Söndagskväll 



Bortsett från den första veckan efter mammas död, har den gångna - årets första - varit den svåraste. Jag har gråtit sönder ögonen och så häftigt att jag knappt kunnat andas, jag har haft brinnande ångest och migränen har pendlat från uthärdlig till fasansfull varenda dag. Nu är jag totalt slut, har inte krafter ens åt att umgås med människor... vill bara sitta här i soffan eller ligga i sängen och göra ingenting. 

Var inte alltför oroliga för mig, vänner - jag äter och dricker, tar mina mediciner, sköter om djuren (och gosar ännu mer än vanligt med dem, håller dem helst tätt intill mig så  långt de själva tillåter) och sover så mycket tiden tillåter. Det går alltså ingen nöd på mig, och jag har vad jag behöver för att klara dagarna.

Det jag inte har är orken att mer än bara existera, och det hoppas jag att min omvärld vill åtminstone försöka förstå och acceptera. Just nu sliter sorgen mig i småbitar, hjärtat tar vid och gråter vidare när ögonen inte orkar mer... mamma fattas mig bortom ord, och det enda min stackars hjärna gör är plockar bland minnena, vänder och vrider på dem, återupplever allting mamma och jag varit med om tillsammans och allt vi sagt och gjort. När jag sover drömmer jag livfullt om henne, och då kan hon stå och gå, skrattar och mår bra, kramar om mig och säger att hon älskar mig. Därför blir varje uppvaknande så mycket hemskare... och lusten att sova starkare.

Under veckan som gått har jag dock, trots omständigheterna, fått viktiga saker gjorda. I tisdags var Karin här i flera timmar och hjälpte mig med så många måsten: vi formulerade dödsannonsen (som jag sedan mejlade till mina syskon så att de skulle få säga vad de kände och tyckte), gjorde en affisch med inbjudan till begravningen som jag skall sätta upp på Amnegården (dagvården, hemvården och Björkskär), valde bland alla mina foton det som vi skall förstora och rama in för att ha med på begravningen och minnesstunden (och Karin uttryckte så stor glädje när det visade sig bli ett foto hon själv tagit), tog kontakt med soc., kyrkan och begravningsbyrån, gjorde en minneslista med sådant som behöver ordnas inför begravningen och minnesstunden m.m. samt fikade, promenerade och umgicks. Innan hon åkte, klippte hon håret på mig också... jag har haft hår nästan ner till midjan alldeles för länge, och det har verkligen varit jobbigt, men nu har jag en lättskött och bekväm page som jag är mycket nöjd med!

Dagen efter, på onsdagen, träffade jag kyrkoherden och en representant för Bengtzings begravningsbyrå i församlingshemmet, och vi hade ett långt, bra samtal. Jag önskar att jag hade kunnat gråta då, hos människor som var vana vid sorg och visste hur man hanterar sörjande... men det gick inte -  det verkar som om jag bara klarar av att släppa gråten och smärtan fri när jag är ensam. Då är jag desto mera hejdlös! Men kanske jag kan gråta på begravningen? Annars är det ju lite likt mig att ta mitt mörker med mig in under en sten...

Ett måste till klarade jag faktiskt av: att ringa till banken och ordna de papper som soc. behöver för att kunna ta beslut om ekonomiskt stöd. Men det var också det sista jag gjorde innan jag föll ihop i migrän och blev liggande i sängen. De enda gånger jag klädde på mig var för att rasta Belle... lyckligtvis för mitt huvuds skull är vädret allt annat än behagligt, det regnar, snöar och blåser isande kallt om vartannat, så Belle har gjort vad hon behövt och sedan stretat in igen. Jag försöker klä henne varmt i fodrad täckjacka och halsduk som går upp över öronen, men hon är snabb att skava av sig plaggen igen... det är en ständig "kamp" mellan oss, jag vill att hon är varm och inte förfryser någon kroppsdel (öronen, svansen och tassarna är extra utsatta så här års) och hon avskyr att ha kläder på sig. Vem gör inte det?!? Här hemma försöker jag också att ha så lite som möjligt på mig... men ute måste vi skydda oss mot vädrets makter.

Inne är det varmt. Tänk, inne är det varmt utan att jag behöver elda! Och vi har varmvatten i både badrummet och köket! Undrar om folk i gemen förstår hur lyckligt lottade de är som slipper frysa? Att ha tak över huvudet, väggar som skyddar, värme och mat är inte alla förunnat... det går inte en dag utan att jag tackar Gud att vi har fått det så bra, och att jag inte behöver må dåligt över att min familj fryser. Jag tackar också Gud för djuren, för utan dem skulle jag inte se någon mening i att leva vidare nu när mamma är borta. Mina första katter kom till mig för att jag skulle få en anledning att stiga ur sängen varje dag... nu håller katterna och Belle mig upprätt, tröstar och stöder, ger mig en orsak att fungera om än just nu halvhjärtat. För halva jag dog med mamma.

Skall inte skriva så mycket mer nu utan ta en varm dusch och dricka te. Ätit har jag gjort, för Daniel och Alexandra har försett mig med matlådor. Och när jag känner att jag orkar det, skall jag äta middag hos Maria - hon är klok och vet att det måste ske när jag klarar av det. Gud ser till att änglar finns runt mig hela tiden... det är ännu en sak att vara tacksam över.

Å, en sak till: på väg hem från kyrkan tog jag mig i kragen och besökte Närhälsan, fick tala med en mycket förstående sjuksköterska (som också nyligen mist sin mamma, så vi skildes åt med en varm kram) och lovades insomningstabletter att ta till när jag behöver hjälp att somna. Förhoppningsvis har receptet kommit till Apoteket i morgon.

Är så bekymrad för Alexandra... hon tar på så stort allvar att finnas där för mig, se till att jag äter o.s.v., och jag förmår inte alltid ta emot den godheten. Hur förklarar jag för henne att jag ibland behöver få vara ensam, utan att hon känner sig bortstött eller ratad? Hon är så rar och vill så väl (och för det mesta uppskattar jag verkligen både hennes närvaro och alla omsorger)... och jag misstänker att hon faktiskt får ångest när jag inte svarar i telefon, vilket gör mig ledsen. För jag vill absolut inte göra henne illa! Jag behöver bara få dagar emellanåt då jag inte är knuten till någonting utanför lägenheten, då ingen väntar på mig eller behöver att jag finns där...

En sista detalj: en diskussion på FB, baserad på ett olyckligt missförstånd, gör att jag just nu ligger extra lågt där... om ni undrar vart jag tagit vägen.