Fredagskväll 


Jag har haft en mycket fin sommardag idag, med väder precis i min smak (lagom varmt men inte gassigt, soligt men med skugga på uteplatsen, grönt och vackert) och ingen som behövde mig. Det gav mig ro att sitta på uteplatsen och dricka kaffe, läsa och bara låta tankarna flyga som de ville. I flera timmar satt jag där och bara njöt av friden, tystnaden (givetvis hörde jag ljud från omgivningarna, men precis runt om mig fanns bara insektssurr - ingen som pratade, ingen musik, ingenting som störde) och nåden i att bara vara... länge! 

Så min plan att fortsätta städa idag fick skjutas på framtiden, åtminstone till i morgon, för jag kunde inte låta bli att bli sittande med min kaffemugg, medan Robin och Belle i varsin löplina ömsom njöt av solen och ömsom sökte skugga. Det känns så bra att de får vara utomhus och andas frisk luft; jag önskar bara att de slapp sina linor och kunde tassa omkring fritt, gå ut eller in som de ville... men den drömmen får vänta till nästa år, då jag planerar att bygga staket och sätta "rullar" ovanpå som hindrar katter från att klättra över (vare sig det är in till eller ut från uteplatsen). Det gäller ju inte bara att hålla Robin innanför - jag måste också hålla Måns och andra utekatter utanför! Min pälskling skulle aldrig klara ett slagsmål med en annan katt, särskilt inte en van utekatt.

När solen så småningom tog över alltmer av uteplatsen blev vi (läs: jag) tvungna att gå inomhus. Då hade jag dock hunnit rensa lite i lännet och tukta busken mitt emot (min uteplats har en buske på ena sidan, plattor i mitten och ett länne på den andra sidan där ett plank delar av min uteplats från grannens), så helt overksam hade jag inte varit. Men solen drev in mig, och djuren hade fått vara ute så länge att de faktiskt verkade glada att gå in när jag lossade löplinorna. Kanske bidrog det lite att det närmade sig middagsdags? 

Sedan dess har jag småpysslat här inomhus... men också vilat, eftersom jag har ont i huvudet. Körde diskmaskinen, skrev ett viktigt brev, hängde in lite torra nytvättade kläder i garderoben. Lika mycket gjort som igår blev det inte idag, men å andra sidan är det ingen tävling... om jag inte vaknar upp död i morgon, kan jag fortsätta då.

Igår hann jag betydligt mer: jag dammsög hela lägenheten, storrengjorde kattlådan, tvättade och hängde tvätt, skrev två brev, ringde två jobbiga samtal, sorterade alla DVD- och videofilmer och la ner de jag inte vill ha kvar i en kartong, gick runt i lägenheten för att samla ihop precis vartenda papper jag lagt överallt och sorterade in dem i de pärmar de skulle sitta så att jag skulle få totalkoll, packade diskmaskinen, gick ut på FB och berättade att mitt aktiva engagemang för Djurskyddet och andra djurverksamheter är över - att jag inte orkar mer, hur innerligt gärna jag än vill... 

Men tro mig, det kostade på! Under gårdagen tvingades jag dessutom tacka nej till inbjudningar fyra gånger, säga nej till att hjälpa vänner två gånger, säga nej till att skjutsa en vän p.g.a. bensinbrist och, som sagt, schavottera offentligt med att jag inte längre klarar av att hjälpa djur i nöd. För att inte tala om den ständigt närvarande sorgen över att jag bara orkar en bråkdel av vad jag vill göra.

Jag får verkligen göra våld på mig själv för att välja mina egna behov framför andras. Det jag fruktar mest i mitt liv är högmod och egoism - det är två synder jag absolut inte vill behöva bekänna inför Gud när jag möter Honom ansikte mot ansikte. Samtidigt vet jag ju att jag måste ta hand om mig själv för att inte gå sönder, för då är jag ju inte till glädje eller nytta för någon... jag är bara inte van vid att tänka på vad jag själv behöver och vill, och jag vet inte hur jag skall balansera det mot andras behov och viljor. Kanske är det så att jag under en övergångsperiod får väga över för mycket åt mitt eget håll medan jag lär mig skilja på vad jag borde göra och vad som faktiskt inte kan begäras av mig? Och för en tid lyssna extra mycket inåt, inte bara på Guds röst utan även på mitt hjärta (vilket ju egentligen är samma sak, men det har jag inte vågat lita på tidigare).