Senare samma eftermiddag: 

I den lilla skriften "Thomas Merton - texter i urval" finner jag mycket som när och stöder mig i min strävan att bli kontemplativ mitt i världen. Så här skriver han under rubriken "Klostrets frihet":


Den monastiska disciplinen och friheten står i ett inbördes förhållande
till varandra. Längtan efter en viss sorts bekvämlighet, uppmuntran
och förströelse kan tillfredsställas enbart om man är villig att acceptera
vissa sociala villkor: att utföra en föreskriven roll, att inta en bestämd
plats i samhället, att leva enligt accepterade sociala normer. Om vi
fullgör rollen som är pålagd oss av andra kommer vi att belönas med
gillande.
     Dessa roller medför bestämda begränsningar, men när vi accepterar
begränsningarna får vi i gengäld åtnjuta tröst i form av sällskap,
förståelse, stöd och så vidare. Vi får känna att vi "hör hemma" och att
allt är i sin ordning.
     Den monastiska idén var ursprungligen att undersöka de möjligheter
som öppnade sig när dessa begränsningar väl hade röjts undan, det 
vill säga när man en gång "hade lämnat världen". 
     Bekvämligheterna och glädjeämnena i det vanliga sociala livet -
äktenskap, vänskapligt samspråk och rekreation bland andra män-
niskor, affärsverksamhet, en plats i staden och nationen - avstod man
i viss utsträckning från.
     Det var helt enkelt frågan om att dunkelt inse att hos somliga stod
de begränsningar det sociala livet ålade i vägen för någonting annat,
och att munken var en som önskade undersöka detta "någonting annat".

Så väl det passar in på hur jag känner och tänker kring detta! Och i ett annat stycke fortsätter Thomas Merton (som, för den som inte känner honom, var trappistmunk och eremit) med att konstatera följande viktiga synpunkt under rubriken "Lik andra människor":


Min lycka kunde ha uttryckts med orden: "Tack Gud, tack Gud för att
jag är som andra människor, att jag bara är en människa bland andra."
     Det är en underbar bestämmelse att vara en medlem av det mänskliga
släktet, fastän det är ett släkte hängivet åt många absurditeter och som
begår många förfärliga misstag. Trots allt detta satte Gud sin ära i att
bli en av det mänskliga släktet. En av det mänskliga släktet!
     Tänka sig att en sådan alldaglig insikt plötsligt skulle komma att
likna nyheten att man dragit vinstlotten i ett kosmiskt lotteri!
     Uppfattningen om "avskildhet från världen", som vi har i klostret,
framstår alltför lätt som en fullkomlig illusion - illusionen att vi genom
att avlägga löften blir en speciell sorts varelser: pseudoänglar, "andliga
människor", det inre livets människor eller vad du vill.
     Vi befinner oss i samma värld som alla andra, världen som har
"Bomben", rashatets värld, teknologins värld, massmedias, storföre-
tagens, revolutionernas värld med mera.
     Vi intar en annan hållning till allt detta därför att vi tillhör Gud. 
Dock tillhör alla andra också Gud.


