Måndagskväll  

Belle löper sedan en dryg vecka tillbaka, vilket vad jag förstår innebär att hon snart går in i sitt höglöp. På våra promenader markerar hon överallt på ett sätt som jag mest förknippar med hanhundar, d.v.s. med lyftat ben, och så sprätter hon med bakbenen efteråt. Jag antar att hon vill tala om för intresserade hannar att hon finns här och vill dejta. När vi är inne, är Belle orolig och pipig, vill helst gå ut igen nästan direkt och blir rastlös när jag inte gör henne till viljes eller det regnar. Hon drivs av en obeskrivlig längtan som hon kanske inte ens förstår själv - jag funderar ofta på det, om hon vet vad hon längtar efter eller om hon bara känner att någonting okänt fattas henne. Minns hon hur det var när hon parades för fem år sedan och att det ledde till sex ljuvliga små valpar att pyssla om och vaka över? Kommer hundar ihåg vad löp betyder varje gång det sker? 

Imma, min första honkatt, fick aldrig paras, eftersom hon var polydaktyl. Därför fick hon aldrig några ungar, utan kastrerades som ettåring. Ändå stod hon varje vår, ofta redan i slutet av februari, och jamade olyckligt vid ytterdörren. Hon kunde absolut inte veta vad hon längtade efter och ändå drevs hon av den där känslan år efter år efter år... 

Hur ofta drivs inte vi människor också av en oförklarlig längtan efter något som vi kanske inte ens vet vad det är? Någonting gnager inombords, ekar tomt, skaver och får oss att leta... antingen medvetet eller planlöst... och det ger en ingen ro. 


 

Skrivet senare:

För mig handlade det om ett andligt hemvist, eftersom jag inte kände mig hemma i Svenska Kyrkan men inte visste var jag i stället skulle finna den andliga ro jag sökte. Mitt sökande var definitivt planlöst och tog flera decennier, men till sist samverkade tre sinsemellan oberoende faktorer: dels ett möte på Kommunikationsdepartementet, dels uppdykandet av en ny kollega på min arbetsplats, och dels en jubileumsutställning på Historiska muséet. Låter inte särskilt vägledande, eller hur? Men så här var det.

Under 1996 ingick jag i ett Trafikantråd, skapat av Kommunikationsdepartementet och direkt underlydande dåvarande ministern Ines Uusmann. Där mötte jag en ung man, som under en tågresa (vi hade besökt Sundsvall för att studera deras s.k. anropstrafik, att man kunde ringa efter en buss när man behövde resa i stället för att bussarna gick i regelmässig trafik) berättade för mig att han studerade till präst i samfundet Liberala Katolska Kyrkan där man accepterade homosexuella också i prästerskapet. Snart skulle han genomgå en vigning som ingick i utbildningen, och jag blev inbjuden att delta i gudstjänsten.

I samma veva kom en ny jurist till "min" avdelning på Regeringsrätten, och han visade sig vara katolik. Romersk katolik, närmare bestämt. På sitt rum hade han en liten madonna-statyett, en enkel sak som troligen inte hade något större nominellt värde - men för honom var den väldigt värdefull, förstås. 

Jubileumsutställningen på Historiska muséet handlade om Sveriges historia, och i den tar ju reformationen sin beskärda del - tidpunkten då landet konverterade från katolicism till protestantism. Redan i vanliga fall finns det gott om religiösa artefakter på muséet, men nu hade de plockat fram ännu mer och dessutom byggt upp ett medeltida kyrkorum som man kunde gå in i. 

Det här handlar förstås inte ett dugg om löpande tikar och längtande katter, utan om min egen intensiva och livslånga längtan. Det jag längtade efter var en kristen tro fri från allt det där som förvanskar - och en plats att utöva den på. Hur såg en "ren" kristendom ut, innan människor hunnit besmitta den på alla möjliga vis för att gynna högst världsliga intressen? Katolicismen var äldre än protestantismen, men också katolicismen hade korrumperats... det var ju det protestantismen reagerade mot. Fanns det någon katolicism som fortfarande var genuint katolsk, men rentvättad från allt kringverk, dogmer m.m.? Jag grunnade och bad, studerade muséets artefakter, började läsa böcker som förklarade vad katolicism i grund och botten handlar om, pratade med min nya kollega på jobbet och bombarderade den stackars präststudenten i Trafikantrådet med frågor... och så blev det dags för hans vigning till akolut, steget innan diakon (som i sin tur är steget innan präst). 

Jag skall inte bli långrandig... mässan ryckte undan fötterna för mig och halvvägs genom den tvingades jag gå ut en stund för att andas. Där var den ju, kristendomen jag hade letat efter! Den som avspeglades i muséets lilla medeltida kyrkorum. Den som beskrevs i böckerna som behandlade katolicismens absoluta grund: sakramenten och bönelivet. 

Helgen efter deltog jag i en "tjejresa" till Helsingfors, och medan de övriga gav sig ut på en shoppingrunda besökte jag kyrkor. Det finns gott om fina kyrkor i Finlands huvudstad: protestantiska, katolska, ortodoxa m.fl.  Sist i raden hittade jag - faktiskt precis ovanför där vår båt låg för ankar - St. Henriks romersk-katolska kyrka. Där föll jag på knä och bad om vägledning... och när jag lyfte blicken och fick syn på Maria-statyn med alla de brinnande votivljusen vid sina fötter, förstod jag att jag hade fått svar. Några veckor senare döptes jag "sub conditione" (d.v.s. konverterade, för döpt var jag ju redan - som baby, i Svenska Kyrkan) i Liberala Katolska Kyrkan. Resten är, som man brukar säga, historia.