra foder har redan inhandlats - nu skall hon bara separeras från valparna, vilket sker när killarna flyttat hemifrån. Förresten har de börjat mumsa på de vuxnas torrisar när de kommer åt, så vartefter går det förstås att få över dem på samma foder - men först skall de växa klart!

Hmmm... vi glömde att väga Robin... skall föreslå Michelle att vi gör det, eftersom jag misstsänker att han också behöver gå ner i vikt. Har redan köpt seniorfoder till honom, faktiskt - alltså lågkaloritorrisar för kastrerade inomhuskatter som inte rör så mycket på sig (som seniorer) - som han skall få börja med så snart de nuvarande torrisarna är slut.

"Skall vi också väga oss?" frågade Michelle när vi var klara med hundarna, varefter vi tittade länge på varandra innan vi unisont svarade "Näääääää" och skrattade. Min frist blir dock inte särskilt lång, för när jag kommer hem skall jag lämna bl.a. HbA1c-prov på labbet hos Närhälsan, och veckan efter skall jag träffa den nya diabetessköterskan. Vi talades vid i telefon för några veckor sedan, för hon hade inte fått veta att jag är bortrest (det meddelade jag receptionen med särskild hälsning till diabetessköterskan och min läkare) och ville ses så, och hon verkar väldigt trevlig. Men även trevliga diabetessköterskor vill få väga en och mäta ens midjemått... nu tror jag i.o.f.s. att jag har gått ner i vikt, eftersom jag går så mycket varenda dag och springer i trappor (inte minst när jag tvättar, som idag) - några trappor har jag ju inte hemmavid, eftersom jag bor på nedre botten, och det mesta i Gullspång är enplans eller högst tvåplans så det finns inte särskilt många trappsteg att ränna i om man säger så. Ännu en skillnad mellan Gullspång och Västerås! 

Om - jag säger OM - jag skulle flytta hit, skulle jag troligen sälja bilen. Till kyrkan kan jag samåka med biskop Sten-Bertil, och Michelle och hennes mamma Marie-Ann ingår i en bilpool som jag är välkommen att ansluta mig till. Här går också biogasbussar överallt plus att promenad- och cykelvägarna verkar utmärkta. Jag har sett att väldigt många människor cyklar, och dessutom har kommunen cyklar man kan hyra när man behöver det... hittar man en sådan (och jag ser dem överallt) messar man bara ett visst nummer så tickar hyran på till man messar avslut och ställer ifrån sig cykeln. Varsomhelst. De är utrustade med GPS-sändare, så kommunen vet alltid var varenda hoj befinner sig. Praktiskt! Om man inte skaffar sig en egen cykel, förstås... fast jag måste i så fall ha en trehjulig, eftersom min balans är så dålig. Kanske går att få tag i en begagnad som inte kostar så mycket? Eller varför inte en moped? En sådan där som mamma hade som ung... vad heter de nu igen? En skoter! Då kan man ställa en kasse eller väska mellan fötterna - väldigt praktiskt!