Det är sådana här texter som lugnar mig, när jag får känslan av att vara en "alltför udda fågel" i tillvaron. I ett sekulärt samhälle som det svenska blir allting som är religiöst farligt, skrämmande och hotfullt - också det kristna, eftersom människor inför mötet med den som kallar sig aktiv kristen inser att det de inbillat sig "är kristet" inte ser riktigt likadant ut som den version de möter i oss. Plötsligt är vi lika främmande som t.ex. judar och muslimer - inte för att vi kommer från en annan kultur, en annan del av världen, utanför att vi på många sätt tar avstånd från det som utgör andra människors grundval för livet: konsumism, teknokrati, kommersialism och självcentrerat behovsbaserat slit-och-släng. Jag blir ofta anklagad för att vara vänsterradikal när jag uttrycker åsikter baserade på Jesu lära, vilket gör mig både förbluffad och full i skratt. I detta svenska samhälle, som vi påstår vila på "kristna värderingar", är den kristne udda och konstig. I bästa fall. I sämsta fall är vi lika avskyvärda som muslimerna. Vem har tolkningsföreträde gällande de där "kristna värderingarna"? Vem vet bäst vad kristendomen och Jesu lära handlar om - den sekuläre svensson (och svenska politiker) eller sådana som jag? Likadant blir det när jag vill prata fördomsfritt och nyfiket kring våra helger, som t.ex. julen och påsken. I stället för att nicka instämmande när jag säger att detta är kristna högtider, far människor ut i hat och avsky: "Du stjäl våra helger! Skall vi inte få fira jul/påsk bara för att vi inte kallar oss kristna?!? Det är sådant som får mig att säga att svensken i gemen firar jultomten och inte Jesus under julen - de vill ha hela helgen, allt glitter och den goda maten och alla presenterna, men de vill inte bli påminda om att vi firar Jesu födelsedag. Nej, då blir dessa svenskar plötsligt asatroende och börjar prata om "midvinterblot"! Förlåt, men blotas det verkligen i de svenska hemmen kring jul numera?!? Eller så förvandlas de till latinska romare och firar "saturnaliefesterna" (som innebar ganska påtagligt lössläppta, ytterst barnförbjudna orgier, och bl.a. byggde på månggudadyrkan, slaveri och vit härskarmakt). Vad som helst, bara inte Jesus Kristus. Mycket förvirrande. Vad hände med att den svenska kulturen vilar på kristen grund?

Ni tror mig kanske inte, men på många sätt är kristna lika fördomsfullt bemötta i Sverige som någonsin muslimer och judar. Allt religiöst framstår som samhällsfientligt och farligt. Berättar jag att jag är katolik ser de förvånade ut: "Men jag trodde du var svensk?" I Sverige är det inte svenskt att be regelbundet, viga sitt liv åt Gud, vilja söka sig bort från det störande larmet i kommersialism och konsumism för att finna vila och tystnad i Jesu närhet. Och så många fördomar man möter! "Jaså, tror du på vetenskapen/är för rätten till abort/accepterar preventivmedel/accepterar skilsmässor/står upp för HBQT-människors rättigheter/kvinnors jämlikhet - jag trodde att kristna... o.s.v.?" Eller "Varför motarbetar du SD? Du skall väl vända andra kinden till? (Förresten finns det sorgligt många som tror att SD värnar om kristendomen - där kan man verkligen tala om att rentav stoltsera offentligt med sin okunnighet om vad kristendomen står för!) Märkligt... folk tycks ju känna till små, lösryckta brottstycken ur de bibliska texterna, även om de totalt missat sammanhangen och den verkliga betydelsen av de citat de använder... varför inte kolla upp lite mer ordentligt vad Jesu lärde på en gång? Läs själv, det finns Biblar precis överallt och Nya Testamentet delas t.o.m. ut gratis. Då kanske en eller annan kanske upptäcker att det inte var Marx och Engels som kom på det där om att dela med sig, hjälpa de fattiga och göra världen till en fredlig plats. Det är varken kommunism eller någon annan politisk vinkling - det är kristendom!

Summan av kardemumman tror jag är - och nu sticker jag ut hakan rejält, det vet jag - att folk vill hålla andra religioner på avstånd utan att samtidigt behöva anse sig tillhöra en själva. De vill inte ha religion, men för att nå dithän använder de religionen kristendomen som slagträ. Trots att de inte är kristna, hävdar de detta konstiga begrepp "kristna värderingar" som de inte har koll på och egentligen inte följer själva för att stänga ute andra religioner. Har de någonsin tänkt på att judar, kristna och muslimer ber till samma Gud?


PS. Skall jag förvirra dig ytterligare lite grand? Jag anser att alla skolor, sjukhus, myndigheter och andra offentliga instanser skall vara konfessionslösa. Däremot anser jag att skolorna skall ha ämnet "religion" (eller "andlighet") på schemat just för att motverka fördomar mot olika grupper. Ingen, vare sig kristen, jude, muslim eller vad det vara månne, skall kunna förhålla sig okunnig om hur andras religioner ser ut... tvärtom borde varenda elev tvingas jämföra och inse att vi är mer lika än olika världen över, oavsett vad vi tror på. DS.